Bangkok. Kärlek vid tredje ögonkastet

Romansen tog sin början vid flodens strand

Underbara Bangkok. Snart är jag där igen. Det är som bäst nu veckorna före avresa. Jag längtar och ser framför mig hur jag står vid mitt hotellfönster och tar in staden ovanifrån, den spritter där nere, invirad i ett gråblått dis. Sedan kliver jag ut på gatan, ljuset är skarpt, ljuden intar mig, vibrerar i skallbenet, ettrigt skällande tuk-tuks, signalhorn, gatuförsäljare. Det luktar surt av sopor och lite kvalmigt sött, av diesel, kol och grillad mat.

Underbara Bangkok.

Tänk att det är jag som skriver så. För det började inte bra utan riktigt, riktigt dåligt. Det var 1991, och jag hade inte fattat Bangkok, jag hade inte hittat mina F: Floden och Flytet.

Jag kommer till det där. Först 1991: jag nådde Bangkok som slutstation på sju veckors Asienresa och jag hatade det.

Hatade.

Allt var fult. Husen var fula, gatorna var fula, liksom bilarna. Kläderna var fula. Det var nästan det värsta. Det var ju därför vi var i Bangkok, för att shoppa. Det skulle bli kulmen på vår långa resa. Man kunde sy upp kläder, hade jag hört och såg framför mig min entré på Aftonbladets redaktion i min nya look, sidenblusar och skräddarsytt.

Vi läste i en bok på morgonen, tog en taxi till Sukhumvit (skräddargatan) och gick på måfå in hos en skrattande indier som hällde upp te och drog med svepande gester fram tyger över hela butiken och det fungerade, vi blev yra och vimmelkantiga och beställde. Och beställde. Mannen mätte, myste, räknade och hällde upp mer te. Allt skulle bli färdigt i tid, no-problems-madame, men vi skulle behöva återvända för ”några” provningar.

De följande fyra dagarna höll han oss i sitt våld. Lika bra var det. Vi tyckte mest det var läskigt ute på stan.

På eftermiddagen tog vi oss till tempelområdet Grand Palace och min man höll på att svimma i hettan.

Gatorna verkade oöverstigligt kaotiska, trafiken var
Bangkok är hemskt, sa vi till varandraskrämmande och när vi på kvällen satte oss i en bil med adressen till en skaldjursrestaurang blev vi körda till en idiotisk turistfälla där hundra andra turisttorskar tuggade träig hummer.

När jag torkade mitt ansikte efter någon timme på stan blev servetten svart av sot.

Bangkok är hemskt, sa vi till varandra, vad ska man egentligen göra här?

Men vi hade indiern. Flera gånger om dagen åkte vi ängsligt luftkonditionerad taxi för nya provningar. En trappa upp satt flickslavar i små mörka skrymslen och sydde så det dånade.

Jag kände mig redan dag två en aning skeptisk. Blusarna hade utrustats med stora puffärmar och indiern var inte alls lika härligt glad när jag ville ändra.

Timmarna före avresa satt jag och grät på hotellrummet. På sängen låg tre dräkter med både kjol och byxa, tunga som rustningar. En trave blusar med darriga sömmar.

Mitt trumfkort, en kort klänning i ceriserött siden hade konstiga bulor över axlar och höfter.

Jag hatar Bangkok, sa jag.

Men så är det ju så att flygen till Thailand går via Bangkok. Så vi hamnade där igen.

En god vän hade bokat in oss. Det är i China town, sa hon. River View Guesthouse är i sig inget märkvärdigt hotell. Högst upp fanns en smådeppig restaurang där småpojkar arbetade (och sov i de gamla sofforna om natten).

Vi hade toa i korridoren. Men vi hade Chao Phraya framför oss, som en brunrandig levande gobeläng. Det var inte så att vi inte hade fattat att det finns en flod i Bangkok. Men först nu tittade vi efter ordentligt på kartan och det började gå upp för oss hur staden fungerar. Att Floden är nyckeln.

Man behöver inte sitta fast i eftermiddagstrafiken medan porerna gror igen och huvudet dunkar från bensinångorna.

