Vissa beroende av alkohol – han är beroende av mål

Erik Nivas dokument om Robert Lewandowski

Erik Niva

helskärm

Han vill ha mål, mål, mål – mera mål – och mål det kommer det att bli.

Robert Lewandowski är världens bästa anfallare, kanske till och med världens allra bästa fotbollsspelare.

Han är det eftersom han är beroende, eftersom han är besatt.

På ett sätt går det att jämföra med vilket annat beroende som helst.

Vissa är beroende av alkohol, några av nikotin, andra av adrenalin. Robert Lewandowski är beroende av att göra mål.

Hans beroende är såklart inte destruktivt på samma sätt som många andras, men mekanismerna påminner ändå väldigt mycket om varandra.

Hela Robert Lewandowskis tillvaro kretsar kring målen, det är dem han lever för. Från att han vaknar tills han går och lägger sig är allt en enda lång förberedelse, en enda lång jakt på tillfällena som hans kropp skriker efter och behöver. Går det för lång tid mellan dem blir han rastlös, frustrerad, tom.

De allra flesta fotbollsspelare säger att de spelar för att vinna, men enbart segrar räcker inte för Robert Lewandowski.

Många gånger har han gått av planen efter någon imponerande utklassningsseger – till och med efter titelmatcher – och slokat missnöjt med huvudet. Har inte Robert Lewandowski själv gjort mål känner han sig otillfredsställd, ofullständig.

Vid ett sådant tillfälle kom Pep Guardiola fram till honom och skakade förbryllat på huvudet. Vid det laget hade de jobbat och vunnit tillsammans under några år i Bayern München. Deras familjer hade lärt känna varandra, deras liv hade vuxit ihop – men ändå insåg Guardiola att han inte riktigt nådde fram till Lewandowskis själva kärna.

– Hur mycket jag än försöker kan jag inte begripa mig på dig.

Det var upp till Guardiolas mångåriga assistent Manel Estiarte att förklara, att fungera som en tolk mellan de två männen. Han visste att den visionsdrivna passningsfundamentalisten aldrig riktigt skulle kunna relatera till den helt osentimentala måljägaren.

– Du kommer aldrig att förstå honom heller. För du var aldrig en målskytt.

Alla människor går igenom perioder som påverkar och formar dem. Robert Lewandowski tvingades in i sin allra mest definierande livsetapp när han var 16 år gammal.

Hans pappa dog då. Hans idol, hans vägvisare och förebild fanns plötsligt inte där längre.

Robert Lewandowski föddes i augusti 1988, samma sommar som början till slutet för hela det östeuropeiska kommunistblocket accelererade igång i Polen.

Världen förändrades omkring dem, men den omvälvande politiska turbulensen nådde ändå aldrig riktigt fram till den lilla killen som växte upp i Leszno, ett par mil utanför Warszawa.

För honom var det bara sport som gällde, för i hans familj var det bara sport som gällde. Mamman Iwona var landslagsspelare i volleyboll, pappan Krzysztof europeisk juniormästare i judo. Båda jobbade de som gymnastiklärare på Robert Lewandowskis grundskola, och redan från första början bestod livet egentligen enbart av träningar, tävlingar och turneringar.

Hans pappa tog med honom överallt, lät honom testa på varenda sport som erbjöds i närområdet. Det hade kunnat bli friidrott eller kampsport eller pingis – men nu blev det fotboll, eftersom absolut ingenting kunde jämföras med känslan av att göra mål.

Robert Lewandowski började tidigt leva för det ruset, men märkte själv hur det sedan förändrades och fick en annan laddning när tillvaron störtade samman runt honom.

Hans pappa var bara 49 år gammal när han gick bort i cancer. Det var som att allt annat tappade sin mening då, som att allt annat förlorade sin färg – men som att målen samtidigt fick en ny sorts värde.

Tidigare hade de kommit med en nästan extatisk eufori, nu skänkte de istället ett lugn och en sorts svåråtkomlig frid. Målen blev meditation i en tillvaro som annars mest bestod av kaos.

Vid den här tiden tillhörde Robert Lewandowski reservlaget i Legia Warszawa, men under året som följde på hans pappas bortgång fick han allt svårare att fokusera, att prestera. Han missade matcher, han drog på sig skador – och när säsongen var slut meddelade Legia att de helt enkelt inte hade för avsikt att förnya hans kontrakt.

