Möt värmen vid Änglabukten

I franska rivierans charmiga ”huvudstad” Nice kretsar livet kring havet

Välkommen till det stora blå. När du landar i Nice känns det som om du ska hamna i vattnet.

Och på ett vis gör du det. Hela staden präglas nämligen av Medelhavet.

Det är hisnande vackert att flyga in över Baie des Anges, Änglabukten, och Nice. Havet möter den böljande kustlinjen som kantas av hus, stränder och branta klippor. Där innanför höjer sig bergen snabbt för att bli till Alper.

Mer än tre miljoner turister besöker Nice varje år. Och det är inte så konstigt. Franska rivierans huvudstad ligger strategiskt – inom en timmes bilfärd kan du bada i salta vågor, vandra eller åka skidor i natur­sköna bergsområden, uppleva lyxliv i Monaco, festa i Cannes eller strosa i en italiensk bondby.

Men varför lämna staden? Här finns tillräckligt att se och göra för flera dagar.

Den självklara huvudattraktionen är den sju kilometer långa strandpromenaden, Promenade des Anglais. Här finns ett ständigt flöde av människor som går, cyklar, åker inlines eller springer. Alla får plats, den är bred som en boulevard.

Solen steker, men medelhavsvinden blåser in och gör vår vistelse hyfsat dräglig. Bänkarna under de vita baldakinerna är hett eftertraktade. På de klassiska blå stolarna som vetter ut mot havet finns det däremot några platser över. Vi gör som så många andra – slår oss ner en stund och bara betraktar. Alltid är det något intressant som passerar.

Nedanför promenaden breder den långa klapperstenstranden ut sig. På de runda stenarna samsas unga och gamla, tjocka och smala, trendiga och otrendiga, unga toplesstjejer och äldre baddräktsdamer. Den obligatoriska strandförsäljaren finns förstås också här. ”Mama Mia-coca cola-fantasia!” ropar killen som ska locka oss att köpa kalla drycker.

Hela Nice är en brokig blandning av människor, från ryggsäcksluffare till fina damer med stora hattar och små knähundar. Det hör till charmen.

På andra sidan promenaden svischar bilarna oavbrutet förbi och bakom dem följer en lång rad pampiga byggnader. Två av dem sticker ut lite extra: det berömda, kupolprydda hotellet Negresco från 1913 och Palais de la Méditerranées vita art deco-fasad från 1929, som förra året återuppstod som ett toppmodernt hotell från att ha förfallit under ett kvarts sekel.

Inklämd mellan hotellgiganterna hittar vi ett enkelt kafé, lagom för kaffe och en croissant. Ägaren lyser upp och vi anar att det inte brukar krylla av kunder här.

–?Det stämmer, här är inte lika mycket folk som det var för 25 år sedan. Det har blivit alldeles för dyrt, suckar han.

Det här är en av nackdelarna med Nice:

att mycket kostar mer här än hemma. Framför allt att äta ute. En varmrätt kan gå loss på närmare 200 kronor utan att vara särskilt märkvärdig.

Men det är synd att låta sig avskräckas. Här finns också massor av god mat – vi är ju i Frankrike, och dessutom vid havet. När skymningen faller ställer vi oss därför fogligt och väntar på ett bord vid den anrika skaldjursrestaurangen Café de Turin, vid Place Garibaldi.

Servitörerna springer i skytteltrafik i den slamriga lokalen och tycks inte ta någon större notis om oss. Men plötsligt får vi plats bredvid ett japanskt sällskap som frossar i krabbor.

Även om skolfranskan inte räcker särskilt långt lyckas vi beställa en blandad skaldjurs­tallrik. Musslor, ostron, pytte­räkor och jätte­räkor tornar upp sig på tallriken. Enda problemet är en svart sörja som samlats på botten och som avger en svagt dyig lukt. Bon appétit! Det är tydligen sådant man får tåla när det är purfärskt från havet.

Hemmagjord glass – à la maison – från ett stånd i gamla stan får oss snabbt på andra tankar. Smakerna är nästan lika många som alla barnfamiljer, medelålders par och kompisgäng som står i kö. Vi strosar vidare bland gränderna.

De festsugna har samlats på och kring Cours Saleya, den långsmala öppna platsen som utgör själva navet i gamla stan. Vid Pub Thor, där man kan festa ”the Scandi way” enligt reklambladen, springer 20-åriga Linn Sønderland från Ålesund i Norge mellan baren och uteserveringen med ölbrickan i högsta hugg. Hon har bott här i flera månader och stortrivs.

–?Det bästa är alla människor från olika länder som jag möter varje dag, säger hon innan hon rusar vidare.

Nästa dag har Cours Saleya totalt ändrat skepnad. Platsen är fylld av antikviteter och loppisvaror, precis som varje måndagsförmiddag. Serveringarna från i?går kväll har ersatts av bord täckta med böcker, spetsdukar, gamla parfymer och samlarobjekt, samt en och annan dyrgrip.

Tina Ravelli från Milano banar sig väg mellan borden med sin lilla hund i släptåg och en stor tavla med olika knopar i famnen. Hon har fyndat.

–?Jag lyckades pruta från 30 till 20 euro, förklarar hon på knagglig engelska och ler nöjt.

Från gamla stan reser sig det knappt hundra meter höga berget Château – en grön oas med storslagen utsikt. Vi går runt berget, och hamnar i det lugnare hamnområdet som inramas av vackra husfasader.

Här är havet högst närvarande. Några gubbar pysslar om sina enkla, färgglada fiske­båtar, och liten bit längre bort ligger de riktigt stora, tjusiga segel­skutorna och vräkiga lyxyachterna för ankar.

Det är bara så, att Nice visar sin allra bästa sida vid det stora blå.

Malin Husár