Niva: En match och ett krig
Supportrarna skjuter på varandra för att döda – Sjachtar blir aldrig samma klubb igen
Utanför hemstaden stirrar fortfarande fansen på varandra genom kikarsiktena, 110 mil bort ska laget spela åttondelsfinal i Champions League.
Sjachtar Donetsk mot Bayern München i Ukraina, 2015.
En match och ett krig. Ett sönderslitet land, en klubb på flykt och tiotusentals förstörda liv.
Mitt uppe i ett inbördeskrig finns ingen neutralitet, och Lviv är en stad som är rätt bekväm med den premissen.
De stora reklamtavlorna längs infartsvägarna är numera fyllda av barska beredskapsbudskap. På det stora torget står ett stort militärtält, draperat i bilder på stupade och stridande.
Det här är hela Ukrainas nationalistiska hjärta, staden som pumpar ut blågul kampmoral i landets västra delar. ”Ära till Ukraina” på den ena husväggen, ”Be för Ukraina” på den andra. Ett av de trådlösa nätverken på mitt hotell är döpt till ”Putin khuilo”, ”Putin kukskalle”.
Rent geografiskt är frontlinjen långt borta. Det skjuts inte med kulsprutor i Lviv, det regnar inte ner granater över förorterna – men mentalt är ändå det här en krigförande stad.
Alla har en son, en granne eller en kollega som rest österut med vapen i hand. Till statyn av Jungfru Maria kommer en stadig ström av sammanbitna människor som tar av sig sina mössor och ber om att de ska återvända välbehållna.
Ungefär 10 000 flyktingar har redan kommit hit från andra änden av landet. Bland dem finns ett gäng väldigt rika bollsparkare med ett välbekant klubbmärke på sina idrottsuniformer.
Sedan oligarken Rinat Achmetov offentligt beskrev separatisterna i Donetsk som folkmördare finns det inte längre någon väg tillbaka för hans fotbollsklubb.
Mitt uppe i ett inbördeskrig finns ingen neutralitet, och i den ukrainska allmänhetens ögon har Sjachtar Donetsk rätt och slätt bytt sida.
I ett identitetslöst pressrum i Lvivs södra utkanter sitter nu Darijo Srna och ska försöka prata om en Champions League-match mot Bayern München på samma gång som han ska beskriva ett fotbollsliv i exil.
Utan omsvep erkänner han att det är svårt att koncentrera sig på fotboll numera. Skäggstubben är flera dagar gammal, ögonen är mörka och vill man så kan man läsa in hela Europas historia i hans ansikte.
Det här är inte hans första krig.
I själva verket blev Darijo Srnas liv präglat av död långt innan han själv föddes. Både hans farmor och farfar mördades under andra världskriget; den gravida farmodern brändes levande i familjehemmet, medan farfadern blev ihjälskjuten av en krypskytt.
Kvar lämnade de en ensam liten pojke, en grabb som hamnade i en slovensk fosterfamilj där han med tiden glömde både sitt språk och sitt namn. Det var först i vuxen ålder som han lyckades återanknyta till sin egentliga identitet, och kunde börja samla sin biologiska släkt runt sig igen.
Då kom nästa krig.
Darijo Srna hade hunnit bli tio år då Jugoslavien började falla sönder, och familjen återigen fick lämna sitt hem. Han minns fortfarande hur hans egen pappa såg ut den sommaren, och han har nu kommit på sig själv med att se samma uttryck i sitt eget ansikte när han tittar sig i spegeln. Sakerna som han säger till sin femåriga dotter nu är samma saker som han själv fick höra då.
– Ibland frågar hon mig saker som jag inte har något svar på. När hon frågar varför vi inte är i Donetsk säger jag att de reparerar vägar, bygger flygplatser. Efter några dagar undrar hon om inte reparationerna är klara. ”Inte ännu”, säger jag.
Hans jobb: Fotbollsdiplomat
Även om han inte är född eller uppvuxen i Donetsk så har Srna varit där i elva år, längre tid än han bott någon annanstans. Han har kommit att bli symbolspelaren för 2000-talets Sjachtar Donetsk – kometklubben som växte fram ur gruvan – och de sju senaste säsongerna har han varit lagkapten.
Innebörden av det uppdraget har förändrats. Numera har Srna snarast rollen som statsman, en fotbollsdiplomat som förväntas klara av att prata politik utan att säga något politiskt.
– Mot Bayern München representerar vi Ukraina, och vi kommer att spela för henne, för vår klubb och för alla fans som befinner sig i svåra situationer. Naturligtvis hade jag föredragit att spela på Donbass Arena, men alla problem har bara gjort oss ännu mer enade. En dag kommer vi att återvända till Donetsk, och den dagen kommer jag att böja mig ner och kyssa marken där.
När Darijo Srna pratar om en sammanhållning som vuxit sig starkare säger han sånt som han måste säga som lagkapten, men för den sakens skull innebär det inte nödvändigtvis att han talar sanning.
Kriget har brutit upp vänskapsband och splittrat familjer. Det kommer oundvikligen även att sätta spår i ett ihopvärvat omklädningsrum.
När Sjachtar Donetsk har sin slutträning på Arena Lviv ägnar jag lite extra uppmärksamhet åt två av spelarna som Srna lär bilda backlinje med i kväll.
Rutinerade vänsterbacken Vjatjeslav Sjevtjuk är den ena. För honom är det här som att komma hem. Han är från Lutsk – en stad bara en dryg timmes körning härifrån – och är den sortens bröstbultande patriot som gjort ett strävsamt försök att lära ut den ukrainska nationalsången till Sjachtars alla brassar.