Nyss fyllda 18 var Robert Lewandowskis liv omkullvält och hans dröm på väg att krossas. Beroendet av mål var minst lika starkt som tidigare, men möjligheterna att göra dem mindre än någonsin.

helskärm

När Kylian Mbappé var 18 år gammal kostade han Paris Saint-Germain långt över en miljard kronor, när han var 19 blev han världsmästare efter att själv ha gjort mål i VM-finalen.

I samma ålder spelade Robert Lewandowski för Znicz Pruszków i polska tredjedivisionen, började plugga vid sidan om.

Det visade sig vara det absolut bästa han kunde göra.

Fotbollen på lägre nivå gav honom regelbundet utlopp för sitt målberoende, studierna gav honom vissa insikter men framförallt en livskamrat. På idrottshögskolan i Warszawas utkanter träffade han Anna Stachurski, en tjej i parallellklassen som var på väg mot Europatoppen i karate.

De två blev förälskade, flyttade ihop, tvinnade samman både sina liv och karriärer. Tidigare hade Robert Lewandowski sett på sig själv som en hyfsat seriös idrottsman, men nu insåg han snabbt att han ägnat sig åt en sorts självbedrägeri.

Noggrannheten i hans sambos karatesatsning var på en annan nivå. Anna levde sin idrott på ett helt annat sätt, lät den genomsyra hela hennes vardag. Hon åt karate, sov karate, tänkte karate ner i minsta lilla vardagsval.

Robert Lewandowski hade varit nöjd med sig själv ifall han hade stannat en halvtimme extra och tränat avslut, även om han sedan plockat åt sig en McDonald's-påse på vägen hem.

Det var hans flickvän som fick honom att inse att många små förändringar med tiden skulle göra väldigt stor skillnad, som fick över honom till den andra sidan av kraften.

Från början var Robert Lewandowski skeptisk. Sluta med vitt bröd? Med flingor på morgnarna...? Knappast värt det. Hur stor betydelse skulle det kunna ha?

– Men jag gick med på att testa i ett par, tre veckor. Och när den tiden hade gått fick jag erkänna att jag faktiskt kände mig lite piggare, att jag hade lite mer energi.

Verklig förändring kommer sällan över en enda natt, vill du ta dig någonstans når du sällan särskilt långt med ett enda jättekliv. När han utvärderade sig själv fick Robert Lewandowski lov att erkänna att han varit inne på fel väg. Inte på så sätt att han varit aktivt oseriös och gjort en massa dumheter, utan snarare genom alla de där mikrobesluten som var så små att de knappt ens märktes.

Istället för att genomföra den där tröstlösa stretchingövningen hade han duschat och åkt hem. Istället för att pressa i sig bulgur hade han kokat pasta en gång till. Nu började han aktivt välja annorlunda, göra annorlunda – och genomförde därmed sin karriärs viktigaste vägval.

Tar du tusen små felbeslut under tusen dagars tid så kan du vara nere i polska tredjedivisionen innan du själv fattat vad som hänt. Men gör du istället rätt tusen gånger om så kan du påbörja en klättring som egentligen aldrig behöver ta slut.

Sommaren 2008 inledde Robert Lewandowski med lilla Znicz Pruszkow. Sommaren 2009 tillhörde han polska storklubben Lech Poznan. Och sommaren 2010 värvades han till Borussia Dortmund.

helskärm

Själv är Robert Lewandowski inne på att fotbollens skillnader är små, att de är så små att de flesta varken klarar av att uppfatta dem eller förklara dem.

Varför lyckas den ena killen, men inte den andra? Inte är det för att han kan jonglera bollen hundra gånger om i alla fall.

Från sina föräldrar fick Robert Lewandowski vissa genetiska fördelar, men för den sakens skull var han sannerligen inte förutbestämd för stjärnorna. Han hade precis lika gärna kunnat bli kvar i polska trean. Det fanns andra killar där som var både snabbare, starkare och mer tekniska.

Men Robert Lewandowski gav sig själv någon procent här och några promille där – och när han väl hittat spåret och fått upp vittringen så släppte han aldrig någonsin greppet igen.

När han väl förstått sig på ekvationen var den rätt enkel. Bättre diet, mer genomtänkt träning och sundare vardagsvanor innebar fler mål, viktigare mål och större kickar. För någon som var beroende av att se nätet gunga var det här livsomvälvande insikter – som dessutom gjorde honom öppen för att ompröva så gott som allt i sitt eget beteende.

