Gran Canarier är patetiskt snobbiga

Grannarna duger inte - de är för bekanta och därmed ointressanta

Vilken är Sveriges fulaste dialekt? Norrköpingmål, malmöitiska eller tierpsdialekten? Nej, svaret är enklare än så. Det är så gott som alltid granndialekten. Detta oavsett var vi bor. Malmöbon kan inte med lundensiska, Gävlebon har svårt för det grova Sandvikenmålet och göteborgarna ler åt de andra på västkusten. Granndialekten anses alltid vara bonnig, tråkig och överdriven.

Att vara granne är otacksamt. Man är så bekant att man blir ointressant, men ändå lite fel. Hur sexigt är Norrköping för de boende i Linköping? Pite för Lulebon? Finland för en svensk – hur många svenskar har verkligen semestrat i Finland? (Att bara åka Finlandsfärja räknas inte!)

Ändå är svenskarna ett under av tolerans mot – och intresse för – grannarna i jämförelse med exempelvis spanjorerna. När jag är hemma på besök på södra Teneriffa får jag ständigt höra den här typen av resonemang: ”De boende på den norra delen av ön är snobbiga och nedlåtande.”

Fast de på norrsidan är naturligtvis ingenting i jämförelse med de boende på ön mitt emot – Gran Canaria. De är patetiskt snobbiga. Men om man tänker på saken är kanarierna i stort väldigt ödmjuka och jordnära människor.

Annat är det med fastlänningarna. Madridborna – pfff... för att inte tala om de jobbiga katalanerna som alltid har ansett sig vara förmer. Nej, på fastlandet har man inget att hämta. Ändå är Spanien ett härligt land med fina invånare om man jämför med italienarna. Maken till jobbiga och uppblåsta människor har man väl aldrig sett. Milano – vad är det?

Inte kan man resa till Frankrike heller, där de älskar att skryta med sin mat, sitt vin och sina konstnärer. Hur vågar de, när Spanien har så mycket mer att ge? Säg ett, bara ett, franskt vin som är bättre och mer prisvärt än de spanska flaggskeppen? Och deras snobbiga sätt att tala: som spanska fast mer tillgjort. Man vill ju bara trycka till deras trutande munnar.”

Därför har också större delen av min släkt levt efter parollen ”hellre sitta hemma och njuta av det egna än att besöka fastlandet, Frankrike, Italien, Portugal eller någon annan besvärlig närliggande plats med snobbiga människor.”

När jag berättade för min far att jag skulle ta med min halvårsgamla son på en jobbresa till Gran Canarias huvudstad Las Palmas var det därför logiskt att hans första reaktion var tystnad. Därefter:

– Så pojkens första kontakt med hemlandet ska vara LAS PALMAS? Att du inte skäms!?

– Men pappa, jag har ju jobb att utföra där – inte på Teneriffa. Vad ska jag göra?

– Ujujuj... min stackars lilla pojke. Gran Canaria som är så fult. Och med snobbiga invånare. Varför ska du jobba där och inte på Teneriffa?

Men inga regler utan undantag. Det finns också grannar alla gillar.

Danmark har av någon svårbegriplig anledning alltid älskats reservationslöst av både svenskar och norrmän (säkert också av tyskar, men det vet jag inget om). Och Andalusien i södra Spanien älskas lika reservationslöst av alla spanjacker.

Ingen vet vad just de har gjort för att förtjäna all denna kärlek. Detta är och förblir en av vår tids största gåtor.

Svenne låter rasistiskt, som att säga ”blatte”, det låter väldigt illa.

Kristoffer Eriksson

Hej och tack för ditt mejl!

Ha det bra!