Bank: Folket borde vara lika förbannade
MALMÖ. På ena sidan stod en klubb som varken vet vilka de är eller vart de är på väg.
På andra sidan stod ett lag som vet precis.
De är Malmö FF, de är på väg mot Europa League.
Sjachtar är kanske inte den svåraste motståndaren Malmö FF ställs mot i år, men de är definitivt den svåraste att ringa in.
Deras fotbollsideologi föddes när den rumänske ynglingen Mircea Lucescu var på vinterturné i Brasilien för 48 år sedan. Deras klubb är byggd på kolet och stålet. Deras supportrar har blivit en faktor i Europas mest explosiva konflikt.
För tre år sedan var jag på Donbass Arena och tittade på fotboll, Ukraina har förlorat åttatusen liv sedan dess, Sjachtar har förlorat sitt hem, deras ägare har förlorat halva sitt imperium.
I dag är Sjachtar en klubb som lever i Donetsk, bor i Kiev och spelar i Lviv. I går inledde regeringsstyrkorna och de pro-ryska separatisterna nedrustningen hemma i Donetsk.
Hur begriper man sig på ett sådant lag? En sådan dag?
MFF förstod i alla fall snabbt hur det känns att möta dem. Sjachtar spelade med sitt vanliga mod, sin vanliga brasiliansk-ukrainska bolltrygghet hela vägen från Pjatov i målet till Gladkly längst fram.
Spela fotboll?
Nja, det här handlade mer om att jaga fotboll.
Rätt – och verkligen fel
Medan Sjachtar rullade boll, varierat med längre uppspel mot Gladkly som sökte sig mot Anton Tinnerholm för att nickskarva mot Alex Teixeira eller Bernard på bakytan, fick MFF försöka ligga rätt, och vara tillräckligt smarta när de väl fick låna bollen.
Redan när det här europaäventyret dundrade igång så visste alla kring den här klubben att det var matcherna mot Sjachtar som verkligen betydde något, rent sportsligt. Det var där man skulle bragdlugga poäng, det var här man skulle slita sig till ett europeiskt fotbollsliv på andra sidan vintern.
De hade rätt, och det hade verkligen fel.
När man ser MFF spela som de gör i den här sortens matcher, koncentrationen i varje distinkt bolltouch, det minimala slarvet i varje enskilt arbetspass, så borde folk i Malmö vara precis lika förbannade som förtjusta.
Tänk om de hade fattat att det spelats 28 allsvenska matcher den här säsongen som betyder allt, rent sportsligt. Någonstans är det som att den uppskruvade svårighetsgraden, den sänkta betänketiden, gör att samtliga spelare lyfter sig till precis den nivå som krävs. När det inte finns någon tid så spelar de snabbt, när det finns mycket tid – mot Falkenberg eller Halmstad – så använder de den.
Nu mötte de ett lag som slog dem med 100–0 i kvadraten, men var sämre på planens hundra viktigaste kvadratmeter.
Fred och Alex Teixeira fick styra spel och rytm bäst de ville, Sjachtar fick vinna bollinnehavet med 95-5 om de hade lust. Om matchen avgjorts av fem skönhetsdomare hade MFF kunnat boka vintersemester, nu accepterade de sin roll och spelade den Golden Globe-skickligt.
Enoch Kofi Adu var deras livlina före paus, med exakt positionsspel och förmågan att hitta de där livsavgörande, syresättande tiometerspassningarna. Rodic kombinerade försvarsjobb med att vara ett offensivt hot, Djurdjic likaså.
Och så är det det här med Markus Rosenberg.
När han kom hem till en klubb och en stad som förväntade sig att han skulle lyfta upp dem och bära dem på de där kagiga axlarna – ja, då fick det väl bli så. När elljusen går på och Europa ser på tar han laget bakom sig och går rakt fram.
Efter en kvart tunnlade sig Pa Konate fram på ett ytterst o-Konatetskt sätt och rullade in bollen mot straffpunkten. Och det är klart att Rosenberg var där, det är klart att han skickade in 1–0.
MFF hade lyft på kistlocket. Hur det lät?
”Fäntästisk support”
Bob Houhgton kom ut på gräset i paus och berättade:
– Det är en fäntästisk support ni ger laget. Det är värt ett meul med en sån support.
Ett lite mer stressat Sjachtar och ett efterhand defensivt korrigerat MFF (Rodic och Djurdjic gjorde det tidiga presspelet så bra att det sena försvarsspelet blev mycket enklare) gav en matchbild som var perfekt för ett tekniskt underlägset Malmö.
De struntade väl i bollen, så länge som de fick alla chanserna.
Djurdjic spelade fram Jo Inge Berget till öppet läge från åtta meter. Berget lyfte en frilägeslyftning strax utanför. Rodic lyfte ett frisparksinlägg i stolpen. Rosenberg och Djurdjic radade upp en dubbelchans.
Ja, och så fick de en straff också, av den där sorten som man måste ha läst högskolepoäng i internationellt spel för att fixa. Berget drog Srna i armen, kastade sig, och lurade sig till en elvametare.
Djurdjic missade straffen, men det bekräftade bilden av en mycket märklig match. Sjachtar hade bollen, men noll vassa målchanser. Malmö hade kylan, och fem hundraprocentiga lägen.
Funny old game, this.
Ju mer Sjachtar behövde det där målet, ju mindre lät Malmö dem närma sig det. De gick in till den här matchen med en klar arbetsbeskrivning, och klarade den. De gick in i den här turneringen med en klar målsättning, och är med stor säkerhet bara en bra resa till Lviv från att klara den.
Det är inte där Sjachtar har sitt hem, men det är där de spelar sin fotboll.