Samarkand – mer än en saga

Uppdaterad 2017-07-28 | Publicerad 2008-03-11

Få svenskar hittar till "Österns ögon" längs sidenvägen

Säg Samarkand. Då tror folk att de fattar.

Men det gör de inte. För resan till Samarkand är så mycket mer än mötet med sagostaden som kallas Österns ögon.

– Folk hemma tror att man får dålig mat och ingen service i de gamla Sovjetrepublikerna, säger Eivor Luther. Men så är det ju inte.

Eivor vet. Hon är sjuttiotvå år och samlar på länder hon besökt. Med den här resan kommer hon upp i 104 stycken.

Sagoresan mellan Sidenvägens gamla oaser toppas med ett besök i världens kanske hittills mest stängda land, Turkmenistan, och dess huvudstad Ashgabat. Säg ordet andlös och man är knappt i närheten.

Turkmenistans förre president Saparmurat Niyasov, som lät döpa om sig till Turkmenbashi (han dog för ett år sedan) lät bygga om hela huvudstaden med marmor och springbrunnar och pryda parkerna och torgen med guldstatyer av sig själv.

Rena guldruschen.

Vi är en liten grupp – tretton personer och en reseledare – som far iväg med Turkish airlines och via Istanbul landar i Uzbekistans huvudstad Tasjkent. Hemma har vi suttit och letat i kartböcker med en vag uppfattning om Centralasien, kameler och karavaner.

De flesta i gruppen verkar dela den lite obestämda längtan efter att försvinna bort någonstans i öknarna där Sven Hedin en gång knallade omkring och höll på att dö av törst. Se Samarkand och sedan dö, blir ledmotivet.

Men inte för alla.

Peter Standing är i likhet med Eivor samlare av länder. Han har kommit upp i 162, men Turkmenistan fattades. Och Per Thyberg ville ”åka till ett land som ingen enda kompis besökt”.

Många i gruppen är erfarna resenärer. Peters särbo, Millan Törngren, berättar hur de tältade i Sahara och hur de lyckades komma med en svensk FN-grupp på en resa till Irak 2001!

Exklusivt alltså.

Ankomsten till Tasjkent blir en rysare. Vi landar klockan fem på morgonen och tvingas tillbringa ett par timmar i en cementhall med sjuka bågljus och passkontrollörer som oändligt långsamt tummar på varje dokument.

Flera personer svimmar.

Men vi kommer igenom och resan blir det närmaste man kan komma lyx i den här delen av världen. Hotellen är ofta byggda som karavanserajer, alltså med stora innegårdar. De är snygga och rena även om saker sitter löst i badrummen ibland.

Vi snurrar runt i Tasjkent på stridsvagnsbreda gator med en reseledare, Sven Andersson från Helsingborg, som visar sig vara en sorts fornlämning från den tid då personlighet och närvaro betydde allt.

Sven lyckas få vår grupp att i stort sett skratta oss igenom tolv dagar tillsammans med den uzbekiske guiden Zahid som skapar klockren tajming med bussar, visningar och käk.

Första måltiden tillbringar vi i en yurta, ett klassiskt nomadtält.

Det kan vara lite förvirrande att resa i gamla sovjetländer, för torgen har liksom gatorna bytt namn från Oktober- och Revolutionsplatserna till exempelvis Oberoendets platser, och de gamla statyerna av Stalin och Lenin har smälts ner och ersatts av nya gubbar.

Förvirrande för oss men ännu mer för dem som bor här.

Vi färdas över ändlösa stäpper och bomullsodlingar till Samarkand. Vi bländas av enorma moskéer, koranskolor (madrassah) och minareter vid Registan, det centrum som en gång i tiden ville vara världens medelpunkt.

Varje sten är historia och staden har just firat 2750-årsjubileum. Hit kom Alexander den store och gifte sig med Roxana. Och det var härifrån som Timur Lenk, Timur den halte (1365–1405), styrde över 27 länder och sände sina arméer ända till Moskva, Medelhavet och Indien.

Vi bor i ett palats och kollar ut över Timurs mausoleum. Han ligger i ett rum tapetserat med guld tillsammans med sin familj. Uzbekistans diktator har upphöjt honom till nationens grundare eftersom alla länder behöver en Gustav Vasa, även om det i Uzbekistans fall råkar vara fel. I själva verket fördrevs Timurs ättlingar av uzbekerna.

I sagostaden är allt myter och fantasi, legender och märkliga spådomar.

Det var sagt att den som öppnade Timurs kista skulle drabbas av ett fruktansvärt straff. Sovjetiska arkeologer brydde sig inte. 21 juni 1941 öppnades Timurs kista. Nästa dag lät Hitler invadera Sovjet.

Samarkand var en mötesplats för poeter och astronomer. Vi ägnar oss åt minaretklättring. Klaustrofobi är bara förnamnet, för den smala minareten är smockfull av folk. Men till sist är man uppe och lite närmare Allah.

Vi far vidare över slätterna som rullar bort mot Pamir och Afghanistan. Guiden Zahid lär oss dricka te. Man slår teet tre gånger mellan kannan och koppen men fyller inte koppen helt. Gör man det betyder det att gästen ska gå sin väg. Vi förvånas över att så många, också unga människor, har guldtänder.

– Man visar att man har råd, säger Zahid. Det lär vara bra för hjärtat.

Förr hade man guldtänder som resecheckar på resan. Ont om pengar?

Bara att pröjsa med en tand.

Bukhara välkomnar med ett större lugn och tätare, mer historisk stadskärna än Samarkand. Här ligger den fantastiska borgen, Arken, och minareten som kallas Dödens torn. Härifrån lät den galne emiren Nasrullah kasta sina fiender.

Vi rusar förstås upp. Det är till Bukhara minaretklättrarna kommer. Det känns som att delta i Sagan om ringen.

Sedan far vi ut i öknen, den svarta öknen, Karakum, och in i det hemliga landet Turkmenistan.

Bussen knarrar fram mellan sanddyner och dromedarer och vi inser snabbt att det här landet bara kan beskrivas med ett ord: overklighet.

En tank bensin på sextio liter kostar drygt en dollar. Att flyga fyrtio mil från Kaspiska havet till huvudstaden kostar

1,5 dollar. Efter en sväng till staden Mary hamnar vi i huvudstaden, den vita marmorstaden med springbrunnar och gyllene statyer av den forne ledaren, president Turkmenbashi, turkmenernas fader.

Han döpte också om årets månader, den första efter sig själv och den fjärde, april, efter sin mamma. Han lät resa tretton guldstatyer över sig själv i Ashgabat. Det kan man göra när man sitter på en av världens största gasfyndigheter.

I Ashgabat förstår man varför folk kan bli snurriga.

Det är resans absoluta höjdare och här gäller det att nypa sig hårt någonstans för att fatta att man inte drömmer. Sista kvällen äter vi i en marmorpyramid där sidorna täcks av rinnande vatten och varifrån man kan se ut över den vita staden där ljus liksom rinner ner längs husens fasader.

Vi far hemåt via Khiva, en oas i västra Uzbekistan, turkmenskt centrum för det stora upproret mot den nya Sovjetmakten i början av 1920-talet. En exotisk plats söder om Aralsjön mellan de svarta och röda öknarna med ett intakt, medeltida centrum inom ringmurar och tinnar och torn.

– Den här resan har överträffat alla mina förväntningar, säger Håkan Johnsson.

– Det häftigaste var nog ändå att få klättra upp i minareten, säger Anna Stenmark från Östersund.

Följ ämnen i artikeln