Schalkesupportrarna: Det finns ett problem med Jordan
Publicerad 2022-08-20
GELSENKIRCHEN. Schalkesupportrarna är glada över sitt svenska nyförvärv.
Men de har en uppmaning till honom.
Byt skor!
5 augusti presenteras Jordan Larsson av Schalke 04.
Åtta dagar senare åker jag till Gelsenkirchen och går på klubbens hemmapremiär, som även blir svenskens debut.
Matchen är slutsåld. Inte en plats är tom när spelarna kommer ut på planen. Hemmasupportrarna har fixat ett tifo. Den norra läktaren fylls med blåvita flaggor och av ett jättestort Schalkemärke samt texten ”Du har dödförklarats hundra gånger – men du reser dig alltid upp igen”. De syftar på att Gelsenkirchenklubben är tillbaka i bundesliga igen.
Schalke leder med 1–0 när Jordan Larsson byts in. Publiken jublar högt när speakern ropar svenskens förnamn i högtalarsystemet och supportrarna svarar med hans efternamn. Larsson spelar i 30 minuter, bränner en målchans och efter att Borussia Mönchengladbach vänt räddar Schalke en poäng i 93:e minuten.
Supportrarna stannar kvar för att hylla sitt lag som aldrig slutat kämpa.
När spelarna lämnar planen tar jag mig ut från läktaren. Det doftar svett och korv. Precis utanför utgången till den norra läktaren står Rolf Goller med Heinz Thiem. Deras fruar är syskon.
Termometern har visat över 30 plusgrader under dagen. Men Goller har, som många andra supportrar, trotsat vädret. Schalkehalsduken är med. Inlindad runt vänster arm.
”Det finns ett problem...”
Jag presenterar mig som en svensk journalist. Och under vårt samtal säger Thiem:
– Det finns ett problem med Jordan.
Vad kan det vara, hinner jag tänka, men aldrig säga.
– Han har gula skor.
Thiem ler när han säger det, men är ändå allvarlig. Färgen på Jordan Larssons fotbollskor är inte populär. Schalkes rival Borussia Dortmund är starkt förknippad med gult. Deras matchtröjor är gula, deras märke är gult och deras ståplatssektion kallas för den gula väggen.
I Gelsenkirchen är känslorna så starka att det gula huset, som har nederländsk fastighetsägare, på Schalker Meile, en gata i staden, flera gånger har vandaliserats med blå färg, som är förknippat med Schalke.
Har höga förhoppningar
Goller håller en öl i vardera hand. En för mycket, som han konstaterar. Han erbjuder mig en. Samtidigt ser jag en handfull män som är kvar inne på arenans område. De har gått 20 meter från läktarutgången och i panik ställt sig vid en buske bredvid tre polisbilar och kissar. Tack, men nej tack, svarar jag.
En doft av urin kommer med den svaga, och för dagen sällsynta, vindpusten.
Goller berättar att han är glad över att Jordan Larsson har kommit till klubben. Han har koll på vem svenskens pappa är, mycket mer än så vet han inte.
– Alla vet att han är son till Henrik. Och jag hoppas att han är lika bra som sin far, säger han.
Valde legendarens nummer
I Schalke spelar Jordan Larsson med tröjnummer sju. Samma nummer som pappa Henrik hade i Barcelona och Celtic. Men Schalkesupportrarna tänker på en annan legendarisk anfallare när de ser siffran.
Jag hinner knappt säga sju innan jag blir avbruten.
– Senior Raul. Nummer sju är för senior Raul, säger Goller och syftar på den tidigare Real Madrid-spelaren som i slutet av karriären gjorde två säsonger i Schalke.
Att Raul gjorde sådant stort avtryck på bara två år kan tyckas vara konstigt. Supportrar som jag pratar med nämner honom som ”den bästa i klubbens historia” och att det till och med borde ha pensionerat hans nummer. De är inte vana vid att internationella superstjärnor kommer till klubben. Och Raul var en av lagets bästa spelare när de tog sig till Champions League-semifinal 2010/11. Det är Schalkes bästa prestation i turneringen.
Det verkar som att Goller ändå kan vänja sig vid tanken av att svensken bär numret. Men det krävs också en hel del från Jordan då.
– Men Henrik är en väldigt bra spelare. Han måste visa att han ibland kan vara lika bra som Raul, det blir svårt för honom.
Ja, han säger Henrik. För en 55-årig Rolf Goller är Henrik fortfarande den första han tänker på när han pratar om en Larsson.
