De behöver tur också, mycket tur

Jennifer Wegerup: Njut så länge det varar, Elfsborg

Njut så länge det varar, Elfsborg.

Njut av arbetssegern i går kväll.

Njut av stormötet som väntar.

Njut av pengarna som trillar in.

Snart är det roliga över.

helskärm

Efter sommar kommer höst. Efter Debrecen kommer Valencia. Där någonstans tar det roliga slut. För Elfsborg och för alla oss som vägrar att låta drömmen om ett svenskt lag i Champions League dö.

Jag vet, man ska inte hålla begravningstal på ett bröllop. Gulsvarta själar vill i dag läsa om kämpatag och glädjescener, om ett Elfsborg som via 0-0 i går tagit sig till tredje kvalomgången, allt med en perfekt kombination av hjärta och hjärna i sitt spel.

Tar stopp mot Valencia

Elfsborg har gjort det mesta rätt med sitt fundamentala mål på bortaplan, med sin säkra defensiv på hemmaplan och – inte minst – genom att våga spela lagom fult och smart. Snälla pojkar får aldrig kyssa några vackra pokaler.

Champions League-bucklan förblir dock lika onåbar som Cameron Diaz för pojkarna från Borås. Det samma gäller tyvärr även gruppspelet. Drömmen om Champions League förblir en dröm, även denna gång; i nästa omgång tar det stopp.

”Vi åker inte ner för att få stryk, då kan vi lika gärna stanna hemma”, sa Martin Andersson efter matchen och jag älskar att höra honom säga så.

Det är den inställningen Elfsborg måste ha på Mestalla. Men allra mest ska man försöka att ha roligt. Bara så kan man greppa det tunnaste och minsta av halmstrån. Inte känna någon press och förväntan, enbart spela och njuta – så länge det varar.

”Den största matchen i klubbens historia”, sa Magnus Haglund inför mötet med Debrecen i går.

Elfsborg imponerade

Vad ska han då säga om Valencia, den gode Magnus, mannen som på bara några år vuxit från rollen som ung gymnasielärare till den som en av vårt lands främsta tränare. ”Han kan bli en ny Svennis” skrev jag i min första artikel om Haglund, hösten 2003. Det kan han kanske och det vill han nog. Haglunds horisont sträcker sig på sikt bortom Borås.

Det var just Sven-Göran Eriksson och hans IFK Göteborg som 1982 visade att små svenska lag kan besegra stora spanska. Blåvitt chockade fotbolls-Europa när man slog ut sina spanska motståndare i Uefacupens kvartsfinal. Laget som besegrades? Just det: Valencia.

Men det var för ett kvarts sekel sen, i en annan epok och under helt andra förutsättningar. Visst imponerade Elfsborg på sitt sätt i går. Men man ska minnas att ungrarna inte gjorde det. Mot Valencia får Elfsborg kanske bara ett enda skarpt läge och då duger det inte att skjuta eller nicka på målvakten och över och bredvid och gud vet var. Mot Valencia räcker inga stolpar i världen som livräddare om man tappar boll i uppspelsfasen och slarvar som Mobaeck gjorde i slutminuterna.

Mot Valencia krävs ett Elfsborg som spelar bättre än vad man egentligen förmår och inte ens det räcker. Man behöver tur också, mycket tur.

Väntat i sju svåra år

I sju svåra år har vi väntat på ett svenskt lag i Champions League. Väntat på ett mirakel likt det på San Siro, då Sven Anderssons högerhand räddade Alvaro Recobas straff och tog Helsingborg ut i Europa.

Jag såg den matchen på ett lyxhotell i Göteborg, tillsammans med några av Lazios spelare. Laget hade träningsläger där under ledning av – vem annars – Svennis. Jag minns den totala chocken bland Lazio-folket när det stod klart att obetydliga Helsingborg slagit ut mäktiga Inter. Jag tyckte att de överdrev, var för ung och oinsatt för att förstå till fullo hur stort det var. I dag vet jag bättre.

Hur stort som helst – och hur svårt som helst. Men kunde Helsingborg kan Elfsborg. Åtminstone måste vi få njuta av det lilla, lilla hoppet. Så länge det varar.