Kataloniens ledare gör allt för att skapa förvirring
Katalanledaren Carles Puigdemont gör allt för att skapa förvirring.
Men det finns en mening med dimridåerna.
Han spelar högt med mycket små chanser att lyckas.
Det är numera mer regel än undantag att Puigdemont ställer in eller flyttar förannonserade tal. Samt att han när han talar uttrycker sig på ett sådant sätt att ingen helt begriper vad han menar. Han har fortfarande inte förklarat om han för flera veckor sedan utlyste självständighet eller inte.
Visserligen gör han ett sådant intryck men jag tror inte att separatistledaren är så velig som han verkar. Allt han gör är del i en taktik att tvinga regeringen i Madrid att öppna sig för samtal om självständighet för Katalonien.
Efter att Madrid i lördags sagt att man tänker utlösa paragraf 155 som ger dem rätt att utlysa nyval i Katalonien och ta över styret i provinsen, lovade Puigdemont att han under torsdag eftermiddag skulle ge besked om sitt nästa drag.
Men när klockan blev 13.30 lyste Puigdemont med sin frånvaro samtidigt som internationella nyhetsbyråer började skicka ut flashar med påståendet att separatistledaren hade utlyst nyval. Vilket var vad alla trodde.
Först sköt Puigdemont fram sitt tal för att sedan ställa in det. Någon timme senare kom nya besked. Han skulle tala trots allt.
Hans besked var att det inte finns några förutsättningar för att utlysa nyval.
I klartext betyder det att han inte fått några garantier för att om han utlyst nyval så skulle Madrid låta bli att ta över styret av provinsen. Nu väntas han i stället utropa självständighet på lördag eller på måndag som svar på att senaten i Madrid i morgon fredag ska rösta om att upphäva själstyret.
Räkna med att Puigdemonts besked kommer att ändras några gånger.
Så varför håller han på så här?
Min förklaring är att han hela tiden försöker tvinga regeringen i Madrid att visa sina kort innan han visar sina egna. Hans förhoppning är att det ska leda till att premiärminister Mariano Rajoy till slut går med på samtal. Eller att hans dimridåer ska tvinga Madrid att vidta drakoniska och kanske våldsamma åtgärder.
Den spanska polisens brutala behandling av väljare som röstade i det olagliga självständighetsvalet den 1 oktober är precis sånt som kan få sympatierna för katalanernas självständighetskamp att växa. Både i Katalonien och i omvärlden.
I brist på allierade är det precis vad Puigdemont behöver.
Någon majoritet för självständighet finns nämligen inte i Katalonien. Inte ens hälften av befolkningen vill ha den. Men Puigdemont och människorna runt honom har bestämt sig för att tiden nu är den rätta för att bryta sig loss. Oavsett vad befolkningen eller regeringen i Madrid tycker.
Att bära på en dröm om självständighet är knappast olagligt men Puigdemonts handlande påminner mest om en statskupp.
Problemet för honom är att det är Spaniens regering som sitter på nästan allt våldskapital. Det katalanska självstyret har egen polis men ingen egen armé. Om stridsvagnarna börjar rulla har han inte mycket att sätta emot.
Madrid har dessutom lagen på sin sida. Grundlagen förbjuder uttryckligen att Spanien splittras.
Det är därför Rajoy inte vill förhandla med Puigdemont. Så länge denne inte släpper kravet på full självständighet finns det inget att förhandla om. Ökat självstyre kan man snacka om men inte självständighet.
Efter självständighetsomröstningen i början av månaden och polisens ingripande där skrev jag att det är så här inbördeskrig startar.
Snart har det gått en månad utan att ett skott avlossats men jag ser inga skäl att revidera den uppfattningen.
Puigdemont och Rajoy agerar fortfarande som två höghastighetståg på rak kollisionskurs. Om Puigdemont inte snart slår till alla bromsar så smäller det. Stickspåren är på väg att ta slut.
Rajoy är i bästa fall beredd att minska farten men inte att tvärnita. Han har rätten på sin sida och börjar bli väldigt trött på Puigdemont.