Från vräkig lyx till enkel charm

På tur längs riktiga Franska rivieran

Trodde du att kungafamiljen firar semester på franska Rivieran?

Fel.

St-Tropez hör inte till la Côte d"Azur, som är kustens franska namn.

Vi åkte längs den riktiga Rivieran - och passerade både vräkig lyx och enkel charm.

Några franska gubbar sitter och äter lunch nere i hamnen. De har valt det enda stället utan vita dukar och tjusiga menyer. På tallrikarna ligger dagens rätt - en groteskt stor köttbit som bara nuddat stekpannan och följaktligen är rätt rå i mitten. Till maten dricker de vin blandat med vatten. Förutom någon enstaka mås och bil är farbröderna de enda som stör tystnaden i staden.

Med Mandelieu-la-Napoule startar den riktiga franska Rivieran som sträcker sig till Menton i öst, men som inte inbegriper klassiska semesterorter som St-Tropez och St-Raphaël. Gränsstaden ligger någon knapp mil väster om Cannes och är så stilla att man somnar. Visst, här finns små stränder och några restauranger, men inte mycket mer.

- Det är så här litet, säger tjejen på turistbyrån och slår ut med armarna.

- Vill man göra något kul får man åka till Cannes. Fast det är klart, det har precis öppnat en pub här bredvid.

Efter max en timme är vi färdiga med Mandelieu-la-Napoule.

Vi kör vidare mot den stora filmfestivalstaden. Vi passerar - ingenting. Här finns inga städer, inga byar, inga vyer.

Cannes känns för stort, för exklusivt med sina fantastiska hus och tjusiga, gamla hotell. Festivalen är slut, men filmstjärneglansen ligger som ett lock över staden och skrämmer bort två svettiga resenärer i bil.

* * *

I stället styr vi mot Antibes-Juan-les-Pins, två tvillingorter som är som natt och dag. I Antibes ställer vi bilen och promenerar in i Le Vieil Antibes, gamla stan.

Det är härligt här, med svalkan från stenlagda gator, med gränder som är smala men inte trånga, med vackra gamla hus och med lagom mycket folk - i alla fall så här tidigt på säsongen. Gatorna böljar hit och dit och ger lagom risk-för-att-gå-vilse-känsla. Här finns mängder av uteserveringar, ett helt restaurangtorg, en gammal utomhusmarknad under tak och hamnpromenadens många serveringar.

I marinan ligger gigantiska lyxbåtar på rad. De olika flaggorna ger hamnen en kosmopolitisk atmosfär. Men det är tomt här, mycket tomt. Båtarna bara ligger där som pråliga skal utan mänskligt innehåll. Så vi rör oss upp mot stadens folkliv igen.

På restaurang Da Cito får familjen vid bordet bakom oss in stora, ångande skålar med moules marinières som dryper av vitlök. I en barnvagn sitter Ellen, 1 år, från Lysekil, och mumsar glatt i sig musslorna.

- Antibes är det bästa på hela Rivieran. Jag har varit här tio gånger, säger Ellens mamma Susanne Hjelm.

- Det är så mysigt här och det finns mycket bra restauranger.

Vi äter upp våra skaldjur, säger hej till svenska familjen och ger oss ut i den franska, ljumma kvällen. Promenaden till Juan-les-Pins längs boulevard Wilson tar en kvart, tjugo minuter. Det är här, i den stökigare tvillingen, natten tar vid.

Längs gatorna ovan stranden ligger barerna nästan på varandra. Det är fullt med folk på uteserveringarna och musiken pumpar ut sina basgångar så att asfalten vibrerar. Fram till midnatt är publiken blandad, men ju mer klockan tickar desto yngre blir festfolket.

Diskoteken öppnar inte förrän halv ett. Men dansgolven är tomma och bardiskarna glest befolkade fast vi väntat ett tag med att gå in. Det är fredag kväll och det riktiga nattlivet börjar sent och slutar sent här i Juan-les-Pins. Vi ska vidare österut i morgon bitti så vi lämnar klubbarna redan innan de riktiga partydjuren kommit hit.

* * *

Vägen mellan Antibes och Nice är händelselös. Det mest anmärkningsvärda är en groteskt stor rymdskeppsbyggnad som böljar fram som fyra kullar. Jag undrar hur många människor som bor i det hemskt fula - fast ganska fascinerande - Marina Baie des Anges, men det skulle vara omöjligt att räkna antalet lägenheter även om vi stod stilla.

