Jag bad min fru skjuta mig

Boris Becker i sin bok om otroheten, dottern och drogerna

Oktobernatten var kall. Boris Becker stod på terrassen i sitt hus i München och skrek åt hustrun Barbara att skjuta honom.

Förutom halvnaken var Becker full och drogad på en kombination av alkohol och piller.

– Jag orkade inte längre med berg- och dalbanan i mitt huvud, avslöjar Becker i sin nya biografi.

Uppmaningen till hustrun var ett rop på hjälp från ett tennisproffs som i flera år varit beroende av sömntabletter och alkohol för att bekämpa sömnlöshet, ensamhet och depressioner.

Det började redan 1987, två år efter att Becker som tonåring vunnit den åtråvärda Wimbledon-titeln. De första pillren fick han av det tyska Davis Cup-lagets läkare sedan han klagat över sömnsvårigheter på grund av stress och jet-lag.

– Jag ville komma ur min svacka. Jag ville komma tillbaka till toppen, vinna till vilket pris som helst, skriver Becker i memoarboken ”Stay a moment longer” som kommer ut nästa vecka. Tyska tidningen Bild-Zeitung publicerar redan nu utdrag ur boken.

”Jag tvingades ta dubbel dos”

Det gick så långt att Becker drog ner på tävlandet för att hinna återhämta sig från pillerkonsumtionen.

– Till slut vaknade jag mitt i natten eftersom pillren bara verkade 3–4 timmar, berättar Becker. Jag var tvungen att ta två tabletter till – dubbla dosen.

Under den värsta fasen 1990–91 hände det att Becker vaknade och inte visste var han var. Vissa matcher spelade han drogad och rörde sig som en zoombie.

Först 1992 lyckades han ta sig ur beroendet. Med sonen Noah födelse kände Becker att han hade någonting vid sidan av tennisen att leva och kämpa för.

I boken ger Beckor också första första gången sin egen version av vad som hände när han hade sex med en okänd kvinna på en restaurang i London. Framförallt skriver han om det dramatiska efterspelet.

Åtta månader efter sexstunden stoppade hans sekreterare ett fax i handen på honom.

Faxet var kort och rakt på sak.

”Bäste Herr Becker. Vi träffades för en tid sedan i London på Restaurang Nobu. Resultatet av vårt möte är nu i åttonde månaden”.

På lappen fanns ett telefonnummer.

Becker hävdar att han först inte visste vad det handlade om. Att han inte fattade. Eller inte ville förstå.

När han ringde mötte honom en kvinnlig röst som talade engelska.

Rösten meddelade kort och gott:

– Om en månad föds ditt barn.

Becker blev chockad. Samtidigt mindes han mycket väl den här kvällen. Men det kunde väl inte vara sant att ett barn blev resultatet av en några sekunder lång ”kär-leksakt”?

– Marken försvann under mina fötter, skriver Boris Becker i ett utdrag i Bild-Zeitung.

Kände smärta och förtvivlan

Boris Becker ger inte mycket till förklaring till sitt handlade. Annat än att det kan ha varit en kombination av ångest över att livet som tennisproffs var över och ett långt gräl samma kväll med hustrun Barbara.

Den flerfaldige Wimbledon-mästaren beskriver hur han efter att ha blivit utslagen ur sin garanterat sista Wimbledon-turnering gick ut på terrassen på sitt London-hotel och översköljs av blandade känslor. Aldrig mer folkets jubel. Aldrig mer sätta foten på Centre Court i Wimbledon,

– Jag kände befrielse men också smärta och förtvivlan.

Kanske var det för att döva känslorna som Becker gick ut ”en sista gång” och tog en öl med kompisarna.

Hem kom han något rund under fötterna.

Barbara blev rasande. Hon var gravid i sjunde månaden med parets andra barn. Hon tyckte det var dags att tennisproffset började ägna sig åt familjen i stället. Enligt Becker hade bråken med hustrun de senaste månaderna blivit allt vanligare och jobbigare.

Kastade blickar mot Becker

Efter grälet fick Barbara sammandragningar. Väninnan Kim Steeb körde henne till sjukhus. Becker lovade att komma snabbt ifall det verkligen var så att Elias skulle födas.

Men i stället för att sitta och vänta vid telefonen på hotellrummet gick Becker ut.