När han flyttade till Borussia Dortmund innebar omställningen en utmaning som han först hade svårt att svara upp mot. Det var tufft med språket, med det sociala, med fotbollen, med det satansgrå Ruhr-vädret. Ryggradsinstinkten var ändå att bita ihop, hålla tyst, inte visa några känslor. Det var så Robert Lewandowski alltid hade gjort, i synnerhet var det så han hade agerat när pappan dog och han trodde sig behöva vara stark inför sin mamma och sin syster.

Nu bestämde han sig för att testa ett annat sätt. Tänk om tränaren inte var någon som skulle bekämpas, utan istället någon som skulle släppas in...? Den där yvigt skäggiga kepskillen kanske till och med skulle kunna hjälpa till?

Så efter ett drygt år i Tyskland knackade den gåtfullt tystlåtna polska anfallaren på Jürgen Klopps dörr, pratade med honom på allvar för egentligen första gången.

De resonerade om sina liv, om de förväntningar och krav de hade på varandra och på sig själva – och för Robert Lewandowski var det en förlösning, nästan som en typ av frälsning. Själv uttrycker han det som att det var dagen då han för första gången ”förstod sig på konversationens kraft”, och han har även beskrivit Klopp som den där fadersfiguren han länge saknat.

Han hade hittat någon inom fotbollen att lita på, att anförtro sig åt. Några dagar senare gjorde han sitt första hattrick i Bundesliga.

I allt högre utsträckning blev Robert Lewandowski en sökare, en vandrare – men också en stigfinnare. Han hade förmågan att snabbt sortera, att förstå vilka idéer som fungerade för honom och vilka som fick lov att kasseras.

Att anstränga sig var inte längre en uppoffring. Efter att Borussia Dortmund vunnit Bundesliga våren 2012 bestämde sig Robert Lewandowski för att trots allt ändå unna sig en hamburgare som en del av firandet. Till sin egen förvåning insåg han att den inte smakade så gott som han tänkt sig, utan att den snarare smakade... nederlag.

Några dagar senare försökte han med en kebab istället. Samma känsla. Han har aldrig ätit det igen.

Den flitigast upprepade skrönan om Robert Lewandowski och hans jakt på perfektion är den om hur han äter bakvänt. I den mån det blir någon efterrätt – någon hälsosam efterrätt – så ska den förtäras först. Sedan då själva måltiden, och så förrättssalladen eller soppan allra sist.

Det är såklart hans Anna som fått honom att göra så, som har lärt honom att fettförbränningen effektiviseras på det sättet då det separerar kolhydraterna från proteinet.

Nuförtiden är parets hus i München ungefär hälften hem, hälften träningsanläggning på gränsen till bootcamp. Gymmet där är mer modernt än i de flesta elitklubbar, de olika poolerna är designade för maximal återhämtning och där finns speciella rum för både yoga och meditation.

Dieten i huset är helt glutenfri numera. Komjölk försvann tidigt, och nu har även sojamjölk rationaliserats bort. Fruktjuicerna har blivit till smoothies, men även de ska inmundigas innan klockan hunnit slå 18.

Att få i sig näring var en del av matprocessen, men i nästan lika hög utsträckning äter Robert Lewandowski för att rensa kroppen från syror och slaggprodukter.

– Det måste inte vara gott, det viktiga är att det är nyttig.

Paret Lewandowski är medvetna om att de uppfattas som fitnessmissionärer – på gränsen till hälsofanatiker – men har egentligen ingenting emot det. Vissa vänner hemifrån Polen är fortfarande rökare, men innan de får komma in i huset måste de gå igenom en sorts saneringsprocess. De blir inte upphämtade på flygplatsen i någon av bilarna som familjen använder, utan får lov att åka taxi istället.

Överdrivet? Beror väl på vem du frågar. Det är liksom rätt svårt att ifrågasätta utfallet.

Under sina första tio år i elitfotbollen blev Robert Lewandowski helt enkelt inte skadad. Ett par smällar fick honom att missa någon enstaka match, men trots tuffast tänkbara matchschema på högsta möjliga nivå var han aldrig borta längre än två veckor.

Aldrig någonsin, inte en enda gång förrän han fyllde 31.

