Sommarkalas i Vinterpalatset

S:t Petersburg
från slum till gyllene salar

Miljardrullningen är i full gång. Det fejas och putsas, målas och lagas.

Sprickor i sociala strukturer och anrika byggnader ska döljas till varje pris.

En 300-årsfest har börjat och ska pågå hela sommaren.

Gör därför slag i saken, ta dig hit.

Ryska S:t Petersburg har nämligen fått fnatt.

Ett skutt över Östersjön, djupt inne i Finska viken, och där står fönstret på vid gavel igen. Via S:t Petersburg är det bara att titta in i det nya Ryssland som reser sig ur decennier av ännu ett vanstyre.

Fnatt – det är när de "vita nätterna" i juni och juli ger staden ett magiskt ljus och får gammal som ung att sjunga, dansa och festa i gräsmattegröna parker och på uteserveringar längs paradgatan Nevskij prospekt och kajerna vid floden Neva.

Fnatt – det är när president Vladimir Putin återvänder till sin hemstad, där han började som en simpel KGB-tjallare, och flyttar in i palatset Konstantinovskij dvorets. Notan för rekonstruktionen: två miljarder kronor.

Fnatt – det är när Eremitaget öppnar en lyxrestaurang med vip-rum så att du kan få både kaviar och champagne mellan blickarna på alla mästerverk och föremål i obeskrivlig mängd.

– Titta, visst är det vackert. Se fasaderna, vattnet! utbrister konstnären Valodja och drar mig i armen.

Jag vet inte om han menar den verkliga synen framför oss eller om han menar sina egna alster, de små oljemålningarna som ligger uppradade på broräcket.

Valodja står på bron över kanalen Mojka. Hans alster är inte dåliga. Framför allt inte dyra. Knappt 25 kronor för de minsta dukarna, 50 för de i A4-format.

– Jag målar för konstens skull. Pengar är inte allt, skrattar han och drar några dramatiska penseldrag över duken.

Vårlördagen badar i sol. Ungdomar flockas framför Kazan-katedralen. De dricker öl, dansar och rappar och mekar med rullbrädor och terrängcyklar.

Sovjettiden känns avlägsen. För ett ögonblick känns hela historien avlägsen och alla blickar bara framåt.

Men i "Piter" tvingas man minnas både tsarer och Lenin. Man påminns om revolution, krig, svält och belägring. Allt är storskaligt – det gäller prakt som misär.

1703 hade Peter den store en plan att skapa en helt ny värld i det ryska imperiets periferi. Arkitekter från alla Europas hörn skulle kopiera stadsbilden med ett kanalsystem som i Amsterdam. Varje befolkningsskikt tilldelades en egen stadsdel. Svenska krigsfångar tvingades gräva kanaler som Gribojedov, Krukov och Obvodnyj. Miljöerna har skildrats av de stora ryska författarna, som Pusjkin, Gogol och Dostojevskij.

Fram till 1917 fanns här en stor svenskkoloni som dominerades av köpmän, skräddare och juvelerare.

Nu knyts nya och starka band mellan Sverige och S:t Petersburg och jag ser svenska skyltar intill Palatstorget, hör svenska talas bland flanörerna längs Nevskij prospekt.

Vid Eremitagets ena gavel har en uteservering öppnat. Vi går fram till Palatsbron och blickar över floden bort mot Peterpaulsfästningen och spiran där tsar Peter den store, tillsammans med andra regenter från Romanov-dynastin, ligger begraven.

Kvällen har blivit sen nu, men ljuset liknar gryning.

Vi hör en finstämd gitarr, en spröd stämma. Vi ser en bedårande syn: mitt på gångbron över Gribojedova-kanalen står Valentina, 57, ensam och sjunger framför den upplysta Uppståndelsekatedralen. Scenen är vykortslik – men på vykort ser man inte poliser komma och tigga cigaretter från en trubadur.

– Här, mina pojkar, rök! säger Valentina och ger poliserna ett paket.

En muta? Ett billigt pris för att få stå där och sjunga och få ta emot en och annan rubel från förbipasserande?

