”I Vietnam var det ri-i-iktigt skumt”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-25
Eboagwu om fotbollslivet i sex länder – och händelsen som förändrade hans liv
I Azerbajdzjan fruktade han ryska bad boys, i Malaysia förnedrades han efter att ha fått en blå nagel och
i Vietnam begärde klubben att han blåste runt olagligt på en motorcykel.
Nu har nigerianen Prince Eboagwu nickat in målet som gav Åtvidabergs första allsvenska seger på 28 år.
– Det här målet gjorde jag för laget och för min familj, säger han.
Jesper Arvidsson fokuserar. Det står 1–1, bollen ligger på straffpunkten, Kopparvallen nervdallrar och tre minuter är kvar. Sätter Arvidsson den går Åtvid mot en historisk seger.
Han springer fram, vrider upp vänsterfoten, måttar – och placerar in bollen lågt till höger. Jumbon är på väg mot en osannolik vinst, en praktskräll, och Arvidssons 2–1-mål är den 28-åriga sagans självklara huvudingrediens… ja, om man inte räknar med 1–0-målet.
– ”Pligg” (Kristian Bergström) slår en lång frispark och jag når högst och nickar in bollen. Det är ingen hemlighet att vi har haft svårt att göra mål. Därför känns det extra bra att göra mål och hjälpa laget till tre poäng, säger Prince Eboagwu.
Det märkligaste är inte att Åtvid tar ledningen mot Blåvitt, utan vem som gör målet. Prince Eboagwe kom till klubben inför säsongen men fick inte spela de första matcherna på grund av pappersstrul. Hans förra klubb är vietnamesisk och vägrade skriva på ett papper som gjorde nigerianen spelklar. När allt äntligen höll på att gå i lås vägrade klubben svara i telefon med motiveringen att alla på kansliet firade en vietnamesisk högtid. Till slut fick Prince hoppa in mot Helsingborg och Djurgården, innan han i går startade för första gången.
– Jag tycker inte att omställningen till svensk fotboll varit så stor. Det går bättre och bättre för varje match. Men det är tränaren som bestämmer. Om jag får starta igen nästa match eller inte kan bara han veta, säger han.
Fick fixa sin egen ersättare
Prince Eboagwu är 23 år och fick i december proffskontrakt i sitt sjätte land. Som 17-åring drog han till Cypern och spelade för 750 cypriotiska pund i månaden. När han flög vidare till Baku stönade vännerna att han gick i en fälla. Ungefär så blev det.
– Azerbajdzjan är inte som Sverige. Där fick man kolla exakt för att undvika problem. Du gick inte in i de ryska kvarteren och var aldrig ute på natten, det var för mycket bad boys, säger Prince.
Hur gick det på planen?
– Spelarna var inte trevliga. Det är annorlunda i Åtvidaberg, här visar man var jag ska dricka vatten och få en t-shirt. Där var alla arga.
Prince höll ut i 34 matcher men drogs längre österut när malaysiska FC Sabah erbjöd trippel lön. Det blev ett lyft också sportsligt. Försäsongen var ojämn, men när serien började var Prince Eboagwu given. Han gjorde fyra mål, laget var i toppen inför slutspurten – ja, något drastiskt verkade krävas för att slita honom från landet. Det räckte med en häl.
Med fyra matcher kvar stämplades Prince och linkade av. Läkaren såg den blå nageln och sa att säsongen var körd, vilket inte ledde till sympatier utan förnedring. Eboagwu fick förklarat att han genast skulle bort – och sopa igen efter sig.
– Ordföranden hette Harris Banking. Han sa ”vi har tre viktiga matcher kvar och behöver en spelare. Det är ditt fel, du får ordna en!”. Via min agent hittade jag en ny kille från Nigeria. Vi hälsade innan jag åkte.
Du gick till Vietnam. Hur skiljde det sig?
– I Vietnam var det riktigt skumt. Ri-i-iktigt skumt. Alla bodde i läger, som på internatskolor. Inget privatliv. Och på stan var det som på vietnamesisk film. Folk var som getingar som bzzzade mot honungen i mitten. Man kunde inte åka bil i Ho Chi Minh så laget gav mig en motorcykel. Jag körde i full fart bland massorna, jag var tvungen.
Det låter riskabelt.
– Ja. Galet. Och utan körkort. Polisen stannade mig ofta men jag sa bara klubbens namn så var det okej.
”Måste alltid be före start”
På väg hem från Vietnam 2008 bytte han flyg i Frankfurt. När land blev hav hackade det till. Tystnad – och nytt hack.
Planet tappade höjd, gången lutade skarpt neråt mot cockpiten och piloten talade stressat om hur de skulle bete sig när de slog i havsytan.
– Jag minns bara skriken och rädslan?…och så mitt i allt rätade piloten upp planet. Vi var räddade, men jag lärde mig att alltid vara rädd när jag flyger. Du måste alltid be före start, säger han.
Hemma i Lagos var benen skakiga, men de slogs undan av en annan anledning. Prince fick höra att de asiatiska ligorna inte duger och petades från den nigerianska OS-truppen.
Han grät, men vände sorgen till ett mantra: skit i kontraktsförslagen från Indonesien och Iran, skit i Vietnam, nu blir det Europa.
– Jag var uppspelt när agenten sa att han kunde få mig till Sverige. Härifrån kan jag komma vart som helst.