Duplantis: ”Skönt att det äntligen är dags”
Uppdaterad 2022-11-14 | Publicerad 2022-09-17
Mondo Duplantis är bara 22 år, men när 2022 är över har han redan vunnit allt som går att vinna.
Han har satt tre ”omöjliga” världsrekord bara han själv kan slå och han är överlägsen etta i världen totalt bland alla friidrottare.
– Men det är bara början, säger han.
Mondo vill skriva in sig i historieböckerna och än så länge har han bara hunnit med ett par inledande kapitel i en saga utan slut.
I en lång intervju med Sportbladet berättar han om året som gått och om vad som ska ta honom ännu högre och ge ännu fler medaljer i framtiden.
Att han redan tagit alla mästerskapsmedaljer som finns och redan hunnit ta sitt andra EM-guld, påverkar inte motivationen det minsta.
– Nej, det var aldrig min dröm att jag bara skulle ta de här gulden en gång. Titta bara på Sergej Bubka. Han har tagit sex VM-guld utomhus och jag vill vinna fler än Bubka. Jag vill också ha en lång karriär. Men den dag jag vunnit sju VM-guld och tre OS-guld, då kanske det kan bli svårt att motivera sig. Men dit är det en bit.
Hur länge har du tänkt hålla på?
– Jag brukar titta på Renaud Lavillenie som var min idol när jag växte upp. Han är 36 och håller fortfarande en väldigt hög nivå, trots att han haft otur med skador under karriären. Och kan han hoppa när han är 36, så borde jag också kunna göra det.
”Blir bara fel”
Du är helt överlägsen just nu, men ser du någon konkurrent som kan närma sig din nivå?
– Jag tror att Chris Nilsen fortfarande kan utvecklas. Han hoppade inte som bäst i slutet av säsongen, men det tror jag mest berodde på att han var mentalt trött efter en lång säsong. Han och Ernest John Obiena och kanske KC Lightfoot. KC har varit skadad i år, men är en stor talang. De är väl de som ligger närmast.
Hur långt framåt ser du?
– Just nu är det inte mer än till nästa säsong. Jag vill leva i nuet och börjar jag tänka på OS i Paris om två år eller ännu längre framåt, blir det bara fel. Det finns många viktiga mästerskap att vinna innan dess.
Vad kan du fortfarande bli bättre på?
– Det mesta. Det är först nu jag kommit in i rytmen på ansatsbanan ordentligt. Inför den här säsongen var det stora målet att bygga upp ansatslöpningen och se hur snabbt jag kan springa och samtidigt kontrollera hoppen. Det kommer vi att fortsätta jobba med inför nästa säsong. Jag kan bli ännu snabbare i ansatsen.
Har en ännu styvare
Sedan finns hela vetenskapen med stavarna. Hur styva de är. Du börjar närma dig Bubka och hans stavar som medtävlarna brukade kalla lyktstolpar. Så hårda var de. Förklara?
– Ja, det är enkel matematik egentligen. Ju styvare stavar, ju mer katapulteffekt. Nu är jag nere på en stav med flexen 11,7. Det var den jag använde då jag satte världsrekordet inomhus i VM-finalen i Belgrad, den jag hoppade 6,16 med i Bauhausgalan och samma stav tog mig över 6,21 VM i Eugene. Det är de tre gånger jag hoppat med den. Jag har en ännu styvare stav också, men den har jag inte använt än. Den får vänta till nästa år.
Det låter ganska enkelt när du förklarar det så?
– Ja, men sedan måste du ha kraften och snabbheten att böja staven också. Det är främst det jag jobbar med just nu, men det är många moment som ska klaffa.
Din pappa Greg har pratat om längre stavar i framtiden, från dagens 5,20 till 5,30?
– Ja, det är planen. Sergej Bubka hade en 5,30-stav, men det är inte så lätt som det låter. Samtidigt känns det inte som jag nått gränsen för hur högt jag kan greppa på staven. Det känns som det finns lite utrymme där också.
Vem har haft längst stav genom tiderna?
– Jag tror det är Shawnacy Barber som tävlade för Kanada och vann VM-guldet i Peking 2015. Han hoppade med stavar som var 5,35. Jag tror till och med han prövade en på 5,50 en gång. Men de stavarna var inte lika styva och han hade en helt annan teknik. Det var mycket långsammare hopp.
”Kan bli lite konstigt”
Många ser på dig som du är född med en stav i handen och aldrig sysslat med något annat. Hade du kunnat bli bra i någon annan idrott?
– Det går naturligtvis att säga att jag är född att hoppa stav, men jag har varit ganska bra i andra sporter jag provat på. Framför allt bollsporter som fotboll och baseboll som jag spelade ganska mycket när jag växte upp. Men jag tog det aldrig lika seriöst som jag gjorde med stavhoppet. Jag hade ju en stavhoppsgrop på tomten så det var alltid det normala för mig.
Du är fortfarande bara 22, men har nått en världsberömmelse där du är igenkänd överallt. Hur upplever du det?
– I Europa är det så i alla fall. Jag tycker det är mest positivt. Jag ställer gärna upp på en selfie och skriver autografer. Men det kan bli lite konstigt ibland. Speciellt när folk ser på mig som att jag inte är mänsklig, som att jag är större än livet på något sätt. Själv känner jag mig jättevanlig, förutom att jag är bra på att hoppa stav, då.
Nu kan du summera en säsong där du vann allt, satte tre världsrekord och där enda förlusten kom i näst sista tävlingen i Bryssel. Stör det dig att du förlorade där?
– Ja, lite, då jag vill vinna varje tävling. Samtidigt kan du lära dig mycket av en förlust också. Kanske mer än när du vinner. Jag tittar noga på vad som gick fel och försöker rätta till det inför framtiden.
Ja, hur ser den närmaste framtiden ut?
– Det blir en vintersäsong som vanligt, men än så länge är jag bara inbokad på min egen inomhustävling i Uppsala i början av februari.
Och som det inte vore nog med att redan ha vunnit allt som 22-åring, så är det snart premiär på en rekordtidig dokumentär om ditt liv. Har du sett filmen?
– Ja, och det är väl lite annorlunda att se sig själv utifrån och framför allt hur jag mognat som människa sedan jag var sjutton, arton år. Men vi har hållit på med filmen i fem år nu, som det känns skönt att det äntligen är dags. Men jag tänker inte bjuda på några spoilers.