På andra sidan av Turkiet

Mycket att se längs Svartahavskusten

Dramatiska berg där vägarna slingrar sig som ormar. Mil efter mil av orörda stränder. Byar, städer och fiskelägen bedövade av solen och värmen.

Hela vägen längs Svarta havet möter vi ett vackrare, vänligare och ännu billigare Turkiet.

Nattmörkret döljer det mesta av slitna bostadskvarter som präglar Trabzons ytterområden. Atatürk Alani, torget mitt i stan med 300?000 invånare, är däremot upplyst och inbjudande. Skoputsarna sitter på rad. Folk sippar sött te. Andra flanerar mot Ortahisar, gamla stan, eller mot den livliga strandpromenaden.

Vi letar hotell men får nobben överallt där det ser anständigt ut. Fullt på grund av en internationell handelsmässa.

Trabzon ligger där handelsvägar korsar varandra. En alltför vanlig vara som handlas här är Natasja. Alla unga kvinnor från forna sovjetstater kallas ”natasjor” i Turkiet och de har vällt in över gränsen från Moldavien, Ryssland, Ukraina, Georgien och Armenien. De behandlas och säljs ofta som boskap, hänsynslöst utnyttjade i ett prostitutionsträsk som de turkiska myndigheterna äntligen börjar rensa upp i.

Natasja i Trabzon är som flickan i Havanna och vi bestämmer att vi har sett nog. Vi styr hyrbilen de drygt fyra milen till den lilla staden Maçka och får vila ut på hotellet Grand Sümele.

KaraDeniz Daglari är det turkiska samlingsnamnet för de mäktiga bergstrakter som når en högsta topp vid 3?937 meter över havet. Vid en smal klippvägg, flera hundra meter över en dalgång, ligger klostret Sümela, eller Maria­klostret på grekiska. I den ortodoxa världen betraktas klostret, grundat år 376, än i dag som det viktigaste efter klostren på Athos och berget Sinai.

Från Maçka går turistbussarna i skytteltrafik till ett naturreservat med porlande färskvattenkällor och prunkande grönska. Mödosamt börjar vandringen de sista kilometerna upp till klostret som vi ser på håll.

– Titta, man har verkligen byggt halvvägs mellan jorden och himlen. Det ser ut som om byggnaderna hänger ned från molnen och står på trädtopparna, säger en kvinna som tilltalar oss på engelska. Hon är pensionerad professor i grekiska och reser hit från Aten vartannat år sedan 1980.

Promenaden upp till klostret, den friska luften och den mäktiga naturupplevelsen har lockat fram vår törst och hunger. På vägen från Sümela är det bara att välja någon av de många pensionat eller smårestauranger som frestar med alabalik – färsk forell som finns i bergsfloderna och som odlas i dammar.

Vi beställer fyra rejäla foreller, sallad, bröd, mineralvatten, kaffe med baklava som dessert. Notan slutar på hundra kronor för två.

Det måste väl finnas någon inbjudande badstrand längs kustvägen till staden Giresun?

– Ursäkta, jag vet faktiskt inte. Vi turkar är inte mycket för att sola eller bada i havet. Vi flyr värmen och tar oss till någon yayla i bergen under sommaren, säger hotellportieren Batur.

Yayla? Föreställ dig svenskt fäbodliv som det kunde se ut för kanske 75–100 år sedan. Familjer, hela släkten med husgeråd och förnödenheter söker sig upp till en enkel sommarbostad, ibland bara ett tält, där betet är saftigt och temperaturen behaglig.

Vi tar chansen att besöka en yayla på Liser-platån, nästan 2?000 meter över havet. Men hur hittar vi dit?

– Kvinnorna visar vägen. De missade lastbilstransporten i morse och de får väl åka med er? säger Batur.

En kutryggig gumma och hennes dotterdotter med bagage använder teckenspråk för att styra oss in på två hjulspår upp mot himlen. Vattenkällor sipprar fram ur den blandade löv- och barrskogen och gör grusvägen lerig och slirig. Utsikten låter sig inte riktigt beskrivas. Det är som Alperna – men där graciösa minareter står som utropstecken i de gröna slänterna.

