Milans makt är Berlusconis

Erik Niva

Det brukar heta att en fjärils vingslag i förlängningen kan orsaka en tyfon på andra sidan jordklotet.

Teorins giltighet kan diskuteras, men inom den kaotiska italienska fotbollen fungerar den.

Här värvas Zlatan Ibrahimovic till Milan eftersom en gammal fascist blir förbannad på premiärministern.

I början av juni 2009 hölls EU-val i Italien.

Samtidigt var Milans solklart störste stjärna – guldbollsvinnaren Kaká – på väg att lämna klubben för Real Madrid.

Tajmingen passade inte alla.

Milan-ledningen gjorde vad den kunde för att förhala och tysta ner förhandlingarna, men i slutändan hade det ingen praktisk betydelse att övergången som överenskommet offentliggjordes först morgonen efter valet.

På gatorna i Milano hade Kaká redan setts som förlorad i en veckas tid.

När valresultatet sammanställdes upptäckte också rösträknarna en anmärkningsvärd avvikelse. Tusentals Milano-röster var ogiltiga.

Inget parti var kryssat på de valsedlarna. Istället var ett och samma namn ditskrivet som protest: Kaká.

Berlusconi och hans stödpartier vann det italienska EU-valet oavsett, men de ogiltiga rösterna noterades av hans analytiker som en bekräftelse på det de redan visste: Positionen som Milan-ägare har en stark och direkt påverkan på Silvio Berlusconis politiska popularitet.

Luigi Crespi ansvarig för opinionsmätningarna i Berlusconis parti under många år. Inför parlamentsvalet 2001 sjösatte han en undersökning som gick ut på att ta reda på vilket alternativ som skulle ge bäst effekt för premiärministerkandidaten – att knyta det kristdemokratiska UDEUR-partiet till sin koallition eller att värva portugisiske playmakern Rui Costa till Milan.

Och givetvis...

– ...hellre Rui Costa än partiledaren för UDEUR, det var vad som kom fram. Inte enbart för en omedelbar effekt i röster, men för att ett framgångsrikt Milan gör otroligt mycket för att bygga konceptet om Berlusconi som vinnare.

Enligt Luigi Crespi är det numera statistiskt säkerställt att en majoritet av italienarna uppfattar Berlusconi som en enda sammanhängande enhet.

– Om Milan förlorar så förlorar Berlusconi. Men om Milan vinner allt som går att vinna så tar Berlusconi hem alla val han ställer upp i.

Under festen som följde på Milans scudetto 1988 var det en segerstinn supporter som vrålade in genom fönstret till Berlusconis bil:

– Om du vill så röstar vi alla på det parti som du säger åt oss att rösta på. Vi ger åtta miljoner röster till vem du än vill.

I boken ”Berlusconi in concert” har han själv beskrivit episoden, hur han lät stanna bilen för att prata direkt till mannen.

– Min vän, jag funderar faktiskt på att starta ett eget parti.

Idag är det lätt att glömma att fotbollspampen Silvio Berlusconi kom långt före populistpolitikern Silvio Berlusconi.

När 1993 blev 1994 var han inne på sin åttonde säsong som klubbägare för ett AC Milan som under den tiden vunnit Serie A tre gånger och tagit hem två Europacupbucklor.

Klubben var mitt uppe i sin mest framgångsrika period någonsin. Berlusconi insåg att det gällde att utnyttja tillfället.

Den 26 januari 1994 deklarerade han sin avsikt att kasta sig in i politiken, och han gjorde det på fotbollens språk.

– Ho scelto di scendere in campo. Jag har beslutat mig för att gå in på spelplanen.

Det nya partiet döptes till Forza Italia, efter det italienska landslagets mest klassiska hejarop. Det hade inte ens hunnit finnas i tre månader då Silvio Berlusconi röstades fram som italiensk premiärminister.

I takt med att Berlusconis turbulenta politiska karriär blivit allt mer framgångsrik har det blivit glesare mellan besöken på San Siro.

