Magnus Hedman gör comeback
Publicerad 2013-07-20
Tillbaka redan i morgon - i division 1
Det är 16 år sedan han lämnade svensk fotboll, nio sedan han gjorde sin senaste a-lagsmatch.
I morgon plockar Magnus Hedman, 40, ner handskarna från hyllan och gör en sista match i målet.
– Jag har gått från fosterställning i soffan till comeback i fotbollen, det gör man inte om man inte har bestämt sig, säger veteranen till Sportbladet.
För ett halvår sedan skrev han på som målvaktstränare i IK Frej, ett Täbylag som kämpar för överlevnad i division ett.
Men med alla ordinarie målvakter skadade och en stundande sexpoängsmatch får Magnus Hedman snöra upp på nytt.
I morgon kommer han att göra en sista match som målvakt.
– Det är lite ovant kan man säga. Jag har agerat tränare ett tag, så jag har gjort i alla fall fem träningspass på sex år, skrattar Hedman.
”Jag tar en för laget”
Han betonar att det inte handlar om någon seriös comeback, utan bara en engångshändelse.
– Jag gör det mer för grabbarnas skull än för mig själv. Jag tar en för laget, fortsätter han.
Så hur är formen efter alla dessa år?
– Jag tränade i går och det gick faktiskt oförskämt bra. I dag känns det i ryggen och höfterna. Men erfarenheten som jag kan dela med mig av. Snacket, att se vad som ska hända, att styra mitt försvar. Sen är jag inte in närheten av så vältränad jag var. Det får jag kompensera.
Sedan han slutade med fotbollen, efter att ha spenderat en kortare period i Chelsea säsongen 2006/07, har det varit upp och ner i privatlivet. Morgondagens gästspel ser han trots allt som ett ”statement”.
– Jag har gjort mitt i fotbollen. Men nu visar jag alla som kanske mår dåligt och tvivlar på sig själv att man kan om man jobbar jävligt hårt och bestämmer sig. Det här kan vara någon sorts belöning för mig – att jag klarade mig.
Sluter cirkeln – efter 16 år
Magnus Hedman slog igenom som yngling i det AIK som vann SM-guld 1992. Två år senare stod han på en hastigt monterad scen i Rålambshovsparken och sjöng ”När vi gräver guld i USA” framför en bronsfebrig publik.
1997 lämnade han Sverige. Att han nu sluter cirkeln där allt började är speciellt.
– Det blir lite roligt faktiskt, om man tänker så. Man gör ett avslut på hemmaplan. Ska jag vara helt ärlig så finns det en emotionell och rätt känslomässig sida. Man ska inte glömma min historia, hur det har varit till för några år sen. För mig är det här ett statement för alla att man kan ta sig tillbaka. Jag har gått från fosterställning i soffan till comeback i fotbollen, det gör man inte om man inte har bestämt sig, säger han.
I morgon bitti sätter han sig på bussen (”givetvis valde man matchen med fem timmars bussresa”) mot Sundsvall, där han ska göra sitt för att stänga ute Selånger FK.
– Nu är inte matchen spelad än kommer känna mig mycket bättre om det står en nolla i kolumnen. Det är vad jag åker dit för.