”Kan vi hylla Bapupa nu?”

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-25

Hon tog tillbaka allt – det stavas rädsla

Hon backade.

Dida Amba Elombala, 22, tog sig ända fram till rättegången vid Gävle tingsrätt.

Men där tog hon tillbaka allting.

Hon tog tillbaka allt hon sagt om slag, sparkar, hot, tvång och rädsla.

Jag undrar om Dida Amba Elombala visste vad hon gjorde den där juninatten hon sprang ut på balkongen och skrek på hjälp. Av en händelse råkade en polisbil passera där nedanför och så drog det svenska rättsmaskineriet igång.

Och det drog igång med stor offentlighet.

Och på polisstationen i Gävle fick Dida berätta om sitt liv med Gefle IF:s fotbollsstjärna – Yannick Bapupa.

Inget drömliv precis.

Hon berättade om dödshot, slag och sparkar. Hon berättade att hon blivit rispad med en sax och slagen med ett dammsugarrör. Att hon flera gånger hade blivit utkastad på balkongen. Att hon stått där med babyn i famnen – utan att kunna ta sig in.

I går grät hon inte

Dida Amba Elombala storgrät sig igenom de tidiga förhören, men i gårdagens rättegång grät hon inte. Istället försökte tona ner våldet, bortförklara det. Och Yannick Bapupa blev inte heller dömd till fängelse.

Han blev dömd till skyddstillsyn med 90 timmar samhällstjänst och gruppterapi.

Och då kan man inte låta bli att undra: Varför ändrar sig en kvinna som har hela rättsväsendet bakom sig? Varför står hon plötsligt inte för vad hon påstått har hänt?

Varför går hon inte linan ut?

Här är Dida Amba Elombala inte ensam. Att kvinnor tar tillbaka en anmälan om hot eller misshandel är ingenting ovanligt.

Och svaret stavas så gott som alltid – rädsla.

Rädd att få ännu mera stryk.

Rädd att hamna i en vårdnadstvist och kanske förlora.

Rädd att inte kunna försörja sig och barnen .

Rädd för konsekvenserna. Att bli trakasserad och förföljd ända in i helvetet.

Och så tron, förstås.

Tron på att ”nu ska det väl ändå bli bättre”. Bara vi tar oss igenom den här ”krisen”.

Men i Dida Amba Elombalas fall handlar det nog om mer än så.

I tidningsartiklar och på nätet har till exempel Dida inget namn. Hon beskrivs kort och gott som ”Bapupas hustru” eller ”Bapupas fru”. Hon har inget jobb. Hon tjänar inga egna pengar och kan bara tala sitt eget språk, lingala – en nordafrikansk dialekt.

Vem är Dida utan Bapupa?

Och kanske fick hon iskalla fötter när hon insåg följderna av hon talat så öppet med poliserna i Gävle.

Om hennes man, Yannick Bapupa, blev dömd till sex års fängelse för grov kvinnofridskränkning – vad skulle hända då?

Vad skulle då hända med henne och dottern?

Hur skulle hon försörja sig? Och tänk, om de blev utvisade?

Och vem är Dida Amba Elombala, 22, utan Yannick Bapupa?

Så – vad återstår?

Vad återstår nu när Dida och det svenska rättsväsendet har gjort sitt?

Bollen är din – Bapupa

Kan vi verkligen ställa oss upp på läktarna och hylla en fotbollsspelare som är dömd för att ha rispat och slagit sin fru – bara för att han gör en så snygg målgörande passning?

Ja, det kan vi ­– även om jag inte skulle få ur mig något jubel alls.

Yannick Bapupa är dömd och ska avtjäna sitt straff. De där 90 timmarna samhällstjänst.

Och då är han som vem som helst.

Som vilken fotbollsspelare som helst.

Så nu är bollen din, Yannick Bapupa.

Läs också:

Monica Gunne

Följ ämnen i artikeln