När han återvände från München för att representera Polen häpnade landslagets massör. Dagen efter en krävande kvalmatch var Robert Lewandowskis muskler överhuvudtaget inte stela eller ömma, utan han var i praktiken redan redo att spela match igen.

Dåvarande förbundskapten Adam Nawalka konstaterade att hans anfallsstjärna kapat elitspelarens vanliga rehabiliteringstid på 72 timmar till 24 timmar. Han refererade till styrkan i Lewandowskis ”djupa muskler”, den där råa kärnstyrkan som kanske inte syns så tydligt på inoljade Instagram-bilder, men som gör hela den varaktiga skillnaden.

När Pep Guardiola först började bekanta sig med sin nya center så blev han häpen till hänfördhet över hans extremistiska professionalism.

helskärm

Idag har Robert Lewandowski också tagit till sig den där fullfrontsfokuserade karatementaliteten.

Han ser det som att han är en lagidrottare under de timmar han tränar tillsammans med de andra i FC Bayern München, men en individuell idrottare under resten av dygnet.

Och det är egentligen främst under alla de där andra timmarna han känner att han verkligen skaffar sig en konkurrensfördel.

Allt det där med kosten och den riktade fysträningen är inte fullt lika utslagsgivande längre – snarare än grundförutsättning för en anfallare som snart ska fylla 33 – men Robert Lewandowski har fortsatt söka efter metoder och innovationer som kan ge honom någon extra tiondel.

Nuförtiden är hans dator ett av hans absolut viktigaste träningsredskap. För att skydda sina affärshemligheter har han förblivit ganska sluten runt det, men han har medgivit att han tillbringar alltmer tid med program och appar utformade för att förbättra hans koncentrationsförmåga.

Han är uppriktigt och innerligt tacksam mot de stortränare som hjälpt honom – Jürgen Klopp som låste upp hans huvud, Pep Guardiola som breddade och utvecklade hans spelförståelse – men en del av honom känner fortfarande att det är upp till honom själv att utforska sitt eget universum.

Lewandowskis värld är straffområdet, 16-metersboxen som på hans polska kallas just W szesnastce.

– Guardiola litade på mina instinkter. Han sa: ”Min fotboll tar bollen fram till straffområdet, in i 16-meterszonen. Men där inne litar jag på din fantasi, din finess. Säg du åt mig hur vi ska göra för att det ska fungera där”.

Länge utgick Robert Lewandowski själv från det han kallar automatiseringar. Han ville träna och nöta så mycket att själva tankeprocessen eliminerades, att han gick på instinkt snarare än medvetna beslut i straffområdet.

Allt det finns fortfarande med honom, men med tiden har han blivit alltmer fixerad vid betydelsen av fokus, koncentration, perception. Och han är helt övertygad om att det går att träna upp och utveckla med systematik.

Därför alla timmar framför datorn. Därför massvis av digitala övningar för att kapa reaktionstider och för att medvetet styra tankar i en och samma riktning. Det är ett arbete som sker i skymundan – i ensamhet – och som egentligen inte berör någon annan än Robert Lewandowski själv.

Någonstans är det även här som hans fotboll skiljer sig från Pep Guardiolas, som gör så att de två männen aldrig kommer att förstå varandra fullt ut. För den gamla mittfältaren som blev tränare utgår allt ifrån samhandlingen och helheten. För skyttekungen med målberoende gäller det att skärma av sig, om att isolera ögonblicket.

Inte ens när han var liten förstod sig Robert Lewandowski riktigt på det här med klubbkänsla och kollektiv strävan. Han hade aldrig ens något favoritlag, utan när han tittade på fotboll så gjorde han det för att följa någon enskild spelare som han uppskattade. Slutresultaten i matcherna brydde han sig knappt om.

Genom hela sin karriär har han också varit öppet självcentrerad, utan att be om ursäkt för det.

– Jag har aldrig kysst något klubbmärke eller lovat att stanna någonstans. Istället har jag alltid varit tydlig med min ambition att få ut så mycket som möjligt ur min egen karriär.

Det gör inte nödvändigtvis Robert Lewandowski illojal – men i mångas ögon gör det honom lite mer svårälskad. I synnerhet hans relation till landslaget har ofta varit komplicerad.

