Byn som överlevde Dr Strangelove

Staffan Heimerson

Det är en liten ort bortom allfarts-vägen och ingen skulle ha hört namnet på den. Några gator och gränder med vitmenade hus, 2 000 invånare. En enda gång och av ett enda skäl har byn förekommit i världens fokus – men då å andra sidan var det en sensation med sprängkraft.

Nu på väg E15 söderut från Alicante mot Almería skymtar namnet på en skylt: Palomares.

Tvärnit! Det var ju där ...

På Palomares hemsida berättas att orten ligger nära Medelhavet, är idealiskt placerad för golfare, har butiker, bank och doktor samt fiesta i augusti. Det noteras att det finns två barer på stranden och seglarhamn i grannbyn.

Det enda som inte nämns – tigs ihjäl! – är Palomares claim to fame:

Palomares är den enda plats i Europa över vilken atombomber regnat ner.

Det var på 9 000 meters höjd över Palomares, som den 17 januari 1966 i kalla krigets kärva epok, en amerikansk B-52 bestyckad med kärnvapen under en lufttankning kolliderade med tankplanet.

Mycket gick åt helvete. Planet störtade. Sju besättningsmän brändes ihjäl, fyra räddade sig med fallskärm. Men de fyra bomberna var inte osäkrade. De exploderade inte.

Palomares blev inte ett Hiroshima.

Men det var illa nog. Jag minns. Jag var ny som Aftonbladets korrespondent i Spanien. Francodiktatur rådde. Kärnvapenkatastrofen i Palomares blev mitt elddop.

Radioaktivt skrot fanns spritt över 225 kvadratkilometer tomatodlingar och ödemark. Tusentals amerikanska soldater i rymddräkter med radioaktivt skydd trampade systematisk sönder varenda tomat för att de inte skulle hamna i någons sallad.

Men bara spillrorna av tre av de fyra bomberna hittades. Den fjärde bomben hade sjunkit till Medelhavets botten. Amerikanska flottan sökte med high tech-metoder. Det gick månader innan fiskaren Fransisco Simó Orts hörde av sig:

– Ah, ni letar efter bomben, sa han. Jag var ute och fiskade. Jag såg den störta ... Här!

Bomben bärgades. Fransisco, som kallades Paco el de la Bomba, blev hjälte både bland lokalbefolkningen och för världspressen. Han åkte till Washington och krävde hittelön, fick några miljoner plus kongressens medalj.

Hur är det här nu, 42 år senare?

Med sin vita playa vill Palomares vara en banal turistort bland andra. Det finns inga pesetas eller euro att tjäna på dess unika plats i historien: Byn som överlevde Dr Strangelove (Stanley Kubricks svarta komedi om atomkrigets utbrott) i verkligheten.

Det finns inget museum, inget monument över händelsen, bara en gränd som utan förklaring bär namnet Calle Enero 17 (17 januari-gatan).

Värre: Radioaktiviteten finns kvar. Sniglar som undersöks har osunt höga halter. USA som betalat kontroll och hälsokostnader fram till i år har gått med på att fortsätta att betala. Platsen där de av misstag råkade glömma att skeppa ut 1 000 kubikmeter radioaktivt skadad jord har just hittats.

Med galghumor skakar invånarna av sig obehaget:

– Jag kollar varje morgon, säger barberaren i Palomares, att jag inte är självlysande.