Den frågan får inget svar. Vissa saker frågar man inte om i Ryssland.

Vi frågar däremot om vägen till krogen Propaganda och visas över Anitjkov-bron till en gata parallellt med Fontanka-kanalen. Även en turistfälla kan kännas rätt efter en lång dags färd mot nya intryck.

Söndagsförmiddagen är blygrå. Det störtregnar och genom bilrutan på vår chaufför "Sasjas" Volga ser vi shoppinggallerian Akvatorija som i ett töcken. Stormarknaden Lenta är ännu ett konsumtionstempel som ännu inte har öppnat för dagen. Vidare ut mot Karelska näset, området Ilisij Nos, där de nyrika bygger hiskeliga privatpalats där de gamla kråkslotten förfaller. Nu blir den jovialiske "Sasja" allvarlig och råder oss att snart inte fotografera "allt för mycket"...

Han svänger av, styr in på en spikrak väg som har byggts som en damm för att stoppa havet från att svämma över S:t Petersburgs kajer. Vi är på väg ut till ön Kotlin. Staden Kronstadt. Fram till 1996 helt förbjuden mark för utlänningar. En sovjetisk flottbas med 45.000 människor, varv, reparationsdockor, ubåtar, kryssare, jagare och en rad hemligheter som inte var mycket till hemligheter i omvärlden.

Vi rullar in på Lenin-gatan. Det är folktomt i den pinande vinden. Ubåtar ligger vid kaj och rostar. Ändlösa kaserner som inte sett något underhåll på år och dag. Några hukande matroser röker utanför biografen Bastion.

Mest påminner allt om en marin kyrkogård där vissa lik lever – som den upputsade statyn av Peter den store och några krigsfartyg som har fått ny kamouflagefärg över rosten.

Annars är det inget som påminner om Kronstadts storhetstid.

– Snart kommer dom, säger "Sasja" och klappar sig nervöst på axeln, en omisskännlig gest som symboliserar säkerhetstjänsten, nu kallad FSB.

Men, inte en enda hemlig agent hoppar fram ur buskarna.

Det är överhuvud taget "dött" även framför den vackra katedralen mitt i staden, men vi har ändå fått en stark upplevelse av sovjeteran och en miljö som man inte ska missa om man ändå turistar i S:t Petersburg med omnejd. Hemresan sker under tystnad.

Vi kommer tillbaka till hotellet, dyngsura och stelfrusna.

– Jo want massage? Me come to jor room? Mejbi several girls? Not very much monni!

Två prostituerade flyger på oss i hotellvestibulen. Flera av deras väninnor sitter som sparvar på en telefonledning, tja i alla fall på en lång rad i fuskskinnsofforna och det hela är en tragisk scen som är allt för vanlig på många barer och restauranger i hela S:t Petersburg.

Måndag förmiddag – kan inte motstå frestelsen att hoppa på en sightseeing-båt. Grodperspektivet är suveränt för att se kanalerna, husfasader, historiska byggnader, granitkajerna och den mäktiga Nicolas-katedralen som får hela turistbesättningen att resa sig upp som en japan och låta kameraslutaren smattra.

Efter en timme är vi tillbaka och slinker in på en rysk turistbuss utanför varuhuset Gostinij Dvor. Guiden Svetlana skriker i sin felinställda mikrofon och tillsammans med ett gäng skolbarn i de lägre tonåren åker vi förbi tröstlösa förorter längs Starij Petergofskij prospekt.

Efter slum och förfall når vi den lilla staden Petrodvorets och palatset Peterhof. Här är prakten än mer storslagen: mer guld och gyllene salar, sprutande fontäner och ansade trädgårdar. Vi äter lunch i solen utanför Orangeriet och vore det inte för att några souvenirförsäljare lockade med kaviar och vodka här också så hade vi befunnit oss i Versailles.

Det var vad Peter den store ville.

Nu, 300 år senare, kan du resa rakt in i en av hans många drömmar.

300 år så här ska festen firas

Från Peter den store till Putin

Sture Olsson