Har han verkligen brytt sig tillräckligt mycket? Har han spelat med den polska örnen i hjärtat? Redan efter det smärtsamma misslyckandet i hemma-EM 2012 så skar det sig. En ilsken Robert Lewandowski gick ut och klagade på allt. Enligt honom hade förberedelserna varit dåliga, träningarna ostrukturerade, spelmönstren suddiga, bytena feltänkta och spelarmakten för stor. Och allt gick att spåra tillbaka till en sorts defekt nationalmentalitet, ”vårt polska sätt att tänka”.

Kanske låg det något i det, men det var inte den enklaste vägen för att bli populär i hemlandet. Efter EM gick dessutom Lewandowski igenom en lång måltorka i landslaget, samtidigt som han bråkade med förbundet om pengar runt de reklamjobb han gjorde i förbundsoverall.

Vid ett tillfälle bad han själv om att bli utbytt i en motig träningsmatch, och blev utbuad av den egna hemmapubliken medan han släntrade mot sidlinjen. Ungefär samtidigt slutade han att sjunga den polska nationalsången inför matcherna.

– Jag kände inte för det då.

Ändå var Robert Lewandowski så bra att han med tiden blev utsedd till ny landslagskapten. Men då innebar det att hans gamla Dortmund-kompis Jakub Blaszczykowski blev av med bindeln, kände sig både förödmjukad och förbisedd.

Robert Lewandowski ryckte mest på axlarna. Så som han såg det var de två arbetskamrater, inte vänner. Som nyutnämnd lagkapten sköt han sedan Polen till EM 2016, genom att göra 13 mål och vinna hela kvalspelets skytteliga. Sedan gjorde han om tricket. Även i kvalet till VM 2018 gjorde han flest mål i hela Europa, 16 stycken.

Dagen efter att VM-platsen säkrats firade inte Robert Lewandowski vidare med sina lagkamrater. Istället infann han sig på sitt gamla lärosäte – idrottshögskolan i Warszawa – för att till sist slutföra det han en gång hade startat.

Trots att hans karriär skjutit fart hade han aldrig hoppat av sina studier. Det som skulle ha tagit tre år hade istället tagit ett decennium, men efter envetet gnetande var nu Robert Lewandowski äntligen färdig. Nu kunde han lämna in det examensarbete som visade sig vara en fallstudie av honom själv.

”RL9, droga do slawy”, hette det.

Robert Lewandowski – nummer 9 – och vägen till äran, vägen till berömmelsen.

Det händer att även de som står Robert Lewandowski riktigt nära slås av insikten att han inte riktigt är som dem, att han någonstans fungerar annorlunda.

Till och med hans fru Anna – hon som först fick honom att inse vad verklig hängivenhet innebär – erkänner att hon legat bredvid sin make och frågat sig vem han egentligen är. Det var efter att han gjort fem mål mot Wolfsburg på mindre än tio minuter.

– Herregud, jag är gift med en utomjording.

När Robert Lewandowski gjorde fyra mål på Real Madrid i en Champions League-semi bjöd han hem några kompisar för att fira med glutenfria pannkakor. Där var bland annat hans allra närmaste vän Tomek Zawislak, som först inte riktigt kunde förstå att hans nästan verkade besviken.

– Fan, det borde ha varit fem.

Zawislak fattade först inte vad det var han hörde. Visserligen hade ju Robert Lewandowski haft ytterligare ett distansskott som tvingat Madrid-målvakten till en avancerad räddning – men kom igen?! Ingen annan spelare hade gjort fyra mål i en Champions League-semi någonsin förut.

– Nä... Men synd att det inte blev fem.

Olika idrottsutövare drivs av olika saker. Vissa strävar efter att förbättra sina livsvillkor, att häva både sig själv och sin familj ur fattigdom. Andra vill bevisa saker för hatare, tvivlare eller klentrogna tränare. Några är mest nyfikna på att utforska sin begåvning, se hur långt den kan ta dem.

Robert Lewandowski drivs av att göra mål.

Så var det från allra första början, så var det när hans pappa gick bort och så är det fortfarande. Han är alltjämt beredd att offra dagar, veckor, hela år för de där snabba sekunderna då hela världen kretsar runt just honom och inget annat existerar.

Gör han det för att han vill eller för att han måste? Kan han ens själv precisera skillnaden? Spelar det överhuvudtaget någon roll?

Inte för en fotbollsspelare med ett enkelt och tydligt svar på livets existentiella frågor.

– Jag har aldrig levt utan mål, och vet inte hur jag någonsin ska klara av att göra det. Mål är allt för mig. Mål är... den fullständiga lyckan.