Efter en halvtimme har vi tagit oss fram sju kilometer. Två mil kvar.

Den gamla kvinnan knackar mig på axeln, räcker fram ett mynt. Hon vill betala för resan: en turkisk lira, ungefär fem kronor. Tack, men vi nöjer oss med att hon visar oss vägen, den kan hon utan och innan.

Temperaturen har sjunkit drastiskt nu. Tunna moln skymmer sikten men dämpar inte ljudet av musik, sång och en kakafoni av barnskrik, råmande kor och får och getter som bräker. Vi är framme på platån. Otroligt nog kommer vi just den här dagen då sommarsäsongen officiellt invigs med en fest. Militärpoliser med synliga vapen håller sig i bakgrunden – redo att ingripa om gamla släktfejder blossar upp.

– Merhaba! Välkomna. Kom och ät och drick, ropar både kvinnor och män och vi får ett kungligt mottagande. Marknadsstämningen övergår i männens dans. Kvinnorna sitter i grupper i gräset och betraktar när fler och fler människor anländer på lastbilsflak till den provisoriska parkeringen på en sluttning.

Av sten och tegel har Alan Husein byggt en permanent servering. Här sitter bara män. Några äter. Andra dricker te. Somliga delar på några flaskor raki. Här är vi exotiska utlänningar – från Tyskland, förstås?

– Nej, från Sverige ? aus Schweden.

– Ahh, bravo! utbrister Nuri Öztürk. Han har tillbringat 34 år som diversearbetare i Stuttgart och Köln och som miljoner andra turkar har han lärt sig flytande tyska.

Vi dricker ayran, saltad yoghurt som spätts ut med vatten, och får presenter och vänliga handslag och leenden bland de enkla marknadsstånden. Här vill vi stanna länge, länge – men resplanen tvingar oss ut på vägarna igen.

Tirebolu är ett litet samhälle med en kritvit strand och en proper camping. Några småkillar leker med en basketboll. Några campare har sökt skugga under pinjeträden. Havet är lugnt – och blått. Men det heter ju Svarta havet? Kara Deniz på turkiska. Varför?

Därom tvistar de lärde. Svarta havets bräckta vatten matas av fem stora floder: Donau, Dnjestr, Dnjepr, Don och Kuban. Vattnet trycks via sundet Bosporen ner mot Medelhavet – men under ytan kommer en motström av saltare och tyngre vatten in. Havet omges på många ställen av mörka klippformationer – och upplevs därför ofta som mörkt.

Under hela vår resa glittrar dock havet hela tiden som en azurblå eller smaragdgrön juvel. Vi siktar morkullor, ugglor, falkar och örnar bland ekar, björk, tall, gran och pinjeträd. Vi hör historier om hur männen i byarna drar till skogs för att jaga vildsvin, björn, räv och varg.

Giresun Island – en av få öar i Svarta havet – ligger 20 minuters båtresa från hamnstaden Giresun. Ön reser sig som en karg klippvägg ur vattnet i en dramatisk scen som bäst beskådas från vägkanten. Solen, det rödgula klotet, sjunker snabbt vid horisonten när vi kör in i staden. Det är dags att övernatta. Men var?

Vi stannar vid en polisbil som står parkerad intill trottoarkanten. En av de tre polismännen hoppar in i vårt baksäte och dirigerar oss ett par kvarter bort – till Otel Ormancilar. Portieren står på gatan och röker, men går nästan upp i givakt när den uniformerade polismannen hoppar ur vår bil. Nervöst nickar portieren bifall till vår önskan om två rum – fast hotellet är fullbokat och väntar en busslast pensionärer från Ankara. För 200 kronor per rum får vi luftkonditionering, minibar, satellit-tv och ett suveränt läge på stadens livligaste shoppinggata.

Giresun är i dag centrum för världshandeln med hasselnötter och omges av enorma odlingar.