Magarna påminner oss om att det är lunchdags och fast vi hela tiden kört förbi restauranger tar de nu plötsligt slut. Det enda som finns här är - McPlage. McDonalds på stranden alltså. De vanliga gamla hamburgarna serveras i en snyggt designad byggnad och vi äter på uteserveringen med utsikt över havet.

* * *

Vi hamnar direkt på Nices berömda Promenade des Anglais när vi kör in i staden.

Till vänster ser vi hotell Negrescos berömda kupol. Hela byggnaden har förklarats vara ett historiskt monument och vaktas av en livréklädd man. Det billigaste rummet kostar 2 500 kronor och då får man inte ens havsutsikt, så vi letar oss inåt stan till billigare alternativ.

Nice är själva sinnebilden av Rivieran. Vackra hus som följer samma linje vare sig de är nybyggda eller gamla. Balkonger som prunkar av välskötta växter. Gator som luktar Frankrike och Medelhav. Gubbar med ett glas pastis på uteserveringar. Värme i luften och diftonger i öronen.

På stranden är det fullt med soltörstande turister, men det är egentligen inte särskilt bekvämt här. Vi får ligga på stenar som inte alls följer kroppen lika bra som sand. På de privata stränderna finns solstolar och parasoller - men vi vill inte betala för att bada och väljer en av de offentliga.

Ovanför oss har vi den engelska promenaden där våghalsiga inlinesåkare svischar förbi, cyklister trampar fram i sakta mak och äldre män och kvinnor tar en paus i skuggan under de med jämna mellanrum uppspända baldakinerna.

Stadens paradrätt salade niçoise med krispiga grönsaker, hårdkokt ägg, svarta småoliver, tonfisk och ansjovis ger perfekt sälta i eftermiddagshettan. I skuggan på Place Grimaldi känns livet väldigt behagligt och vi drömmer båda om en lägenhet här i Rivierans största stad.

* * *

Vi lämnar Nice på en väg som går ovanför kustvägen. Utsikten är magnifik här uppe. Framför oss ligger hela Nice-bukten och vi ser bortom Cagnes-sur-Mer. I diset långt, långt borta sticker de groteska science fiction-husen upp som fyra böljande klumpar.

Från Nice hamn sträcker sig en lång pir med en liten, liten fyr längst ut. Den ser nästan fånig ut i förhållande till det stora segelfartyget som slagit sig till ro i marinan.

I det blå, blå havet nedanför oss glider segelbåtarna fram och Antibes lyxyachter känns långt borta. De simmande människorna är som små yngel i det turkosfläckiga vattnet närmast kusten och hettan lägger sig som en yllefilt över hjässan. Men det är långt ner dit till det svala, sköna så vi söker skydd i den luftkonditionerade bilen.

* * *

Längs asfalten står palmer i givakt för de förbipasserande. På stenmurarna klättrar blommor i de mest fantastiska färger. Det är lila och orange och gult och rött. I de branta sluttningarna ner mot vattnet står stora klasar torra kaktusar.

Det är inte lika lätt att köra här. Vi får slingra fram och tillbaka i tvära kurvor och med jämna mellanrum dyker varning-för-tunnel-skyltar upp.

Vi rundar en udde och de gigantiska lyxbåtarna är tillbaka. Nere i viken ligger de utslängda som på måfå, för stora för att kunna ligga i hamn.

Ett stopp till, för utsiktens skull och för att landskapet så drastiskt förändrats sedan vi passerat Nice. Bergen har krupit närmare havet och ligger omlott i diset som värmen skapar.

Framför oss ligger St-Jean-Cap-Ferrat, där människorna som äger de stora båtarna bor. Eller bor och bor. Förmodligen är jättehusen bakom höga murar bara sommarställen för en och annan typ med för mycket pengar.

Till vänster klamrar sig Villefranche-sur-Mer fast vid bergsväggen. Vi parkerar bilen och tar oss in i staden. Husen är som huggna rakt ur berget och kantar trånga gränder som klättrar upp och ner och ner och upp. Trots kartan från turistkontoret är det inte lätt att orientera sig bland alla trappor och backar och när solen står som högst tryter andan snabbt.

Jasminen blommar i Villefranche och sprider sin väldoft i lagom avvägda doser. Lavendeln har inte slagit ut helt men avger sin omisskänneliga doftpåse-lukt ändå. Längs stadens många murar klättrar lila blommor i stora klickar som syns på flera hundra meters avstånd.