Vi började ta färjorna mellan de olika stadsdelarna, och när vi på kvällen satt och åt vid Royal Orchid med flodtrafiken på några armslängders avstånd – då kände jag att det var den försiktiga början på en romans.

Klart vi skulle till Bangkok igen! Två år senare kändes det självklart, på hemväg från solveckorna på Koh Samui.

Vi upptäckte att båda barnen och barnvagn fick plats i en tuk-tuk. Bebisen somnade lugnt i knattret.

Och det blev bara bättre. För när jag tog Bangkok med ett leende fick jag alltid ett tillbaka.

Naturligtvis är det förr eller senare en chaffis som inte kör mig dit jag ska utan till något förfärligt ställe där en kusin ska sy upp nya fula klänningar åt mig.

Självfallet får jag svårt att skaka av mig gatuförsäljare som uppfattat min sneglande blick mot en matta jag inte behöver.

Visst, jag blir nervös att barnen ska hamna i floden när båtarna stressbackar från kaj.

Och – då leeer jag.

För om jag bara rör mig långsamt i hettan, om jag lugnt

kliver ur den tuk-tuk som åker åt fel håll, om jag blinkar åt försäljaren… så vet jag att det löser sig.

Det ordnar sig.

Bangkok ska inte tas med stress och frustration, Bangkok ska tas med ett leende.
Självfallet får jag svårt att skaka av mig gatu-försäljare

Det blir fel att försöka bemästra, kontrollera och uppfostra. Flyt med istället. Gå långsamt. Smile!

En underbar dag i Bangkok tar vi en tuk-tuk (roligare än taxi, tycker barnen) till Siam Square och favoritvaruhuset Zen och shoppar lite. Det finns inte alltid så mycket i kvinnlig vuxenstorlek (en svensk 38:a) men underkläder är billigt och fint, jag köper travar.

Sedan tar vi oss till floden, tar båten i riktning Banglamphu och hoppar av på vägen för att äta lunch på någon av krogarna vid kajerna, stora som hangarer, medan hettan dallrar.

Någon av dagarna bara måste vi hyra oss en båt för en tur in i de små kanalerna vid motsatta västra stranden där vanligt folk bor och barn leker i och runt vattnet.

Därefter måste vi vila lite. Vi bor nog på Narai, ett stort bekvämt men inte hutlöst hotell med jättebra läge vid Silom, en

levande affärs-och restauranggata. Om inte hotellet har pool så kan man gå till närmsta större hotell.

Maken är galen i thaimassage och ger sig av söderut till världens skickligaste tanter. De finns just utanför entrén till Menam Riverside hotell. Man blir genomknådad liggande i pyjamas.

Själv går jag av och an på Silom där de börjar packa upp för kvällsmarknaden redan vid fem, och köper sidenpyjamaser och andra perfekta presenter till barnens och våra kompisar – för hela året som kommer.

Mörkret faller snabbt, och kvällen är underbar med alla ljus och kulörta lyktor. Vi kanske åker ner till China town, flanerar i dunkla gränder där mjuka röster kuttrar. Eller till Sukhumvit Soi 38, där man käkar billigt vid låga plåtbord hela natten.

Sedan går vi på thaiboxning i Lumphinistadion och dricker öl i stora plastmuggar och tittar på medan småpojkar från avlägsna byar pucklar på varandra medan vadhållarna skriker som vildfåglar på flykt.

Kanske, men bara kanske, reser vi till Patpong en stund och köper en märkesklocka för trettio spänn. Äkta fejk. Fast jag tror vi struntar i barerna, flickorna som dansar nakna är väldigt rara, men det blir deppigt när jag och maken blir tagna för sexkunder som är ute för att shoppa trekant, och det gör ont när gatubarnen kommer in med döda ögon och mekaniska leenden och vill sälja vissna nejlikor.

Allt är inte underbart i Bangkok. Det hör till. Jag kan välja att vara arg, frustrerad, misstänksam, stressad.

Eller att flyta med.

Snabb fakta

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan Bangkok och Aftonbladets Kerstin Weigl. Första gången höll en skräddare henne i sitt våld under fyra dagar och hon svor att inte återvända. Floden upptäckte hon först vid andra besöket. Tredje gången förstod hon Flytet. Sedan var hon såld.

Kerstin Weigl