Bank: Det räcker inte med slogans om mod
PORTO. EM-kvalets bästa lag mot ett lag med Europas alla kval, det är här resan börjar.
Svenska supportrar har hundra frågor.
Jon Dahl Tomasson svarar som han brukar när han är här i stan:
Schh.
Jag vill inte sprida några blasfemiska rykten, men jag antar att gud har en sjuk sorts humor.
2004 sedan satt jag på en arena i Porto och såg spelaren Jon Dahl Tomasson göra två mål mot Sverige i EM, såg honom fira genom att hyscha svenska supportrar.
Tjugo år senare är vi tillbaka på samma plats för att se honom debutera som svensk förbundskapten.
Ljum bris, en annan färgpalett än i Sverige, en frodig gräsmatta på en liten träningsplan i sömniga Gondomar (med reklamskyltar för det kommunala ”Fernando Pessoa-sjukhuset”, uppskattat av alla oss litteraturvetare på plats, och en stor väggmålning som välkomnade till klubbens store sons fotbollsakademi: Academia Diogo Jota).
Ett hundratal ungdomsspelare från den lokala klubben skrek efter Viktor Gyökeres, medan Sveriges nye förbundskapten delade upp 24 matchslitna spelare i två lag för en taktisk träning i promenadfart.
Allt som finns är visioner och ord
Så många frågor. Så få svar.
Tomasson kallar det här ”Fas ett”, det första steget i arbetet att bygga ett landslag. Men än så länge har vi bara ett tomt ark.
Jag menar alltså bokstavligen. Assistenten Remy Reijnierse gick runt med ett enormt pappersark mellan händerna, vårdade det som om det vore den sista droppen vatten. Som vi kisade, som vi spanade, som vi försökte ta reda på vad som stod där.
Men elljusen var för svaga, ögonen för dåliga. Det krävdes teleobjektiv och inzoomningar för att ana något om spelet i den sista tredjedelen. Allt som finns annars är visioner och ord, och det är okej så länge.
Tomasson höll ytterligare en sådan där ultracharmant presskonferens där han svarade på allt och sa inget. Fyrasekundersregeln som han hade som tumregel för återerövring i Malmö FF lever, han vill spela snabb, vertikal fotboll, ett-två tillslag, en-två sekunder. Rörelse, attacker in bakom motståndarnas backlinje. Keep it simple, keep it quick, keep it accurate.
Det har Emil Forsberg sagt i femton år
Lika uppenbart som lättbegripligt är att det här är roligt för alla. Nytt! Spännande!
– Det är kul, sa Emil Forsberg.
Det har han i och för sig sagt i femton år nu, men den här gången väger det. Vi pratade med Emil Krafth och Ludwig Augustinsson, som sa samma sak, och berättade saker vi redan kunnat ana oss till.
Det lär bli en variant av 4-2-3-1 i grunden, ytterbackar som centrerar för att starta spel centralt, ambitioner om mod och fart i passningsspelet.
Det är kul.
Men: Sverige är alltså här för att möta Portugal. Portugal, det enda laget som gick rent i EM-kvalet (tio matcher, tio vinster). Portugal, med otrolige Rúben Dias som försvarschef. Portugal, med mittfältskreativiteten hos Bernardo Silva och Bruno Fernandes. Portugal, med Rafael Leão och Cristiano Ronaldo framåt. Portugal, som under Ronaldo-eran, spelat tre EM-semifinaler, två EM-finaler och vunnit ett EM-guld.
Det räcker inte med Viktor Gyökeres
Cristiano Ronaldo är fortfarande kvar i landslaget sedan 2004. Då var han en tanig, mästerskapsdebuterande nittonåring, 2024 är han en saudiambassadör som ägnade måndagen åt att presentera sin nya ”wellness-app”.
Ronaldo vilar mot Sverige på torsdag, men oavsett: Jag tror inte att det räcker med Viktor Gyökeres och slogans om mod och framåtlut för att skrämmas här.
– En del försöker försvara lågt mot Portugal, de släpper in mål. En del försöker kliva högt, de släpper också in mål, som Jon Dahl Tomasson sa.
Senast Sverige mötte Portugal i Porto släppte de inte in några mål alls. Lars Lagerbäck var förbundskapten, Adam Johansson stängde ner Cristiano Ronaldo, Micke Nilsson var vänsterback, Samuel Holmén startade. 0–0.
Det var inte ett lag som var här för att vara modigt och framåtlutat, om man säger så, men de gjorde jobbet. Uppgiften då var att ta poäng, uppgiften nu handlar inte om det. Sverige kan spela 1–1 och vara en besvikelse, de kan förlora med 3–1 och få med sig bra saker härifrån.
Fotboll är kul igen
De är här för att ge kött och blod åt en vision, lite tydliga konturer åt en ritning av det som kan bli.
Klarar de att se åtminstone lite stadigare ut? Kan Hugo Larsson och Jens Cajuste ta steg? Kan frontlinjen med Gyökeres, Alex Isak, Dejan Kulusevski och – eventuellt, utifrån hur det såg ut på den första träningen – Anthony Elanga blixtra till? Kan Sverige försvara?
Vad vi har är en leende tränare, en idé och ett blankt, vitt ark.
I mittcirkeln på en träningsplan i Portugal går Jon Dahl Tomasson runt och pekar, pratar, undervisar.
Fotboll är kul igen, låt oss lyssna till vad han har att säga. Eller, som han själv skulle uttryckt saken:
– Schh.