EM-stjärnan: ”Han frågade om jag hade glömt tvätta mig...”

Johan Flinck

Blågula jokern Jamina Roberts om rasism, bodybuildin, proffslängtan – och sorgen efter sin mördade bror

LILLEHAMMER. För tio år sedan sköts hennes bror ihjäl.

I våras attackerade en rasist henne i elitserien.

Nu är hon Sveriges joker i jakten på EM-medaljerna.

– Jag vet vem han är, säger Jamina Roberts om sin halvbrors mördare.

Möt tjejen som också har handbollsvärldens bokstav-ligen största pappa och personliga tränare.

Efter bragden mot Norge fortsätter nu jakten på EM-medaljerna.

Och där har en 20-årig super-talang en viktig roll som joker med order om att inte inrätta sig i landslagets spel utan behålla den irrationella spelstil som tagit henne från juniorserien, via en viktig insats i SM-finalen i våras och hela vägen till EM på 1,5 år.

– Jag är med för att gå på mål och då får jag göra det också. Jag ska spela mitt spel, säger Jamina Roberts.

Det är inte bara på plan hon skiljer sig från de flesta andra i landslaget utan också i bakgrund.

Pappa James Roberts var en sjöman från Aruba i Karibien som för 40 år sedan steg i land i Göteborg och stannade kvar.

20 år senare föddes Jamina och kort därefter blev pappa Roberts bokstavligen en av Sveriges största bodybuildare genom tiderna: 187 centimeter, 140 kilo, EM-silver, VM-brons och ett av Sveriges första proffs.

Mamma Gunilla är från Umeå och spelade handboll som junior.

Och det är i princip bara handboll som gällt för Roberts, som växte upp i Jonsered utanför Göteborg och i dag är tillsammans med Sävehofs mittnia Emil Berggren.

– Bodybuilding är inget för tjejer, säger hon.

Tränar med sin pappa

– Jag spelade fotboll i tre veckor när jag var 7–8 år. Sedan skulle vi börja gå på Liseberg i stället för att träna och då blev det oseriöst så jag slutade.

En kompis tog då med henne till handbollen och Sävehof.

– Redan när hon var nio år sa hon till mig att hon skulle bli handbollsproffs, berättar James.

Fysiken har hon inte bara fått med generna.

– När hon var liten var hon med mig hela tiden i gymmet, säger James. Sedan hade jag hennes juniorlag i fysträning och nu brukar vi träna ihop när hon har individuella fyspass.

Jamina:

– Om jag skulle börja gymma som han gjorde skulle jag nog bli rätt stor. Jag har rätt lätt för att bygga muskler. Men jag skulle aldrig ens testa.

Jämfört med fotbollen har handbollen få tjejer på elitnivå med invandrarbakgrund vilket Jamina också fått känna på.

Efter en semifinalmatch mot Lugi i våras skrek en motståndarsupporter glåpord till Jamina.

– Han frågade om jag hade glömt tvätta mig i ansiktet. Jag reagerade inte först, man har liksom hört det förut. Men när alla andra reagerade så började jag tänka efter och då blev jag ledsen.

Men det var värre förr.

– När jag gick i skolan fick jag höra mycket. Pappa har ju fått vara med om mycket sådant men han har alltid sagt till mig att jag inte ska bry mig om det.

– Folk har tydligen sina fördomar fortfarande.

Och Jamina och James har varit med om värre saker i sina liv.

För tio år sedan sköts nämligen Jaminas halvbror Daniel, då 25 år, ihjäl på gatan i Göteborg när han var på väg hem.

”Inga konkreta bevis”

Stod ni varandra nära?

– Ja, i slutet gjorde vi det. Jag var bara tio år då det hände och hade just vunnit en handbollscup när jag fick reda på det.

– Då var det tungt. Men värst var det att se mina föräldrar så ledsna.

James orkade inte fortsätta med bodybuildingen utan lade av.

Mordet har aldrig klarats upp.

– Men jag vet vem han är som gjorde det, men det finns inga konkreta bevis, säger Jamina.

Nu tittar hon framåt och hoppas bli nästa i familjen som tar EM-medalj.

– Det är inte så många som har gjort det.

Och målet att bli proffs lever förstås kvar.

– Jag har skrivit på för Sävehof nästa säsong också. Efter det får vi se. Är danska ligan fortfarande den bästa då är det dit jag vill gå, säger Jamina Roberts.