”Då är du en hjälte här”
Jag kan inte släppa det som Heinz Thiem berättade. De gula skorna. Kan det verkligen vara ett sådant stort problem? Ja, det verkar som det. Han är inte den enda som reagerar.
– I mitt vokabulär finns inte gult. Det finns inget gult hemma hos mig, jag har inga gula kläder. Gult finns inte, säger supportern Volker som också lagt märke till skofärgen.
Det är inte svårt att förstå att han talar sanning. Allt som Volker har på sig den här dagen är nämligen i Schalkes färger, eller väldigt nära. Skorna är blåa och vita. Strumporna är vita med Schalkes logga på. En matchtröja pryder överkroppen och jeansshortsen är blåa, inte Schalkes blåa ton, men de är blåa.
Volker har svårt att stå still. Han använder hela kroppen när han pratar och står på en meters avstånd. Nästan hela tiden. Helt plötsligt kommer han väldigt nära, obehagligt nära. Volker sänker rösten. Nästan som att han skäms för vad han ska säga.
– Jag gillade när vi var i andraligan, viskar han.
Volker pratar om fjolårssäsongen.
Han utvecklar sitt svar med samma låga ton. Volkers sällskap, Peter och Carina, som står bredvid oss hör inte vad han säger.
Volker berättar att det Schalke som spelade i andra divisionen var den bästa version av Schalke han sett på flera år. Supportrar och spelare var alla en enhet, enligt honom.
Schalke är inte mer komplicerat än så. Några snygga finter eller vackra mål behövs inte för att Jordan Larsson ska kunna bli en publikfavorit. Supportrarna kräver en enda sak, en sak som alla faktiskt kan.
– I Schalke kan du göra många misstag. Men ger du allt, då är du en hjälte här. Det är väldigt enkelt. Schalke är väldigt enkelt, säger Volker.
En stad med problem
Som barn flyttade Jordan Larsson mellan olika länder. Var familjen Larsson bosatte sig beslutades efter pappa Henriks karriär.
I Rotterdam föddes han. I Glasgow bodde han i sju år och i Barcelona blev det två innan de flyttade till Helsingborg.
Den egna karriären har även den fört honom utomlands. Först till Nijmegen i Nederländerna och sedan till ryska Moskva.
Nu har han kommit till Gelsenkirchen i västra Tyskland. En stad som är känd för sina kolgruvor, den sista stängdes för fyra år sedan, och för sitt fotbollslag.
Supportrarna sjunger om hur de sover under broar eller på anläggningar för hemlösa som är finansierade av tyska hjälporganisationer.
– Gelsenkirchen är en gammal stad, med väldigt mycket problem, berättar Goller.
Han säger att Schalke är som en religion för invånarna. Klubben är som en familj för dem.
– Jag gillar att bo här, men det är också väldigt tufft att göra det.
Lena Apitzsch, som spelar i Schalkes nystartade damlag är uppvuxen i staden, blir tyst en stund när hon ska beskriva Gelsenkirchen. Lagkamraten Fabienne Katzenski kommer direkt på ett ord som sammanfattar den. Ful. Apitzsch håller med. Samtidigt vill hon inte vara allt för negativ.
– Men de som bor här är väldigt trevliga, säger hon.
Schalke är ljuset i många av invånarnas liv. Och även för många av de som bor i Nordrhein-Westfalen, regionen där Gelsenkirchen ligger.
– Om jag ska vara ärlig... fotboll är allt vi har här, säger Jonas Böhm som bor utanför staden.
Gelsenkirchen lever i kväll
Mörkret har lagt sig över Veltins arena. 62 271 åskådare har lämnat läktarna.
Ett 50-tal stannar kvar i området på restaurangen Charly’s och kollar på den sena kvällsmatchen Darmstadt–Rostock i andraligan. I fjol hade det kunnat vara Schalke.
En äldre dam har en stor plastkasse som hon lägger de ölburkar och glasflaskor som står längs vägen till spårvagnen i. En man i bar överkropp sitter och spelar på ett par bongotrummor i hopp om att samla in pengar.
Trappstegen ner till plattformen är fulla av söndertrampade plastmuggar. Två hållplatser bort hoppar ett grabbgäng på. De slår i takt på väggarna och sången om att Schalke aldrig ska åka ur bundesliga igen letar sig ut från deras munskydd. De har inte druckit sin sista bira för kvällen.
Gelsenkirchen lever i kväll – åtminstone i några timmar till.
