Bank & Niva

Simon Bank

, 

Erik Niva

Jag tycker att vi pratar för lite om ligacupfinalen. Tottenham och grejer. Bucklor och sånt. Med ett knappt dygns distans finns det framförallt en ögonblicksbild jag vill dra igenom igen. Direkt efter slutsignalen samlade Spurs ihop till kollektivt segerjubel, direkt nedanför min läktarplats. Alla var där. Clive Allen, med ett jättegrin. Gareth Bale, med sina kryckor. Och så – längst fram – en helt okänd snubbe i jeans. Att han var en ordinär supporter som hoppat in var ju kul i sig – men det riktigt lustiga är att karln visat sig vara Joe Coles kusin.

– Ledsen, Joe, men i cupfinaltider går klubb för familj, säger Justin Cole.

Jag har aldrig varit förtjust i såna här förplanerade infiltrationer – Jimmy Jump eller Karl Powers – men här fanns en extatisk spontanitet som gör att jag inte kan låta bli att ha överseende. Spurs spelare tycktes hålla med. I stället för att jaga bort Cole så tömde Paul Robinson en flaska champagne över honom.

Ah, två favoritteman. Englands framgångsrikaste klubb 2008 och saker som inte borde vara på planen men som man gillar ändå (jag kommer osökt att tänka på Ölme).

Jo, gränsen mellan spontanitet och pajaseri är hårfin. Sammy Eto’o gick ut och tog en promenad på den efter sitt tredje mål mot Levante. Vet inte om du såg det.

Eto’o drog rakt ut till sidlinjen, snodde en kamera av en fotograf – och smällde av en ruta på polarna Bojan och Puyol när de kom rusande mot honom. Dagen efter körde El Mundo Deportivo Eto’s bild på förstasidan och kallade det – håll i dig – ett ”hat-click”.

Jag tycker nog att det var spontant och lite roligt.

Det kan å andra sidan bero på att jag jämför med det spanska förbundet, som först nu bestämt sig för att bötfälla Eto’o för hans legendariska hånramsa mot Real Madrid efter ligaguldet. Ligaguldet 2005, that is.

Den sortens långsamhet har jag tidigare bara sett när du är bakfull och i vissa filmklipp av Tarkovskij.

Jag missade Eto´o. En långhelg i England är fortfarande fascinerande på det sättet att den skär av en från hela den övriga fotbollsvärlden. Jag konsumerade fotboll intensivt – och kom ändå på mig själv med att vakna på måndag morgon utan att ens veta hur det gått för Inter. Med det sagt har de senaste dagarna också inneburit en påminnelse om att andra länder i Europa numera mer engelska än engelsmännen själv. Den kroatiska pressens hetsjakt på Martin Taylor har varit fullt jämförbar med häxprocessen mot Aldo Duscher, efter att han tacklat sönder Beckham inför VM 2002. Jutarnji List skickade upp en reporter till Birminghams träning och refererade till Taylor som ”Eduardos bödel”. En namninsamling på nätet har samlat 40 000 namn som vill ge Taylor livstidsavstängning, och Jutarnji List citerade även den kroatiska förbundsbasen Vlatko Markovic:

– När jag hörde vad som hänt började jag gråta. Det här hände utan anledning – men det var ingen slump.

Jag förstår inte upprördheten över Taylors tackling. De har ju sanktionerat den sortens mordförsök i engelsk fotboll. Taylor var inte ett undantag, han gjorde vad andra gör i varje match. Enda skillnaden var det fruktansvärt olyckliga resultatet.

Och om vi nu är inne på domare – det gläder mig att Fener och Galatasaray är överens. Även om det råkar vara om att Cüneyt Çakir är världens sämsta människa. Çakir dömde cupderbyt i går, delade ut 22 kort och hade en jobbig kväll.

Lugano informerade Çakir om att han är blind. Lincoln informerade Volkan om vad Volkans mamma och syster håller på med nu för tiden. Och Volkan svarade med en kampsportsuppvisning.

Cimbom vann, Fener slutade med åtta man och en back som målvakt och resten var en tävling i att såga domaren. Min vinnare? Domarkollegan som gav det här betyget i tidningen Sabah:

– En svart kväll för dömandet. Cüneyt begick självmord, han skulle inte ens få en dammatch om han dömde så i Europa.

Domare, alltså?! Kommer du ihåg när Chris Foy tvingades visa ut Fulhams maskot ”Billy the Badger” häromveckan? Nu har Foy fått sin upprättelse, grävlingen sitt straff. Fulham gav honom en formell varning, och kallade in honom på hans lediga dag för att förklara sig. Inför ett massivt pressuppbåd fick sedan grävlingen bära hundhuvudet (well…) då hans representant läste upp en noga formulerad kommuniké:

– Jag vill be om ursäkt. Efter att ha studerat videobevisen inser jag att vare sig min breakdance eller mina electric boogaloo-moves höll tillräcklig klass.

Fån ett mårddjur som gärna gömmer sig i sitt gryt – till en annan smygare som tycks vilja undvika rampljuset. Darren Bent har startat åtta matcher den här säsongen. Enligt den portugisiska sajten FutebolFinance har han varje vecka fått 495 000 euro för det besväret. Det ger honom en 19:e plats på listan över världens bäst betalda spelare, 10 platser före Zlatan, 13 före Samuel Etoó.

Fem miljoner i veckan? Och här sliter man sitt söta arsle av sig för hälften.

Linjen Bent-Ibrahimovic-Etóo leder mig in på det här med självförtroende. Klubbar använder psykologer och åtgärdsprogram och fan och hans moster för att ge spelarna självförtroende. Men de har missat den mest vitala delen: Att injicera lite vinnaranda genom klubbnamnet.

Låt oss vända blicken till morgondagens hetaste match i Sydamerika: La Paz-derbyt, Bolivias eget El clásico i en luft tunn som… äh, luft. På ena sidan Bolivar, på andra sidan klubben som bildades av ett engelskinfluerat gäng 1908. De körde på läckert tigerrandiga dräkter och var helt inne på att kalla laget ”The Strong”. Sedan vände och vred de på det där ett par dagar, innan de kastade ödmjukheten överbord och fattade det enda raka beslutet. I morgon springer klubben följaktligen in till ett galet derby, med det stolta, hundraåriga, jävlas-inte-med-oss-namnet ”Club The Strongest”.

Vi borde verkligen prata mer om boliviansk fotboll framöver.

Här vill jag vara just nu...

Bank: Marakana, Belgrad, Serbien.

Crvena Zvezda–Partizan. Veciti derbi. Det eviga derbyt. Som om inte nutiden räckte. I basketderbyt häromveckan krävde polisen färre åskådarplatser för att kunna ha kontroll. Kosovo-frågan skakar Serbien, och allt finns fortfarande att berätta.

Niva: Stade de Fance, Paris, Frankrike.

I eftermiddag sätter fransk fotboll nytt publikrekord. För att fira Stade de Frances tioårsjubileum spelas det ligamatch på nationalarenan. Det fanns tvivel kring om Lille-Lyon skulle locka parisarna – men i går var fler än 75 000 biljetter sålda.

Ställ din fotbollsfråga till Simon Bank och Erik Niva! Mejla hit