– Vad det slutligen var som ännu en gång drev mig ut i natten vet jag inte, skriver Becker. Men vid 23-tiden fann jag mig sittande vid baren på ”Nobu”.

Nobu är en dyr krog på den lika dyra hotellgatan Park Lane i centrala London.

Becker hade inte suttit där länge förrän en kvinna börjades kasta långa blickar mot honom. Han kände igen henne från när han var på Nobu två veckor tidigare med några vänner, när Wimbledon-turneringen precis skulle börja.

– Hon såg på mig två sekunder för länge och det säger en erfaren jägare att hon vill ha något av dig, berättar Becker. Nu var hon här igen. Gick två gånger förbi baren. Ännu en gång denna blick.

En stund senare gick hon på toaletten. Becker hack i häl.

– Först fem minuter kallprat och sedan kom vi till saken i barens mörkaste hörn.

Det hela var snabbt avklarat. Becker har beskrivit det som ”de fem dyraste sekunderna i mitt liv”.

Kvinnan – hennes namn Angela Ermakova skulle Becker få reda på först långt senare – går tillbaka till sina väninnor. Becker återtog sin plats vid bardisken och drack ännu en öl innan han tog en taxi tillbaka till hotellet.

”Affärsmässig” samtalston

På morgonen besökte han Barbara och fick veta att värkarna varit falsk alarm. Föregående kvälls aktiviteter ägnade han inte en tanke.

Inte förrän den där februaridagen när sekreteraren stack ett fax i handen på honom.

Efter det inledande samtalet talades Becker och den ryskfödda fotomodellen vid varje vecka. Till slut reste han till London och träffade henne på ett hotell.

Vad Ermakova ville rådde det ingen tvekan om. Om inte Becker tog ansvar för barnet – med andra ord betalade ett rejält underhåll – skulle världen få veta att han var far till hennes barn.

”Affärsmässig” kallar Boris Becker samtalstonen under mötet.

I boken hävdar Becker att han inte hade en tanke på att ge efter för utpressning. Visserligen hade han gjort ett allvarligt snedsteg men något brott var det trots allt inte.

I stället gav han en privatdetektiv från brittiska firman Pinkerton i uppdrag att ta reda på så mycket som möjligt om Ermakova. Svaret var knappast vad han hoppats. Efter två månader meddelade företaget att vidare efterforskning var alltför farlig. På andra håll talades det om kopplingar till ryska maffian.

Becker bestämde sig för att acceptera barnet men på ett villkor. Först ville han få bevisat att flickan Anna som föddes 22 mars 2000 verkligen var hans biologiska dotter. Becker lämnade senare ett spermaprov som undanröjde alla tvivel. Anna var hans barn.

Ännu var affären en väl bevarad hemlighet. Becker hade inte berättat för någon av sina närmaste.

– Naturligtvis skämdes jag. Hur skulle jag berätta det för min fru, för min mamma och för Noah, skriver Becker.

När han väl gjorde det en fredagskväll i september 2000 sparade han inga detaljer.

– Barbara blev överraskad men inte hysterisk.

Becker förklarade ångerfylld att han trots det som hänt ville fortsätta äktenskapet. Om hon kunde förlåta honom. Två dagar senare meddelade Barbara att hon ville försöka.

Träffar dottern varannan månad

Med dottern och Angela Ermakova hade han nästan ingen kontakt. Första gången han träffade Anna var strax före hennes tvåårsdag.

Becker besökte Ermakovas lägenhet i London med blandade känslor.

– Fram tills nu hade jag inte betraktat henne som min dotter, berättar Becker. Skulle jag trots allt utveckla faderskänslor för henne?

Anna sprang inte omedelbart fram till pappa men Becker upplevde ändå att hon kände tillit. De lekte med varandra under en timme. Becker kom på sig med att titta efter vem av mamma eller pappa hon var mest lika.

Det är uppenbart att Becker i boken försöker framställa sig som den moderne fadern som trots att barnet kostat honom ett äktenskap tar sitt ansvar.

Numera träffar han Anna varannan månad. Även relationen med modern har ”normaliserats”.

– Vi pratar om Anna och hennes framtid. Jag kommer lära mig att älska min dotter, skriver Becker.

Så farligt är sömnmedlet som Becker använde

Tennissegrar, romanser, otrohet, skilsmässa, skattebrott - därför blev Boris Becker de stora rubrikernas man

Wolfgang Hansson