”Om min mamma och pappa är gudar så…”

Simon Bank

PORTO. Det här är säsongen när världen upptäckt att det är något väldigt speciellt med Viktor Gyökeres.

Efter 36 gjorda mål sätter Sportbladet en mikrofon framför honom och frågar:

Hur blev du sådan här?

Det är dagen före en vanlig träningslandskamp som är en väldigt speciell fotbollsmatch för Sveriges senaste skyttekung. Mot Portugal, i Portugal, inför en publik som fallit platt inför Sportings superanfallare.

Viktor Gyökeres slår sig ner i en fåtölj på lyxhotellet där landslaget inkvarterats och svarar, i en exklusiv podcast-intervju med Sportbladet, på frågor om vardagen i Lissabon, framtiden med landslaget, sin udda resa till framgång – och om varför han inte borde spela tennis när han har semester.

Intressantast? Resonemangen som rör den aktuella debatten om talangutveckling i Sverige.

När du spelar ser det så otroligt enkelt ut. Du får bollen, går förbi en back eller två, stoppar in bollen i målet. Man kan tänka: Varför gör inte alls så? Varifrån kommer det hos dig?

– Jag tror att… sedan jag började spela fotboll har jag alltid spelat anfallare. Så klart har jag utvecklats, men grunderna är de samma. Jag spelade i ett mindre bra lag i ganska många år när jag var yngre och jag behövde göra rätt så mycket själv, på egen hand.

– Jag tror att man får lite av det där, att man behöver ta tag i saker själv. Det är inte så att jag gör allt på egen hand hela tiden, men ibland när jag gör lite snyggare mål, svårare mål, så kan jag tänka att det har hjälpt att jag när jag var yngre spelade i ett lite mer defensivt lag, att jag fick göra det offensiva själv.

helskärm

Din bakgrund (Viktor spelade i lilla IFK Aspudden tills han var sexton år) är intressant sett till debatten i Sverige. Det ena lägret menar att det ska vara akademier, tidig kvalitetsutbildning och det andra lägret är mer inne på att man kan spela i mindre klubbar, att det viktiga är att man spelar mycket – med kvalité, så klart – och att så många är kvar så länge som möjligt. Du är lite av en medelväg. Hur tänker du kring din resa?

– Det är klart att där jag sitter idag så är jag nöjd. Men man vet inte, hade jag gått en annan väg kanske det hade gått ännu bättre. Eller sämre. Jag tror att det viktigaste som ung är att spela så mycket som möjligt, vilket jag gjorde. Jag tror att det man blir bättre på i akademier är att man blir bättre drillad, bättre med tekniken. Fördelen med ett mindre lag, där du är lite bättre än de andra, är att du automatiskt tar mer ansvar själv.

– Jag tror att det också är viktigt, i en akademi kan man kanske ibland bara åka med. Man vinner de flesta matcherna, man har inte så mycket motgångar, det mesta rullar på.

Det finns ett halvdussin BP-fostrade spelare i landslaget, men du sticker ut lite som spelartyp. Du har din teknik, men du är också speciell. Du tror att det hänger ihop med den resa du gjort?

– Ja, det är en av faktorerna. Jag är en annorlunda spelartyp. Men som du säger, det är sex spelare, det går att gå den vägen också, det är en väldigt bra skola att gå i.

Rúben Amorim (Sportings tränare) har sagt att du fått din fysik ”av Gud”. Har han rätt, eller vill du lägga till något…?

– Haha. Om min mamma och pappa är gudar så… jag har fått en del därifrån. Och jag har tränat väldigt mycket, varit väldigt konsekvent i min träning. Jag har inte missat många träningar, inte velat missa dem. Jag har varit väldigt tävlingsinriktad. Vi hade två lag i Aspudden, ett lite bättre och ett lite sämre, men jag ville spela i båda lagen. Jag gjorde det, även om jag fick låta andra spela på min position. Jag var ändå med, som innermittfältare eller back, ibland målvakt. Jag ville vara delaktig. Och jag har jobbat hårt också, så klart.

Oavsett vilka man pratar med, dina gamla ledare i BP eller dina lagkamrater här, så lyfter de din mentalitet, att du är seriös och strävsam. Och att du är en extrem vinnare. Varför är du det?

– För att jag älskar att vinna. Sedan har jag lärt mig att inte ta det på allt för stort ansvar, det är inte katastrof att förlora.

Jag måste fråga: I portugisisk media har man kunnat läsa en story, eller kanske skröna, om hur du och din dåvarande flickvän (Amanda Nildén, numera proffs i Tottenham) en gång spelade tennis på semestern. Du förlorade, vilket höll på att förstöra hela semestern. Är det sant, eller en skröna…?

– Det är sant. Det förstörde inte hela semestern, det gjorde det inte, det var tur. Men jag… var lite sämre på tennis, det var jag. Och jag tog det inte så bra. Det blev lite tjafs, vi var båda likadana på det sättet, så då pratade inte vi på en halv dag eller vad det var. Så det stämmer.

Hela intervjun med Viktor Gyökeres, där han även pratar om hur svårt det är att njuta av framgång, om framtidsdrömmarna med landslaget, ungdomsmatcher på grusplaner och om vem han är när han inte spelar fotboll, kan du lyssna på här: