Upptäck djungeln på elefantön

På regnskogsklädda Koh Chang går det mesta fortfarande på halvfart

Himlen färgas lätt rosa i skymningen, medan färjan stävar ut mot Koh Chang.

Det rytmiska dunkandet från motorerna försätter mig i en nästan drömlik trans.

Eller kanske är det tröttheten efter resan som gör att jag från däck ser hur ön sakta antar den påstådda formen av en liggande elefant.

Koh Chang, som betyder just elefantön, är den största av de 50-talet öar som utgör Koh Chang National Marine Park. Ögruppen ligger i provinsen Trat nära Kambodjas gräns i östra Thailand. Koh Chang är också Thailands näst största ö (efter Phuket).

Ändå har ön inte varit öppen för turismen särskilt länge vilket är lite förvånande med tanke på att Koh Chang bara ligger 30 mil från Bangkok. Nu är det just det faktum att det ännu är relativt lugnt och orört som lockar besökare hit.

Förutom en liten fiskeby i norr och två i söder finns ingen huvudort eller stad på ön. Det är istället runt stränderna längs öns västra kust som det händer. Mest folkliv är det kring White Sand Beach eller Hat Sai Khao som den heter på thai. Här hamnar de flesta förr eller senare. Öns enda väg som går längs med stranden kantas av hotell, restauranger, barer, pubar, butiker, marknadsstånd, bil- och mopeduthyrare och bankomater.

Även om Koh Chang kanske inte är den vackraste av de thailändska öarna, stränderna inte de mest imponerande och nöjesutbudet ganska begränsat, har ön ändå sin charm.

Dagarna här rullar fram i maklig takt. På programmet står kanske en båttur för att snorkla eller dyka, en massage under en palm på stranden eller besök på något av de två elefantlägren. Här trivs den som gillar att ta det lugnt, njuta av sol och bad och thailändsk mat. Även om många väljer strandlivet och håller sig runt sin bungalow, kan det vara värt att hyra en moped eller bil en dag för att se resten av ön.

Själv blir jag förvånad över hur kuperad ön är och är tacksam för vår jeep när jag ser hur de stackars mopedisterna nästan stannar i de branta backarna. Höjdskillnaderna, kombinerat med att nästan hela ön består av regnskog, är förmodligen varför öns enda väg går längs kusten.

På den östra sidan finns ett par vattenfall men eftersom jag hört att de är uttorkade såhär års fortsätter jag till den lilla fiskebyn Salak Phet. Den asfalterade vägen blir i slutet en smal sandväg som slingrar sig in mellan de enkla husen byggda på pålar över vattnet. Byn ska vara känd för sina skaldjur men vi hittar ingen restaurang där jag kan verifiera ryktet.

Istället köper vi några bananer av Chantra som tillsammans med sin farmor Lamai har ett litet fruktstånd vid vägens slut. Man kan undra vem som hittar hit in i djungeln för att handla, kanske är det just därför vi får följa med och hälsa på några andra kvinnor en bit bort som friterar bananer i en wokpanna. Vi blir bjudna att smaka, det är jättegott! För en krona får vi med oss en liten påse proppfull med nyfriterade, söta bananbitar.

Eftersom vägen inte fortsätter längst söderut till den västra sidan, måste vi vända och köra tillbaka samma väg. Som tur är tar det inte mer än en halvtimme. Väl på andra sidan blir vi belönade med vita stränder som avlöser varandra.

Här sluter vi upp med alla andra som samlas varje kväll för att beundra naturens egen ljusshow som dessutom är gratis: solnedgången. Det är också när det sista solljuset lägger sig som stranden omvandlas till en lekplats för stora och små. Folk promenerar, joggar, spelar fotboll eller strandvolleyboll. Någon iakttar hellre skådespelet med en drink i handen från en skön strandstol eller från någon av alla restauranger som kvällstid placerar ut sina bord direkt i sanden. I träden dinglar ljusslingor och lyktor.

Livet känns lätt och när priserna är så låga att två måste anstränga sig för att spränga hundralappen behöver man knappast fundera innan man pekar ut sina favoriter på menyn.

2 par om Koh Chang

Heidi Rovén (resa@aftonbladet.se)