”Jag trodde resan var för min skull”

Malin Walldorf, 38, tog med sonen Elliot, 2, på ett äventyr jorden runt

Många höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag bokat en jorden runt-biljett.

– Är du galen? Ska du åka ensam med en tvååring?

Men det är inte så galet att byta dagislämningar och trist vardag mot två månaders äventyr.

Första stoppet, Denver i Colorado, USA, bjuder på vinterväder med kyla och massor av snö. Vi har tänkt åka skidor, men snöstormar gör att vi i stället ägnar oss åt utförsåkning i rutschkanan ner i simhallens pool.

– Mera, åka mera! gurglar Elliot så fort han får upp huvudet ovanför vattenytan.

Vi flyger vidare till Nya Zeeland. Jag oroar mig för den långa flygresan. Men Elliot somnar ovanför Los Angeles och sover sig igenom terminalbyte, säkerhetskontroll och ombordstigning på nästa plan. Han vaknar tre timmar innan vi landar i Auckland. Så lätt går alla våra flygresor runt jorden.

I Auckland tar vi färjan till Waiheke Island för att vila ut på ett vandrarhem i skogen. Eget rum på ett vandrarhem, som välkomnar barn, är det ultimata boendet. På kvällen när Elliot har somnat tar jag en öl och umgås med ryggsäcksresenärer från hela världen. Hotell är bekvämt, men där är aldrig någon som frågar om vi behöver något från affären. Det gör de här.

Innan vi åkte tänkte jag att resan var för min skull, att Elliot inte skulle få ut så mycket av den. Men jag hade fel. På vandrarhemmen leker alla unga ryggsäcksresenärer med honom. Så länge jag finns i närheten umgås Elliot glatt med alla utan några språkproblem. Fast diskussionerna är förvisso inte så avancerade, de handlar mest om bollar och bilar.

På turistbyrån i Auckland får jag rådet att bo på camping – för att det är roligare för Elliot. Men det visar sig att det inte är roligt att bo på camping, varken för honom eller mig. Vi är omgivna av människor men känner oss ensamma bland alla husbilsgäng. Och när Elliot sover har jag tråkigt på rummet.

Då har vi roligare på stenstranden på väg ut till Banks Peninsula. Vi åker för att titta på delfiner, pingviner och alla andra djur som finns där. Men höjdpunkten blir stranden med alla stenar.

– Många många stenar, säger Elliot och hans ögon glittrar. Han älskar stenar och börjar genast plocka. Fickorna fylls snabbt och jag får hjälpa till att bära.

En annan dag hyr jag bil och känner mig modig som kör vänstertrafik upp i bergen till Hanmer Springs som är känt för sina varma källor. Elliot trivs när han får bada hela dagarna.

Över glaciärerna flyger vi vidare till Sydney, Australien. Där finns operahuset med sin stora trappa. Den blir snabbt en av Elliots favoritplatser på resan. Han springer upp och ner, ner och upp hur länge som helst.

– Mera, mera, springa mera, mamma, skrattar han och studsar i väg.

Sista veckorna tillbringar vi i Perth på västkusten.

Vågorna är små på förmiddagen men blir större på eftermiddagen. Elliot simmar själv, men plötsligt drar höga vågor in. Jag lyckas hålla Elliot ovanför vågorna och han uppfattar aldrig faran. Det gör däremot livräddarna som håller oss under uppsikt. Man ska ha respekt för havet, särskilt när man badar med barn.

De två sista dagarna före hemresan är vi på paradisön Rottnest Island utanför Perth. Ön är fri från biltrafik och kantas av vackra vikar med klarblått vatten och kritvit strand. Här finns inga vågor som puttar omkull små barn.

Däremot finns det quakkas, ett litet råttliknande djur som hoppar fram överallt. De är populära bland besökarna. Snälla och ofarliga sägs det, men en av dem biter Elliot i armen.

Det är det enda missödet under resan, men eftersom han är vaccinerad mot stelkramp är det inte så farligt. För en tvååring är det dessutom coolt att ha något att visa upp på dagis efter resan.

– Titta, quakka bita Elliot i armen, säger han stolt när han visar sitt vita ärr i form av fyra små huggtänder.

Malin Walldorf