– Den senaste månaden har jag inte sovit bra en enda gång. Jag ser på nyhetssändningarna hela dagen, drömmer mardrömmar hela nätterna. Allt jag ber om är ett slut på kriget, och ett enat Ukraina.
Mittbacken Jaroslav Rakytskyj har en annan syn på kriget, på landet. Han kommer från Donbass-regionen, ser sig själv som etnisk ryss. För ett par månader sedan deklarerade han att han inte längre tänker representera det ukrainska landslaget.
– Mitt land är Donbass, en unik plats på jorden. Vi som växte upp där har en särskild mentalitet, en egen kultur.
Rakytskyj avskyr att spela i Lviv. Han har tittat upp mot läktarna och sett banderollerna som uppmanar klubben att försvinna från staden. Han har skakat på huvudet åt flaggorna som föreställer de skuggiga andravärldskrigsfigurerna Stepan Bandera och Roman Sjuchevitj. För många fotbollsfans i Lviv är de ukrainska nationalhjältar, men för Rakytskyj är de fascistiska krigsförbrytare.
– Redan som små skolbarn i Donbass fick vi lära oss att de var brottslingar.
Läget runt Sjachtar Donetsk är extraordinärt på alla sätt, men för spelarna och ledarna räcker det i alla fall att tänka på kriget, att förhålla sig till det.
För supportrarna handlar det om att utkämpa det.
Den främsta anledningen till att det här aldrig kommer att bli samma klubb igen är inte några utspel från maktmännen eller ett par bitska blickar tvärsöver backlinjen – det är att fans från olika läktarsektioner numera bara ses genom kikarsiktena, att de skjuter på varandra för att döda.
Barndomsvänner som krigar
Även om stridsspetsen på den så kallade separatistsidan numera utgörs av ryska yrkestrupper så har de flesta fotsoldaterna varit män som växte upp i det Donbass som aldrig lärde sig ukrainska. Den sortens män som drack vodka som måltidsdryck, jobbade i gruvan på veckorna och såg Sjachtar Donetsk på helgerna.
I skyttegravarna tvärs över slagfälten har det legat en annan typ av Sjachtar-fans, de som tidigt köpte in sig i en ultraskultur där ukrainsk extremnationalism varit en obligatorisk del av paketet.
Obehagligt ofta har det varit fråga om killar som vuxit upp på samma gator, som gått i samma skolor och delat samma gymnastiksal – men som nu dödat varandra på samma ängar där de en gång spelade fotboll tillsammans.
Vem har förrått vem? För den som följt utvecklingen utifrån har det inte funnits någon god sida att sympatisera med.
Ultrassupportarna som blev kvar i Donetsk har varit i minoritet, och utsatts för bestialiskt ut- studerad förföljelse. Flera har hämtats i sina hem – utpekade av gamla bekanta – för att misshandlas eller avrättas.
Deras motdrag har varit att ta värvning i Azov-bataljonen, ett brutalt gäng nazistflörtande legosoldater sanktionerade av den ukrainska armén. På Twitter och VKontakte – den östeuropeiska motsvarigheten till Facebook – är det inte längre matchsnack som präglar ultrasgruppens uppdateringar. I stället är det granatgevär draperade i Sjachtar-halsdukar, pansarvagnar med Sjachtar-vimplar och dödshot inslagna i Sjachtar-papper.
– Vi vet vilka ni är, vi vet vad ni har gjort och vi vet var vi kan hitta er. När Donetsk befrias är Sjachtars sanna färger det sista ni kommer att se i livet.
Ett ihåligt avtal om vapenvila är visserligen undertecknat, men inget tyder på att det egentligen förändrar så värst mycket för Sjachtar Donetsk. Separatisternas grepp om Donetsk är bastant, och för några veckor sedan arrangerades det en sorts designtävling några få kvarter ifrån bombskadade Donbass Arena.
Det hela gick ut på att skapa ett klubbmärke och en matchdräkt för den nya fotbollsklubben som nu ska växa fram och ersätta Sjachtar, det separatistledarna själva vill kalla för Folkrepubliken Donetsks sanna representanter.
Talespersonen Konstantin Dolgov vräkte på:
– Oligarkkräket Rinat Achmetov stal inte bara gruvorna och fabrikerna, utan han tog vår fotbollsklubb och stack till det han kallar för ”Det enade Ukraina”. Den klubben är död för oss nu. Nu tar vi i stället tillbaka både naturresurserna och idrottsarenorna. Och det är inga brasilianare som ska spela här i framtiden, utan det är pojkar från Donetsk som är beredda att dö på planen för klubbens ära och för vår region.
Bucklorna är gömda
I februari 2015 spelar nu Sjachtar Donetsk sina stormatcher i Lviv, medan de har sin bas i Kiev, sin akademi i Poltava, sina träningsläger i Brasilien och sina bucklor gömda på hemlig plats.
Kommer de någonsin att kunna återvända till staden de kom ifrån? Det finns i alla fall ingen idrottslig naturlag som garanterar det.
På Cypern ligger både Anorthosis Famagusta och Nea Salamis Famagusta i den Uefa-erkända högstaligan – men när ön delades politiskt blev en av marginal- konsekvenserna att ett par fotbollsklubbar skiljdes från sina hemstäder.
Mer än 40 år har nu gått sedan någon av dem senast spelade match hemma i Fama- gusta.
Källor: ”Frontline Ukrain” (Sakwa), ”Crisis In Ukraine” (Rose), ”Ukraine Crisis” (Wilson), BBC, CNN, Al Jazeera, Financial Times, Sevodnya, Vysoky Zamok, Vecherniye Vesti, Kommersant, Komsomolskaya Pravda, Nezavisimaya Gazeta, Vedomosti.