Merhaba Marmaris!

I den turkiska badorten är det alltid party

I Marmaris är det alltid party. Resa besöker den turkiska hamnstadens nattliv som pågår så länge turisterna orkar. Här kan man välja mellan diskotek, karaokeställen och vanliga barer.

Den som inte gillar att festa kan ta en tur i basaren som ­öppnar i skymningen och förstås den långa strandpromenaden förbi alla lyxbåtarna.

Vägen slingrar sig upp och ner för bergen mellan Dalamans flygplats och Marmaris.

Moskékupoler blänker i det gröna landskapet.

Efter sista kröken breder staden ut sig i en dalgång och längst bort – havet. Glittrande.

Viken i Marmaris har i flera årtusenden fungerat som tillflyktsort för sjömän på det stundtals stormiga Medelhavet.

Nu är strandpromenaden stadens puls och här vajar palmerna höga som i Miami.

Folk myllrar mellan restauranger och klarröda parasoller. Stråket smälter under våra steg och fotsulorna löses nästan upp mot det heta underlaget.

– Marmaris växer fort, kanske lite för fort, säger Yüksel Polat. Det märks på marinan som byggs ut för alla lyxbåtar som kommer.

Yüksel Polat jobbar på vattensportcentret mitt på stranden. Den grova sanden blir ett svalkande grötomslag runt anklarna medan vi pratar om staden. Vattnet lämnar vita saltränder på sandalerna.

Yüksel Polat lär mig snabbt första regeln i det som nu blivit charterturisternas partystad: varje dag är en lördag.

Om man går söderut förbi statyn av den turkiska landsfadern Atatürk, passerar man en täckt basar på vänster sida och når till slut marinan, först den allmänna och sedan den privata. Stora skepp skaver sida vid sida och tusentals linor sträcks och slakar i den måttliga brisen. Runt udden trängs restauranger med solfjäderformade uteserveringar.

– Ursäkta mig, var kommer du ifrån?

Ingen undslipper inkastarna.
Marmaris är himlen - det finns inget bättre ställe på jorden

På betonggolvet mellan två serveringar ligger handvävda mattor i solgasset. Ömer Tergezom, 28, sitter bredvid och demonstrerar trött hur garnet färgas. Ingen ser på.

Han är en turkisk raggare med utseende som Antonio Banderas. Täta ögonfransar, glansiga, bakåtstrukna lockar. Första gången han gifte sig var han 16 år. Hon var en 33-årig störtrik tyska som betalade allt.

Ömer Tergezom ryser i värmen när han berättar. Vid nästa giftermål var han 22 och kvinnan tio år äldre, från Nya Zeeland. Äktenskapet som varade ett par år hejdade inte att han, precis som kompisarna, höll sig med fler än 30 flickvänner, varje säsong.

– Vi skyddade oss alltid. Och doktorn kollade kroppen när turisterna hade åkt hem.

Ömer Tergezom plockar upp kondomer ur sin magväska och demonstrerar sin ansvarskänsla.

Just nu spanar han efter en ny fru bland veckans skörd av sommargäster. Eller bara lite kul.

– Svenska tjejer är bra, skrattar Ömer Tergezom.

Bergen runt Marmaris ramar in bukten i olika blå toner. Turkiets röda flagga piskar i masttopparna. På fiken runt Atatürkstatyn slamrar folk med kaffekoppar och njuter söta baklavas (kakor). Medan skymningen faller surrar basaren igång som bäst. Här är öppet till midnatt ungefär, eller tills folket går hem. Kostymklädda försäljare förhandlar om guldsmycken med bikiniklädda motparter som släntrar in från stranden.

På en bakgata spelar några män Okey, ett brickspel med Mahjongliknande pjäser. Luften är dimmig av de mörka cigarrerna och lysrören sprider ett oromantiskt sken över fårade män. Turkiska kvinnor ser jag bara en handfull under min tid i staden.

