"Vi värvar inte superstjärnor – vi värvar spelare vi tror på"

Kristoffer Bergström

Svenskarna i Norge har gjort Stabaek bäst

Nadderuds träningsplan luktar kiss, men tjejerna stannar ändå.

De är kanske åtta år och käkar dajmstrut trots att det bara är några plusgrader. Den ena stoppar in fingrarna genom stängslet och pekar mot en av killarna som tränar därinne.

– Är det han? frågar hon sin pappa.

– Nej.

– Han då?

– Nej.

– Han där bakom då?

– Ja. Det är han bakom som är Daniel Nannskog.

Sedan är de nöjda, biter lite i rånet och går. Kvar är Nannskog och fem andra svenskar som tjejerna heller inte känner igen.

Man ska inte klandra dem.

– Vi värvar inte superstjärnor utan spelare­ som jag tror på. Ta Johan Andersson, han fick inte till det i Malmö i fjol utan fick sitta på bänken. När de fick Roland som tränare försökte Johan igen fram till mars i år men tog aldrig någon plats. Så han kom hit som en fem-i-tolv-värvning – och har gjort elva mål som mittfältare. Elva snygga mål, säger Stabaeks tränare Jan Jönsson.

Bara en fattiglapp i Baerum

Laget hör hemma i Osloförorten Baerum.

Här är villorna arkitektritade, medel­lönen ligger hundratusen över norska årssnittet och invånarna är landets mest utbildade. I stort sett finns det bara en fattiglapp: fotbollslaget.

– Ekonomiskt ligger vi i botten av ligan. Därför måste vi anstränga oss mer i värvningarna, säger Jönsson som kom till klubben efter att ha blivit ”sparkad i röven av Landskrona nollfyra”, som han uttrycker ­saken.

Och han har grävt i välbekant jord.

Den överlägsne skytteligaledaren Daniel Nannskog, tvåan Johan Andersson och mittbacken Pontus Segerström har alla spelat för Landskrona, precis som Pontus Farneruds bror Alex. Med dem i truppen var det lätt att låna den femte­ svensken, Clujs Niklas Sandberg.

En räddningszon

– Klubben har ett gott öga till svenskar. Anders Linderoth och Hasse Backe har varit här. Och Chippen. Men samtidigt stöttar de min oskandinaviska spelstil, fyra–fyra–två med stor frihet, säger Jönsson.

Farnerud och Andersson nötte bänk, Segerström vantrivdes i Superettan, Nannskog var less på Kina och Sandberg hade det tufft i Rumänien. Stabaek verkar vara en räddningszon för spelare som har det tufft.

– Ja, men jag säger hellre att den gemensamma nämnaren är Landskrona.

Så vem blir nästa Bois:are du lockar över?

– Tja, det finns ju några fler namn i telefonen, vi får se om jag springer på något fyndaktigt.

Till en början tvekade fansen inför fyndkorgslirarna.

Som brassen Alanzinho, det obildade skämtet som kom närapå gratis för tre år sedan. På dagens tvåtillslagsövning dominerar han och är plötsligt favorit att bli årets spelare i Norge.

Samma sak med svenskarna, eller ”Jönsson­ligan” som norsk press har döpt dem till. Visst rehabar Segerström sitt korsband i stället för att vara med ute på Nadderudsgräset, men de andra är i startelvan och högst delaktiga i Stabaeks succé:

I fjol tog de klubbens första ligasilver.

I dag tar de deras första ligaguld.

Har chans på dubbeln

För det enda som kan hindra dem är en torsk med sisådär tio–noll i dag mot Vålerengen, följt av ett likadant ras i sista omgången mot Tromsö.

Dessutom är de i cupfinal.

– Det är inte ofta i karriären man har chans på en dubbel om man inte spelar i Barça eller United. Att vi har det nu är stort, säger Pontus Farnerud efter träningen, medan ett par duschdroppar fortfarande rinner längs halsen.

Han visar upp böteslistan som är upptejpad på omklädningsrumsdörren. Ringer mobilen under samling: femtio kronor. Duschar man med strumporna: femtio. Missar man den årliga korvfesten: femhundra.

– Sandberg får mest böter av svenskarna, vi kör ju femtio kronor per tunnel, skojar han.

Sedan blir han allvarligare.

Det kan verka underligt att Frankrike- och Portugalsproffset Farnerud nu valt en förort till Oslo. Men vid 28 års ålder kunde norrmännen erbjuda något som Sporting aldrig gav: trygghet.

”Jag mår bra som människa”

– Jag har upplevt mycket och ville hemåt. I Sporting var jag alltid med i truppen men fick inte spela. Jag kände inte förtroendet.

Det låter som att du är avdankad nu?

– Nej, jag är 28 och på uppgång. Det är klart att det ses som ett tillbaksteg att gå hit, men jag mår bra som människa och vi har nånting bra på gång i klubben.

Men en inte särskilt pengastark norsk klubb, du måste förlora ekonomiskt?

– Ja, jag har kanske halva lönen, dessutom är det otroligt dyrt här. Men just nu behöver jag inte mer än trygghet och glädje.

Pontus är den siste svenske spelaren ut ur Nadderud, arenan som klubben efter ­säsongen ska lämna för ett nybyggt schabrak med konstgräs.

Men kvar på läktaren sitter Jon Jönsson och ser reserverna få stryk av ett lokallag.

Svensken ser tryggast ut av alla där han sitter med ett dygn kvar till ligatiteln, två år kvar på kontraktet och en hel svenskälskande stad omkring honom.

I halvtid bläddrar speakern bland sina skivor och väljer vilken låt han ska spela under vilan.

Han tar Thorleifs ”Och du tände stjärnorna”.