ÄNTLIGEN, NORDEN!

Simon Bank

Bästa matchen av ett nordisk lag – på tio år

För andra gången i höst klev ett skandinaviskt lag in på Mestalla.

För andra gången såg vi en lektion.

Skillnaden?

Att Rosenborg gav den, att Elfsborg fick den – men båda handlade om vad erfarenhet betyder.

helskärm

När Rosenborgspelarna gav sina sista intervjuer inför matchen mot Valencia pratades det mycket om hur svårt och tufft det skulle bli.

Ett av världens normalt sett starkaste hemmalag mot ett lag som bara vunnit tre av tretton bortamatcher i Tippeligaen. En idiot kunde räkna ut hur det skulle se ut.

Inte Steffen Iversen. Han sa så här:

– Undrar om Valencia kommer över mittlinjen. De får slå en långboll i så fall. Vi vinner med 4–0.

Iversen lovade att RBK skulle spela ”lökkefotball”, ängafotboll.

Och, ja, oj, herregud.

Rosenborg, detta fantastiska RBK, vann med 2–0 i Valencia. Det var lökkefotball och det BORDE varit 4–0. 1500 norrmänn satt på bortaläktaren och trodde inte sina ögon, 45000 spanjorer letade i fickorna efter sina vita näsdukar för att protestera mot sitt lag.

Själv konstaterade jag att jag just sett den bästa match ett nordiskt klubblag gjort på tio år.

1996 sänkte Vegard Heggem Milan på San Siro, sedan dess har Rosenborg blivit av med laget ett par gånger om, de har tappat chefsideologen Nils Arne Eggen, och de har just slutat på femte plats i norska ligan.

Men kunskapen finns kvar.

För svenska klubbar har Champions League blivit ett stort, otäckt monster. Avståndet till de stora är gigantiskt. För Rosenborg är Champions League ett par bekväma tofflor. De bor där, de hör hemma där, de vet hur man gör och hur det känns när man gör det.

I går körde de över Valencia.

Steffen Iversen tog emot, vände och prickade in 1–0. 2–0 fick han i present av Timo Hildebrand och Albelda på en hörna.

Yssouf Koné kunde gjort både 3–0 och

4–0 på slutet, det var då som näsdukarna – los pañuelos – åkte fram på läktarna.

Litade på varandra i varje situation

Något har gått oerhört fel i Los Ché i höst, det ska man ha klart för sig. Utan Ayala ser försvaret hemskt ut, utan försvaret har resten rasat.

Det var plågsamt att se bristen på fantasi och frenesi i laget. När de skulle jaga kvittering fanns inga bättre idéer än att skicka in ett trevåningshus (Zigic) på topp, eller att ersätta Joaquín med nyttospelaren Angulo.

Så blekt.

Men det fanns annat att titta på, som tur var. Ett stolt och stilfullt lag från Trondheim, som vågade lita på varandra i varje enskild situation.

Där var ett par killar som inte platsade i Tottenham, ett 70-årigt mittbackspar, ett par småkillar som inte varit bra nog för att värvas till en stor liga, två stycken hyfsade svenska ytterbackar.

Och de spelade som ett världslag.

Vidar Riseth, 35, var bäst på planen. Mikael Dorsin slog Joaquín på knock OCH orkade stöta offensivt. Iversen gjorde mål, Koné var blixtsnabb och lille Per Ciljan Skjelbred gav inte bort en boll.

Varje gång en RBK-spelare fick bollen så gjorde han två saker. För det första: Han spelade till en medspelare, och litade på att han skulle lösa det. För det andra: Han gav medspelaren ett passningsalternativ.

Skjelbred, Tettey, den underbare lille Traore – det är inga spelare med erfarenhet. De är knappt ens gamla nog för att ha fått stanna uppe och se Champions League-matcher på tv.

Jag blev kär igår

Erfarenheten, modet, ideologin och övertygelsen finns någon annanstans. I väggarna på Lerkendal. Eggens grabb, Knut Torbjörn, är sportchef, och så länge som det finns en Eggen i RBK kommer klubben att vilja spela offensiv, positiv fotboll. Och unga spelare kommer att få veta vad som krävs för att lyckas.

Alla klubbar, alla tränare måste ha sina egna idéer. RBK är halvvägs till slutspelet i Champions League, men det som är rätt för dem behöver inte vara rätt för en svensk klubb.

Men jag blev kär i Rosenborg i går, och jag skulle älska att få bli det i ett svenskt lag igen. Det har gått 20 år sedan RBK åkte till IFK Göteborg på studiebesök.

Det är Blåvitts tur att åka dit Trondheim nu.

Och om vi nu ska prata mer om vad erfarenhet betyder: Milan åkte till Donetsk och hyllade Nils Liedholm med en tyst minut och ta tre poäng.

Sjachtar var fantastiskt i långa perioder. Ytterbackarna Rat och Srna gav understöd, Brandão arbetade stenhårt åt två håll, defensiven var vattentät.

Men Milan kan sitt Champions League.

Pirlo slog en Magic Johnson-passning, Kaká gjorde ett perfekt mål och Super-Pippo Inzaghi tangerade Gerd Müllers målrekord (62) i Europa.

I Serie A ser Pippo inte skillnad på ett mål och en espresso, men i Champions League kan han inte låta bli att göra mål.

Han vet hur man gör och hur det känns när man gör det. Erfarenhet, det också. Du känner igen det när du ser det.