Stora egon vinner stora titlar - och Zlatan har ett stort ego...

Hur många gånger tror ni Zlatan Ibrahimovic hört det här i sin karriär:

- Skärpning! Spela för laget!

Hundra gånger? Tusen?

Förmodligen.

Men i går var det Fabio Capello som sa det - och jag tror mest att han sa det för alla andras skull.

Mister Capello är inte bara en rasande underhållande figur att titta på. Han är intressant att lyssna på också. Bland det bästa Don Fabio sagt är hans svar på frågan om Zlatan Ibrahimovics inte helt okomplicerade karaktär:

- Jag har hellre stora spelare som är besvärliga, än mediokra spelare som är trevliga.

Just så. Bravo.

Stora egon vinner stora titlar, och Zlatan har ett stort ego.

Annars hade han aldrig kommit längre än till Öresundsbron. Det är i 99 fall av 100 en kvalité, men i går tyckte sig Capello se ett hundrade. Han såg helt rätt.

Lätt förstå desperationen

Zlatan Ibrahimovic verkade ibland vara lika obekväm för sina medspelare som för Rapid Wiens försvar. Det skälldes en del, och vid ett par tillfällen valde han bort ett bättre passningsalternativ för att söka egna avslut.

Skälet är förstås enkelt.

Minns ni Zlatans senaste Champions League-mål? När han lurade Berizzo och gamle Cáceres, passade förbi Velasco till sig själv och sköt förbi Pinto i målet - 1-0 för Ajax mot Celta Vigo.

Det är två år sedan.

Lägg till fem mållösa matcher i Serie A i höst, och den press som följer på det, så är det inte så svårt att förstå Zlatans desperation i går. Han ville inte bara göra en fin, laglojal insats till. Han ville göra mål.

Han sköt på allt som rörde sig redan i matchöppningen, utan att vara särskilt nära. Så ritade han en ny, genial liten teckning med högerfotens vrist; en lätt lyftning till djupledskanonen Zambrotta som spelade fram Trezeguet till 1-0. Det var Trezeguets femte mål i höst.

Och där stod Zlatan, med sin stora, feta nolla framför sig.

Jag är övertygad om att Capello vill ha äregiriga spelare, såna som inte accepterar sina nollor.

Målet - så enkelt, så svårt...

Problemet uppstod när Zlatans äregirighet skapade irritation i resten av laget. Han borde förstås ha passat Alessandro Del Piero, han borde inte fräsa och svära när Del Piero påpekar det uppenbara. Å andra sidan borde han inte heller skjutit ur nollvinkel mot Ungern heller, det är viktigt att komma ihåg det.

Och till slut fick ju Zlatan göra sitt mål.

Juventus spelade av matchen à la Juve, som i fornstora dar drog de ner tempot och straffade Rapid Wien när de slumrade till. De klarade inte att döda matchen i tid, och Abbiati fick jobba onödigt mycket - men när Adrian Mutu gjorde ett på flera sätt viktigt mål var matchen över.

Bara Zlatans match mot målspöket återstod.

Efter att ha missat de enkla lägena satte han det svåra. Det var det gamla vanliga giftermålet mellan en gladiators fysik och en jonglörs bollsinne som löste knuten. Kroppen vikt över bollen, maximal koncentration, en snärtig och kontrollerad volley ner i marken.

Så enkelt. Så svårt.

Målet gjorde förmodligen att Zlatan sov gott i natt, att frustrationen lättade. Men Del Pieros uppenbara irritation var både förståelig och värd att ta på allvar. Det är sådant som kan växa och bli något stort och otäckt - så Fabio Capellos enda möjliga val var att visa för Del Piero och truppen att han sett samma sak som de gjort, och att han har kontroll på situationen.

Det är i det ljuset vi ska se och läsa hans utspel, att han tog sin fotbollsmässige adoptivson i örat inför hela världen.

Det här var första gången som ledningen markerade att inte ens den briljantaste av diamanter är större än den glimrande gråsten som är Juve.

I dag kallas Zlatan upp till rektorn.

Men jag tror inte att de behöver slå särskilt hårt med linjalen mot hans fingrar.

Simon Bank