Ett stenkast därifrån betar kossor i en hage, inträngda mellan två hotell.

Från balkongen där jag står kan jag nästan urskilja kreaturen i skumrasket. Kulissen mot turisterna är tunn. På en marknad i gathörnet säljs aluminiumtunnor och koppargrytor. I bakgrunden, högst av alla, syns en minaret. Med en röst som verkar ha ont ropar någon ut kvällsbönen: ”Wa ash-shadu Muhammad ar-rasullah”.

På balkongen bredvid skrålar skånska gruppen Perikles sin hit ”Var ska vi sova i natt”. Patrik Lennartsson, 21, Emma Håkansson, 19, och Sebastian Holmgren, 21, sitter med varsin burköl på hotellets vita balkongmöbler. De är här för att shoppa billigt och, enligt vad de har hört, bra. Sebastian Holmgren har varit här en gång förut.

– Turkarna är faktiskt väldigt ärliga. Min brorsa tappade sin plånbok sist men fick tillbaks den. Fast när det gäller priserna så höjer de direkt när de ser att man är turist.

Gänget har planerat en båttur till Rhodos men i kväll ska de festa.

Så fort mörkret lagt sig svassar unga tjejer i korta och långa kjolar, höga klackar och gott självförtroende längs strandpromenaden.

En amerikansk dam lämnade staterna för tio år sedan.

Nu klapprar hon hemtamt mellan restaurangerna.

– Marmaris är himlen. Det finns inget bättre ställe på jorden, säger hon.

Runt udden möter blinkande lampor, disko och fotboll på storbildsskärmar. Bargatan börjar fyllas vid midnatt. Här pumpar funk, reggae, rumba och turkiska beats. En öl kostar tio kronor i affären och det är fritt fram att dricka på gatan. Men bara att gå här berusar.

Att dansa måste vara som att simma. I svett och ångor.

På Long beach, i andra änden av staden, ligger karaokeklubbarna på rad. Med gapande munnar vänder de sig mot månskenet på stranden och fiskar efter luft och kunder.

Johanna Lindblad, Therese Haglund Thornell och Alexandra Lazic är alla 19 år och från Gävle. På Vagabundos uteservering värmer de upp inför natten. De gillar Long Beach mer än Bargatan.

– Här är det palmer och mer turkar, där är det bara engelsmän, säger Alexandra Lazic.

Tjejerna smuttar på varsin drink. De trodde att utelivet skulle vara billigare men på Vagabundo är det i alla fall två för en hela kvällen. När killen som äger stället glider förbi kysser han först Therese, sedan en annan tjej vid bordet bredvid.

– Vi känner många som jobbar, det är det som gör utelivet roligare här, säger Johanna Lindblad.

Längs strandpromenaden jobbar inkastarna för högvarv. På ett ställe valsas folket in, på ett annat tjatas de. Musik fyller varje centimeter av luften och Mustang Sally blandas med Cha Cha. I ett hörn dansar ett medelålders gäng med kyparna mellan borden.

Vinden är mjukvarm på kinden när till slut bara stjärnorna lyser.

I slutet av strandpromenaden trängs nattklubbarna ut av billiga restauranger. Här köper de som festat klart sina rullar med kebab. Kolen glimrar bakom galler och lammköttet dryper fett och värme. Instuckna bitar av lök och morot ger mustigare smak.

Servitören serverar och berättar:

– På vintern är det kallt och helt tomt här, bara havet är kvar. Katter och hundar springer runt och bråkar på stranden. Alla luckor är igenbommade. Marmaris är en overklig bubbla. Men bra. Under några månader om året kommer folk in från byarna och slipper gräva i jorden.

Tonen är bitter men alternativen få, från hans synvinkel. När säsongen börjar töms städerna i inlandet på arbetsvilliga studenter och ungdomar. Norden töms på turister. I Marmaris möts de och showen kan börja.

3 röster om Marmaris

Nina Marjavaara (resa@aftonbladet.se)