Bländverket som gav Bilbao ett lyft

Ultramoderna Guggenheim- museet lockar miljoner turister till Baskien

Bilbaos skönhet är slående. Gavlar med stora fönsterytor påminner om arkitektdrömmar från förr och vackra byggnader dyker upp bakom varje hörn.

Senaste tillskottet, Guggenheim-museet, är den blanka kronan på verket.

Museet i Bilbaos hamn går inte att missa. Alla skyltar leder hit. Vi kommer bakvägen längs strandpromenaden och här möter ingen blommig hundvalp som på framsidan, utan en gigantisk spindel av Star Wars-karaktär.

Ljuset är nästan bländande när solen studsar på den titanklädda byggnaden. Vackert och bra, tycker många om museet – men det är även omstritt. ETA, den baskiska separatiströrelsen, ansåg att museet var en symbol för globalisering och dödade en vakt här före öppnandet 1997.

Trots att städer som Salzburg, Tokyo och Moskva visade sitt intresse var det Bilbaos slitna industriområde som stod för den mest spännande miljön – ett rostigt hamnområde och en ful bro – när Guggenheimstiftelsen sökte en satellitstad för sina verk.

Kraven från stadens sida var att anläggningen skulle smälta in i miljön samtidigt som det skulle sätta Bilbao på kartan. Arkitekten Frank Gehry blev den som lyckades. Turkost vatten glittrar i konstgjorda pooler som symboliserar havet och skeppstraditionerna som tio år tidigare frodades på Bilbaos största varv just här.

Utställningarna är av modern art. När jag frågar besökarna som vandrar runt bland Andy Warhols Monroeavbildningar och James Rosenquists reklamlika collage varför de kommit, är svaren samstämmiga.

Paret från Singapore, mannen från Mexiko, flygvärdinnan från Frankrike – alla är de här på grund av byggnaden och dess dragningskraft, snarare än för konsten, som de inte riktigt förstår.

Två amerikanska damer skrattar när jag frågar om de talar engelska. Det gör de, och bara engelska. De har haft det kämpigt med språket här, för spanska kan de inte. Men de vet varför de är här.

– Inte för konsten, den är modern vad vi vet. Det är byggnaden som är spektakulär.

Kulturen var redan på uppsving när det stora dragplåstret kom. Rekonstruktionen av industriområdet Abandoibarra blev symbolen för nystarten. Stora luftiga ytor och upplysta strandpromenader har ersatt 700 års smutsiga lastkajer.

Staden har mer än ett museum. På förmiddagen är strandpromenaden gyllene. Barn står uppradade längs floden Nervións bruna vatten med fiskespöna sänkta. En äldre herre som läser tidningen på bänken bredvid är skeptisk till fångstens ätbarhet.

– Visst har de renat vattnet på sistone, men många slänger i fisken igen. Jag skulle aldrig stoppa den i munnen.

Över Nervión spänner bron Zubizuri som en duva breder ut sina vingar. Här kan man ta cykeln till andra sidan och det är lite häftigt för bron svajar faktiskt en aning och konstruktionen smälter in vackert i kröken floden tar just här.

En kort promenad bort ligger Artxanda Funicular som för några kronor tar oss i en spåranordning uppför berget. Visst är det en liten turistfälla, men härifrån får man en storslagen utsikt över staden och – har man tur – till och med havet långt bort. Bilbao ligger omgivet av gröna bergssluttningar som ramar in stadens gytter.

Inte långt därifrån, på Plaza Nueva i gamla stan, är marknaden i full gång. Här luktar det pipa, parfym och fågelbajs. Vi kryssar runt bland myntsamlingar, böcker och folkligt surr.

Pipande kycklingar säljs för 56 kronor styck, undulaterna går för 90. Folk samtalar i klungor och barn spelar fotboll i mitten. Katedralklockorna från 1500-talet ekar mäktigt på de trånga gatorna. I det vardagliga lunket är det få av männen som vänder sig om, få visslar eller smackar efter kvinnorna, som de gör i södra Spanien.

På morgonen är gränderna skrubbade med såpa. Allt känns rent och fräscht. Stadens image skulle förändras i och med Guggenheim, och det har den. Bilbao har fått färg, collage och modern konst. Och nya besökare. Men två tanter på bänken i en park är inte bara glada.

– Pengarna borde gått till de fattiga i Bilbao i stället. De som är utslagna, säger de.

De är systrar och brukar träffas här för att prata, sola och äta. Det är Bilbao för dem. På ett torg på andra sidan stan demonstrerar ett gäng ungdomar för att få behålla sina socialbidrag.

– Du måste skriva att på helgen exploderar staden, säger en tjej.

– Bilbao är dött under veckan, men på helgerna får man armbåga sig fram när alla är ute och festar.

På kvällen samlas både unga och gamla på stadens olika plazor. De äldre skuggas av träden i stickade tröjor och kjolar med prydliga veck.

Längs gatorna släntrar killar i Athletic Bilbaos röd-vita fotbollströjor. Det är match i kväll och stämningen börjar redan stiga. Laget är en stolthet som bara tillåter baskiska spelare och ändå platsar i Spaniens högsta liga.

Från balkongen på pensionatet i gamla stan ser jag katedralsspiran resa sig över hustaken. Det spanska sorlet tilltar på gatan, och flöjtspelaren som slagit läger nedanför mitt fönster ger sig verkligen aldrig.

Här, i stadsdelarna som funnits sedan medeltiden, syns i skymningen inte en skymt av Guggenheim eller dess effekt.

Snabbfakta

Nina Marjavaara