– Prova på en annan delikatess, jag garanterar att ni aldrig har ätit godare körsbär, säger en gatuförsäljare som har ett berg av körsbär på sin dragkärra.

Ett kilo kostar motsvarande sex kronor. Bären är verkligen ljuvliga. I en broschyr på stadens lilla turistkontor kan vi läsa att det var härifrån Giresun som körsbärsträden började exporteras till Europa av den romerske generalen Lucullus.

Sedan Turkiet utropat sin självständighet den 29 oktober 1923 valdes Mustafa Kemal till republikens förste president. 1934 antog han namnet Atatürk – alla turkars fader.

Han förbjöd fezen och månggifte, han införde det latinska alfabetet och gav kvinnor lika rättigheter och han döpte om Konstantinopel till Istanbul.

Men det var i staden Samsun som han inledde sin gärning. Här sitter han till häst på ett imponerande monument i den lummiga parken intill hamnområdet. När vi står vid monumentet kommer både ungdomar och äldre och lägger färska blommor.

– Atatürk, säger en kvinna, ingen var som han.

Vi bestämmer oss för att ta en titt på Samsuns Atatürk-museum där hans personliga attribut som hattar, skor, kostymer, vapen och gåvor visas. Vi korsar parken med hans staty när jag plötsligt ryggar till inför åsynen: en man i fez. Han är klädd i broderad väst. Han säljer glass. I tidningskiosken intill honom står en yngre kvinna i huckle. Hon ler stort närt hon ser oss stirra på mannen i fez.

Hon är engelska, har konverterat till islam och bor med sin turkiske man i Samsun sedan många år.

– Men är inte fezen förbjuden? undrar jag.

– Jo, men inte för en glassförsäljare. Han har dispens att klä ut sig till en turistattraktion, skrattar kvinnan.

En armada av vägmaskiner river upp damm. Det doftar varm asfalt. Vägen övergår till en enfilig berg- och dalbana och vi tvingas till snigelfart på det förrädiska rullgrusunderlaget. I stället för att njuta av utsikten och charmas av byar sitter vi på helspänn och anländer utmattade till Sinop.

Staden omges av öde stränder och skuggiga campingplatser – men det är ingen riktig skjuts i turistlivet. En förvirrad man sitter i en kur till turistkontor och ger oss några broschyrer.

Vi blir tilltalade på tyska av både gamla och unga – men fiskhandlaren Alim, som sommarjobbar hos sin pappa, pratar utmärkt engelska efter några studieår i London.

– Hur har ni hittat hit? Det kommer nästan inga utländska turister nuförtiden, säger Alim.

– Varför?

– Det verkar som om allt dog när amerikanerna drog sig bort härifrån.

Fram till Sovjetunionens sönderfall 1991 hade Nato ett högkvarter här i Sinop. Via signalspaning lyssnade man på den sovjetiska Svartahavsflottan.

Kolgruvor, tung industri och smutsiga hamnkvarter var en del av vår resplan. Men Zonguldak får ursäkta, vi överger den staden för en sväng inåt landet till Safranbolu. Staden har fått sitt namn efter saffransfälten som var talrika här på 1800-talet. I dag är saffransfälten koncentrerade till byn Davutobasi, 20 kilometer bort.

I Safranbolus gamla stadsdel finns en samling traditionella hus som betraktas som de allra vackraste i Turkiet. I den gamla basaren sitter hantverkare och tillverkar kopparkärl och högt på en klippa ligget det gamla slottet med vidunderlig utsikt.

Härifrån tar vi sikte på motorvägen, den stora trafikpulsådern som ska ta oss till målet Istanbul.

Skyltarna E80 dyker upp allt flitigare vid vägkanten. Vi närmar oss resans slut.

När vi kör upp på Bogazici Koprusu, Bosporen-bron som ligger 1?074 meter lång framför oss, hinner vi uppfatta att vi lämnar Asien och den gula skylt som hälsar:

Welcome to Europe.

Sture Olsson