Murano – glasriket på italienska

Kolla in glaset som ger minimalisterna rysningar

Det är glaset som älskas av italienska bröllopspar och hatas av stilrenhetens förespråkare.

Men på den lilla Venedig­ön Murano finns faktiskt något för alla.

Det kanske bara gömmer sig bakom en kristallpapegoja eller två.

Efter tio minuter i visningsrummet håller jag på att välta en påfågel. För ett ögonblick, då den enorma glastingesten vacklar fram och tillbaka, ser jag Marino Santis svettiga panna framför mig. Vi har nyss lämnat den massiva värmen framför ugnarna, där en liten bit transparent glas till slut blev en stor veckad skål. Om och om igen upprepade Marino processen. Tog ut spettet med glaset, snurrade och blåste. Det tog sin tid. Jag ser hans svettiga panna och jag hör hans lite trötta röst:

– Folk tänker att glas är väl glas. Man förstår värdet på produkterna först när man ser vilket arbete som ligger bakom.

Därav oron för fågeln. Men den håller.

Det är Carla Zaniol som fixat in mig på fabriken. Faktum är att det krävdes ett antal försäkringar om att jag inte var en spion, utskickad från någon konkurrerande verksamhet. Carla Zaniol är uppvuxen på Murano med en far som var glaskonstnär. Hon är ivrig som en liten flicka när vi möts efter mitt besök på Ferro & Lazzarini. Vill veta hur det var.

Loj småstadskänsla

– Det är konstigt. Jag fascineras fortfarande av glaset, säger hon. Trots att jag sett det göras sedan jag var en liten flicka.

Vi står under granatäppelträdet i trädgården till det hus där hon driver ett litet bed & breakfast.

I takt med att solen sjunker sänker sig stillheten över ön och en loj småstadskänsla tar vid. Restaurangerna på ön turas om att ha öppet på kvällen.

Kanske är det inte så konstigt att de är rädda för spioner på glasfabrikerna. Alla har sina knep och traditioner har bevarats sedan medeltiden.

Det var år 1291 som Venedigs glasarbetare förflyttades till en egen ö, cirka 1,5 km från själva staden. Man ansåg att brandrisken var för stor. Glastillverkarna på Murano var till en början de enda i Europa som kunde tillverka spegelglas. De hade också överlägsna kunskaper när det kom till kristall, blyinfattat- och mångfärgat glas. Faktum är att glastillverkarna drog in så mycket pengar till staden att de åtnjöt en mycket hög samhällsstatus. Bland annat fick deras döttrar gifta in sig i de rika Venedigfamiljerna.

Glas överallt

Dimman håller på att släppa taget om vattenytan och det doftar från trädgårdarna. Det är tidig morgon och vid kajen har grönsaksbåten precis lagt till. Tanterna klämmer på fänkål och persikor.

Carla Zaniols beskrivningar av var glasskulpturerna finns visar sig överflödiga. De finns överallt. Framför en medeltida kyrka står en enorm taggig blå glasboll. På en liten piazza stirrar en utomjording i klarglas på den murgröneklädda fasaden. Det är en smula surrealistiskt. Det ena färgen grällare än den andra gör utfall mot mina trötta morgonögon och skyltfönstren dignar av groteska prydnadsdjur och skrymmande vaser.

Jag har beslutat mig för att jag nog trots allt är en sådan där fisnödig förespråkare av det stilrena när jag till slut hittar rätt.

Många ärver yrket

Dörren till den lilla butiken står bara på glänt, men nyfikenheten får mig kika in. Under hylla efter hylla med glimmande glaspärlor sitter Davide Penso och arbetar. Han är smyckesdesigner och Muranobo sedan tre generationer.

Många öbor har ärvt yrket att arbeta med glas. Så är inte fallet med Davide som kommer från restaurangbranschen.

– Kanske är det en fördel säger han. Jag gör det här för att det är min passion.

Han avslöjar att han tänker på kvinnor medan han arbetar:

– Det är fantastiskt att se en kvinna i ett klädsamt smycke, säger han och fäster glashjärtat runt min hals. Det är passion.

Ladda ner resguide till vackra Venedig

Ladda ner resguide till Venedig

Fler resguider till Italien och resten av världen.

Karin Persson