Jemen – en resa i tiden

Dalen Wadi Hadramawt – en svalkande oas mellan öken och berg.

Sydöstra Jemen var en gång en naturlig mötesplats för handels resande karavaner.

I den mäktiga oasen Wadi Hadramawt, omgiven av öken och enorma bergsmassiv, gick kameler flera hundra år före dagens besökare.

Wadin, dalen, visar sig från sin allra bästa sida när jag anländer från öknen. Flera hundra meter höga stenväggar flankerar sanddynerna. Det klara morgon­ljuset ger sandstenen en särskild lyster.

De allra flesta turisterna kommer till Wadi Hadramawt från huvudstaden Sana’a via de södra delarna av Rub al-Khali, den vidsträckta öken som täcker stora delar av Arabiska halvön. Genom samma öken har handelskaravaner passerat i årtusenden.

Fortfarande följer varje ­turistkaravan i kamelernas fotspår. Öknen och dalen är de två största turistmålen i landet. Öknens lockelse är lika gammal som sanden i sig. Dalen är ett Grand Canyon i miniatyr.

En sedan länge försvunnen flod har lämnat hundratals meter djupa dalar i den stora högplatå som sträcker sig mellan öknen och Arabiska havet.

Också kulturen lockar många turister hit. Här bygger människorna höga smala bostadshus i lera, likt palats trånar de mot himlen men bebos av bönder.

Den centrala orten Sayun är den första jag utforskar. Efter någon minut blir jag konfronterad av fyra män som vänligt undrar vad jag har för mig och vem jag är. De är poliser och ­säger att jag kan ringa om jag har några ­problem.

Hela staden kretsar kring sultanens palats med sin vita fasad och sina fem våningar. Marknaden, hjärtat i varje stad med självrespekt, lever och frodas i dess skugga. Efter någon timme suger köplusten tag i mig. Det blir en futa, handduk, som bärs som en sarong.

När hettan ligger på under eftermiddagen stänger hela Sayun men jag bestämmer mig för att trotsa klimatet. En kvartslång taxiresa tar mig för en spottstyver till dalens drottning, staden ­Shibam.

Den gamla delen av staden ligger som en stenö mitt i grönskan i dalens mitt. Husen lutar mot varandra för att uppnå den imponerande höjden. Som mest är husen åtta våningar höga. Men de ser högre ut eftersom varje våningsplan har två fönster, ett stort i knähöjd och ett litet i taket för att skapa drag och kyla.

De låga fönstren är alldeles lagom höga när man sitter på golvet i mafrajen, ett gäst- och mottagningsrum med madrasser och kuddar utmed väggarna. I de flesta hem fungerar rummet även som sovrum för männen i familjen.

I staden finns allt möjligt krimskrams till salu. Allt är dammigt och ser gammalt ut, men det är lite för billigt för att vara riktiga antikviteter.

När solnedgången närmar sig går ett litet lämmeltåg av turister upp på den närmaste klippan. Det röda ljuset ger snart staden en extra fotovänlig gestalt.

Efter mörkrets inbrott finns inte mycket att göra. Middag med resten av dem som orkade sig upp på berget känns trevligt. Nordeuropeiska backpackers trängs med tyska pensionärer och franska äventyrare i lobbyn på Hotel BMC. Här stannar i princip alla som turistar i ­dalen, åtminstone en natt.

Fabio Frigo är läkare från Rom:

– Detta är en klassisk plats för alla som reser i Jemen. Jag kände att jag inte kunde åka hit utan att besöka Wadi Hadramawt.

Nästa dag tar jag mig till Tarim, 30 kilometer österut. Det sägs att staden har en moské för varje dag på året – 365 stycken.

Tarim har den rikaste befolkningen i Wadi Hadramawt. Och de förmögna har lagt sina pengar på byggnaderna. De små palatsen avlöser varandra bara för att överglänsas av de kritvita moskéerna.

Jag träffar Fahti, 15 år, från Tarim. Han rynkar på näsan när jag säger att hans stad är vacker.

– Den är historisk, säger han.

Härifrån har handelsmän rest till Sydostasien för att sprida islam och återvänt med ­arkitektoniska drömmar och pengarna att förverkliga dem med.

Den ena solnedgången är den andra lik och jag tar mig tillbaka till Shibam för att uppleva ytterligare en. Denna gång kommer jag ännu högre upp och jag kan intyga att varje meter är värd ansträngningen. Ljuset och utsikten är som bäst från toppen.

Nästa dag lämnar jag dalen med jeep genom en förgrening som heter Wadi Dauan. Jag delar bil med Eduoard från Frankrike som jobbar i Sana’a. Han är på en veckolång semester och beskriver varför han besöker Hadramawt.

– De öppna områdena ger en speciell känsla av frihet. Stället har en outnyttjad rikedom, vattnet. Det känns nästan i människorna man möter. De vet att de inte kommer att gå lottlösa.

Det går nästan ingen reguljär trafik genom Dauan. De flesta går ihop och hyr en jeep med chaufför.

Vår förare Abdu ber en snabb bön före avfärd och låter Allah välsigna vår resa. Han försäkrar oss att han inte gör det för att han behöver gudomlig hjälp för att hålla bilen på vägen, utan för att slippa krocka med en beduin som inte kan köra.

I Dauan ­verkar färgerna klarare och gräset bokstavligt talat grönare. Dalen är smalare än huvudfåran, Hadramawt. Berget är rött, gruset i dalens botten vitt och växtligheten riktigt skogsgrön. Här lägger invånarna också ner mer tid på att göra sina hus riktigt fina. I varje by vi passerar är det någon som filar på fasaden. Eduoards kamera smattrar för varje krök vi passerar.

Vägen snirklar sig uppför bergväggen. Jag vänder mig om för en sista glimt innan bilen smiter över krönet. Bilden fastnar på näthinnan medan Abdu tuggar den lokala drogen kat och pressar upp bilen till 160 kilometer i timmen.

Hundra meter senare syns inte ett spår av dalen. Den högt liggande stenöknen ser ut att vara oändlig när horisonten sakta upplöses.

3 röster om Wadi Hadramawt

Stefan Lindström (resa@aftonbladet.se)