Bebyggelsen är annorlunda här. Husen är smalare, ter sig högre och är inte alls lika klassiskt vackra som de i grannstaden Nice. De andas liten fiskeby snarare än elegant Rivierastad.

Från stranden strömmar sommarlovsljud. Badande människor skrattar och pratar och skriker när de kastar sig i vågorna. Termometern har klättrat över 30-strecket och vattnet är svalt och lagom salt.

I hamnområdet luktar det tjära och slipdamm. Stora båtar står uppställda på bockar, någon ligger nedsänkt i en torrdocka. Det putsas och slipas och målas och fejas.

Vi klättrar över muren som omger marinan och hittar ytterligare en strand, liten och glest befolkad. Här råder lugnet och det är en perfekt plats för lunchpaus med nybakad baguette.

* * *

Det är oundvikligt. För att komma vidare österut måste vi köra igenom Monaco. Vi hamnar rakt på Formel 1-banan där loppet gick för någon vecka sen. Läktarna står kvar, depån är inte nedmonterad och gatorna har färgats svarta av racerbildäck. Där är kurvan, tunneln, upploppet och det är svårt att inte låtsas att Peugeoten är en Ferrari och chauffören Michael Schumacher.

Lilleputtlandet skiljer sig markant från de franska städerna. Husen är höga och vräkiga. Det är modernt och påkostat och varenda människa verkar ha en balkong stor som ett soldäck, där träd och växter bygger trädgårdar på höjden.

För att komma ut ur Monaco får vi snurra än hit, än dit. Slutligen lyckas vi trassla oss ur allt det urbana och ringlar vidare mot den italienska gränsen.

Nedanför oss ligger järnvägsspåret som löper längs hela kusten, ända över till den italienska sidan.

Vår väg är inte alls lika rak och fin som tågspåret. Vi får kränga hit och dit i kurvor och genom tunnlar, men avstånden är korta och snart kommer vi fram till Menton - vår slutdestination och franska Rivierans sista utpost.

* * *

Värmeböljan vill inte ta slut och temperaturen ökar med en grad varje dag. Vi söker skydd från den nästintill olidliga hettan på Mentons strandpromenad och tar oss upp i den sköna svalkan i gamla stans gränder.

Rue Longue slingrar sig fram, husen är smala, gamla och lite förfallna. Utanför fönstren hänger tvätt och gränden skärs itu av ännu mindre prång som går uppåt eller neråt genom smala valv. Här är lugnt och så pittoreskt att det nästan blir fånigt.

På fasaderna hänger vackra lyktor dekorerade med orange jultomtar och gröna julgranar. När jag frågar damen i bageriet varför tomten hänger där mitt i juni svarar hon med en axelryckning:

- Man lämnar honom där.

Hela året?

- Jaa. Så slipper man hänga upp honom igen.

Där Rue Longue tar slut har någon skrivit "104 marche" med tuschpenna. Vi måste kontrollräkna och kliver uppför trappan, som inte ser så lång ut. Med andan i halsen får jag räkna till 104 trappsteg när vi kommer upp på torget Place de la Conception med sina kyrkor, underbara valv och fantastiska utsikt.

Klara dagar ser man ända över den italienska gränsen och till Ventimiglia som sticker ut på sin udde.

Nere på gågatan Rue St Michel får vi mer julkänning. Här hänger gröna tallbarrsgirlanger med små lyktor som ett bisarrt inslag i den kvävande värmen. Lamporna tänds när mörkret faller och uteserveringarna börjar fyllas med folk.

Närheten till grannlandet är påtaglig. Det är mycket buonasera i stället för bonsoir, menyspråket är på många restauranger italienska och vi kan få carpaccio, pasta eller fritto misto.

Vi väljer en fyrarättersmeny på La Tavernetta och den paranta matronan ser frågande ut, pekar på rätterna, en, två, tre, fyr, är ni säkra på det här?

Bakom oss sitter sex italienska killar och äter som hästar utan kommentarer från ägarinnan.

Maten - carpaccio, pasta, kött och tiramisù - är god men smakar inte riktigt lika bra som på andra sidan gränsen. Så kanske borde vi ha sparat det italienska till Italien och hållit oss till det franska köket här i Frankrike.

Nina Jakobson