Bank: Ge mig bara något att tro på, Sverige
BRYSSEL. Belgien borta, här kommer en utmaning som kittlar, och en liten stund till kan vi säga att ”det finns en chans”.
Tro på den gamla ramsan, den som vill.
Sverige möter Belgien borta, jag blir nöjd om vi kommer härifrån med något nytt att tro på.
När vi klev på flyget mot Bryssel var det med övertygelsen att en svensk EM-biljett var ett sagoväsen, en enhörning. Något för berättelser med prinsar och prinsessor och regnbågar och lyckliga slut.
Men nu ska ni få höra. På planet satt en prins (D) och en prinsessa (E), och när vi gick in för mellanlandning i Köpenhamn sjönk vi rakt genom en konturskarp regnbåge.
För att citera ett av Henrik Larssons mer distinkta uttryck:
– Nej men så att man vet ju aldrig.
(Fast det gör man).
Lyfte landslaget ur mörkret
Sommaren 2016 förlorade Sverige mot Belgien, och fick en ny förbundskapten. Janne Andersson tog över landslaget i en brytningstid. En gyllene generation, med ryggraden Zlatan Ibrahimovic-Kim Källström-Andreas Isaksson, hade tackat för sig. Det var dags att bygga nytt och bygga om, och den nye förbundskaptenen lyckades över all förväntan.
Tiden går snabbt, det är lätt att glömma, men han lyfte svensk landslagsfotboll ur mörkret och gjorde det snabbt.
Det är väl antroposoferna som lutar sig mot den svajiga teorin att livet delas in i sjuårscykler – nåt om cellerna? – och här är vi nu, sju år senare: Belgien, igen.
Spelarna leker småfnissig uppvärmning på Kung Baudoin-stadion, det är höstrysligt i luften, på randen till en annan sorts mörker.
– Den gyllene generationen har lämnat, det har gjort jobbet tuffare. Men vi är nöjda, det vi gjort är inte normalt. Det här var en svår grupp, jag är stolt.
Det är inte Sveriges förbundskapten som säger det nu, utan Belgiens.
Domenico Tedesco är en fascinerande tränare, en del av det unga, tyska tränarundret. Han tog över Belgien efter att Witsel, Nainggolan, Vermaelen och Alderweireld lämnat, han har byggt ett nytt lag – men det är väl bara att konstatera att han haft lite mer att bygga med än Sverige har.
Belgien är EM-klart, i kväll spelar de för att festa och för att säkra förstaplatsen och en bättre seedning.
Det har vi ingen aning om
Vad Sverige spelar för har vi ingen aning om.
Redan före avspark kan den minimala chansen till en EM-biljett vara borta, om Österrike gjort sitt i Azerbajdzjan. Vad kommer den här matchen att handla om då?
– Att spela för sin heder, att representera Sverige på ett bra sätt, säger Victor Nilsson Lindelöf.
– Min förväntan på mina spelare? Får man representera det svenska landslaget så går man in och gör sitt bästa, säger Janne Andersson.
Och det är väl fint. Heder och så. Att spela för landslagströjan, representera sitt land, allt det.
Men det räcker inte.
I kväll möter Sverige ett världslag på bortaplan. Jag begär inte att landslaget kommer till Heysel och stjäl med sig tre poäng hem. Jag kommer inte att tröstas särskilt mycket om de gör sitt bästa eller försvarar sin heder.
Det är inte det vi behöver nu.
Svensk landslagsverksamhet radar upp bristande resultat på alla nivåer, i alla åldersgrupper, det vi behöver är att få något att tro på igen. En glimt av en framtid.
Jag frågar Emil Forsberg och Victor Nilsson Lindelöf, båda säger att de har en tro på svensk fotboll, att det finns talang och utvecklingspotential – och det är väl det vi vill ha med oss härifrån, en övertygelse om att det väntar något spännande bortom nästa hörn.
Laguttagningen är fullkomligt förutsägbar, Janne Andersson har tagit ut en elva för att försöka vinna en match. Linus Wahlqvist har varit stadigare än Emil Holm, Filip Helander är mer synkroniserad med Lindelöf än vad Carl Starfelt är, Mattias Svanberg är en tryggare balansspelare än Jesper Karlsson (som har en given roll att spela när Sverige jagar mål).
Det är ett försök att hitta det mest färdiga laget man kan tänka sig här och nu. Men alla som är realister har redan gett upp här och nu. Vi undrar vad som kommer sedan.
På spelarna låter det som att vi har en systemstrid på halsen. De nya längtar efter en fotboll som är framåtlutad, offensiv, proaktiv. De som varit med ett tag längtar tillbaka till en tid då man kunde lita på något, när Sverige var stabilt och medvetet om sina styrkor och brister.
Jag tror ju mer på plan B.
Läs också: Sveriges startelva mot Belgien – Jesper Karlsson på bänken igen
Det är inte realistiskt
Det är kul att hoppas på det unga, spännande, att i alla fall fantisera om att ett fritt, offensivt Sverige är bra nog för att mäta sig med de bästa.
Men det är inte realistiskt.
Vi kan dregla över genombrottsspelare som kan utmana, dribbla, pressa, kliva fram – men vi ska nog ha väldigt klart för oss att väldigt många andra länder har minst lika många, minst lika lovande spelare. Dröm gärna om att utmana, låt säga, Belgien, på deras fotboll, men det är en dröm som har ganska lite med verkligheten att göra.
Om Jens Cajuste tar en plats i Napoli, om Emil Holm tar en tröja i Atalanta, om Jesper Karlsson gör en Emil Forsberg-resa i Bologna… om den utvecklingen kommer, då finns andra möjligheter.
Men i väntan på det gäller samma regler som gällt i evigheter: Har inte Sverige bättre spelare än de vi möter måste Sverige vara smartare, tryggare, starkare.
En förbundskaptensera är på väg att ramas in av två matcher mot Belgien, en förlorad EM-match 2016, en förlorad EM-biljett 2023. Jag förväntar mig inte att chansen till EM lever i morgon, men jag hoppas få se något som gläntar på dörren till ljusare tider.
Unga spelare som kan glittra på den här nivån, ett lag som visar att det kan stå stadigt i 90 blåsiga minuter.
Det vore en bra kväll, ett bra slut. Så kan vi åka hem och jaga enhörningar sedan.