Den dagliga driften av Milan har han i praktiken lämnat över till vd:n Adriano Galliani, och under 2000-talet har han egentligen bara återtagit kontrollen när han bedömt att det politiska läget krävt det.

Våren 2001 inföll en sådan period. Berlusconi gjorde en kraftansträngning för att få tillbaka den regeringsmakt han förlorat fem år tidigare, och två månader före valet tog han plats på San Siro för en Champions League-åttondel mot Deportivo La Coruña.

Matchen var tänkt att förstärka bilden av den internationellt framgångsrike erövraren. Det blev inte så. Milan åkte ur turneringen efter en livlös insats, så omedelbart efter slutsignalen sökte Berlusconi upp kamerorna från de kanaler han själv äger för att sparka tränaren Alberto Zaccheroni i direktsänd tv.

– Han tog många taktiska beslut som jag inte höll med om, och nu har det visat sig att det inte var jag som hade fel. Jag är nu tvungen att än en gång involvera mig i driften av klubben.

Dagen efter visade opinionsmätningarna likafullt att Forza Italia plötsligt tappat tre procentenheter, och det var alltså i det skedet som Lugi Crespi ombads undersöka betydelsen av ett nytt samarbetsparti i jämförelse med en ny spelfördelare.

Berlusconis nästa utspel var följdriktigt.

– Precis som jag gjorde för 15 år sedan har jag nu givit klartecken att köpa de bästa spelarna i världen.

I samband med Milans nästa hemmamatch hängde en ny banderoll från San Siros södra kurva:

– Silvio, frånvarande fram till valkampanjen.

Inför den här säsongen hade det gått sex år sedan Milan senast vann Serie A. Supportrarna hade blivit allt mer desillusionerade, och regelbundet demonstrerat mot en ägare som inte längre verkat intresserad av att investera i laget.

Ändå verkade inte Silvio Berlusconi reagera nämnvärt. Enligt analytikerna gjorde han bedömningen att ett Italien i djup finanskris inte skulle uppskatta att premiärministern shoppade fotbollsspelare för halvannan miljard.

Så sent som i juli hade han inte visat några tecken på att vara intresserad av någon fotbollssatsning, då det politiska landskapet hastigt ritades om.

Berlusconis allianspartner – den före detta fascisten Gianfranco Fini – bröt sig loss ur koallitionen, och har nu möjlighet att fälla regeringen närhelst han vill.

Sedan den dagen slåss Silvio Berlusconi för sin politiska framtid. Hotet om nyval hänger ständigt över honom, och den förberedande upprustningen har redan påbörjats.

Ett av dess viktigaste vapen är svenskt och heter Zlatan Ibrahimovic.

– Den värvningen är ett av de tydligaste tecknen på att Berlusconi ser nyval som ett troligt alternativ. Hade valet legat flera år bort i tiden hade han resonerat annorlunda.

Han arbetar inte längre för Berlusconi, men Lugi Crespi har fortsatt med de undersökningar som bedömer fotbollens inverkan på den italienska politiken.

Publiceringen av den senaste sammanföll med Gianfranco Finis uppbrott, och indikerade att mellan 20 och 25 procent av alla Milan-supportrar var så besvikna på klubbens stagnation att de inte längre kunde tänka sig att rösta på Berlusconi.

I ett land där fler än hälften beskriver sig själva som aktivt fotbollsintresserade översätts en fjärdedel av Milan-fansen till ungefär två politiska procentenher, vilket i sin tur utgör en tillräckligt stor minoritet för att tippa ett tajt nyval åt ena eller andra hållet.

Lugi Crespi kompletterar tolkningen:

– Den politiska krisen är inte den enda anledningen till att Milan värvade Ibrahimovic och Robinho, men det är den enskilt viktigaste. Hade inte Fini brutit sig loss ur regeringssamarbetet hade ”Ibra” varit kvar i Barcelona.