Här utplånades en hel by – av misstag

Staffan Heimerson

Vägskyltens namn sände en signal till hjärnans minnesbibliotek.

Olof Palme! Vad var det han sa dagen före julafton 1972, medan USA bombade Hanoi?

Han gjorde en historisk jämförelse med tidigare krigsogärningar:

– Bombningarna är ett illdåd. Därav finns det många i modern historia. De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka...

Tvärnit!

Ty här – i hjärtat av Frankrike, på väg söderut på Route National 147, fyrtio mil söder om Paris – syntes en vägvisare med ett av ortsnamnen i Palmes tal. Oradour-sur-Glane.

Oradour är nu en av andra världskrigets vallfartsorter för att påminnas om våld, vidrigheter och vanära som kostade 50 miljoner liv.

Oradour ligger i en avkrok av Frankrike och var efter tyskarnas ockupation 1940 en stillsam by, som stoiskt underkastat sig nazisterna. Ingen bråkade.

Den 10 juni 1944 ändrades detta. En tysk pansardivision med 180 SS-soldater omringade byn. Kvinnor och barn spärrades in i kyrkan. Männen stängdes in i lador. Ladorna besköts med kulsprutor och brändes ner. Kyrkan sattes i brand. Byn utplånades totalt. Befolkningen, 642 invånare, dödades förutom sex personer som slumpen räddade.

På franska kartor kallas Oradour numera ”Martyrstaden”. Varför denna barbariska massaker på en foglig civilbefolkning? Ingen vet men det finns två teorier. En är att la resistance, den franska motståndsrörelsen, sprängt en bro och därmed hindrat en truppförflyttning norrut. En annan talar om en namnförväxling. SS-männen skulle egentligen ha angripit Oradour-sur-Vayres några mil längre i sydost, där la resistance tagit en SS-man som gisslan.

I dag finner jag platsen för brottet stå kvar. Gavlarna av de utbrända husen reser sig och ser ut som kulisser till en modern opera. Synen är skakande vacker. Den är ett nyare Pompeji. Som ett grafiskt blad visar den: här bodde läkaren, här låg Café Central, här flickskolan, här står apotekarens Simca utbränd. Begripligt och gripande.

General de Gaulle fick efter kriget se den nerbrända byn. Han sa:

– Låt den stå som ett minnesmärke över ondskan.

En mix av historia, perspektiv och emotioner, av skurkar och martyrer.

I Oradour blir skändligheterna konkreta och greppbara. Jag känner tårar tränga på innanför ögongloberna. Jag sväljer och tänker: Måtte alla få se detta.

Men icke. Jag går till Turistbyrån och får officiell statistik. På ett helt år, 2007, har Oradour besökts av tre svenskar.

Ingen anstormning precis.