Höga toppar - låga priser

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-11-24

Nyvakna Bansko billigt alternativ till Alperna

Pirinbergen lockar numera skidåkare från hela Europa sedan Bansko fått status som en skidort i samma klass som Alperna.

Pirinbergens vita toppar breder ut sig längs horisonten. Mellan dem vilar Bansko – den nyvakna lillebrorsan till de stora skidmetropolerna i Alperna.

Häng med till Bulgarien och vinterns hetaste skidnyhet.

Barkulturen är kanske inte som hemma, tycker irländarna Adrian Johnson och Gary McEntee som dricker öl på krogen Happy End. Men skidbackarna kan de inte klaga på.

Luften är tung av eldrök. Efter bara några timmar har den letat sig in överallt – i hår, ytterkläder och till och med i packningen som ligger i tryggt förvar på hotellrummet.

Vore det inte för lukten skulle vi kunna vara i någon luxuös skidort som Sestriere, Gstaad eller Chamonix. Men vi är faktiskt i södra Bulgarien, inte långt från gränsen till Grekland och Makedonien.

Här i den lilla staden Bansko finns det som kanske är Östeuropas bästa skidåkning just nu, som RESAs skidexpert rankar som vinterns bästa nyhet.

Trots röklukten – som sägs komma från kolmilor runt om i bergen – är luften kristallklar. Med himlen som knallblå kuliss reser sig bergstoppen Vihren nästan 3 000 meter över havet. Och intill ligger Todorka, den topp som är viktigast för Bansko. Det är nämligen utför hennes sluttning man åker skidor.

Vi vaknar tidigt första morgonen och äter en stadig (men inte särskilt god) frukost på hotellet: kompakt vitt bröd med burkskinka och tjocka skivor fårost. Medan vi tvingar i oss beskt pulverkaffe tittar vi avundsjukt på de ryska bordsgrannarna som får nygräddade pannkakor framdukade.

– Skriv er beställning här så får ni det i morgon, säger hotellvärdinnan och pekar på några papperslappar som ligger på bordet.

När det är dags för första åket i backen tar vi liften hela vägen upp med en gång. På fötterna sitter hyrda pjäxor och skidor, och det klämmer och skaver. Utrustningen verkar ha ett par år på nacken.

Vi biter ihop och kastar oss nerför den blå pisten: lång, bred och ganska brant för att klassas som lätt. Allt som allt finns det 16 pister i Bansko.

En bit ner möter vi ett ungt par. Lustigt nog presenterar sig killen genom att peka på bergstoppen intill.

– Vi har samma namn, säger han och skrattar.

Vihren Petkov, 29, och Maria Marinova, 20, kommer från Sofia. Han har varit i Bansko varje vinter de senaste tolv åren.

– Det är bäst här, det var det när det bara fanns en enda backe för några år sedan också. Och så är offpiståkningen fantastisk!

Men så skakar Vihren Petkov på huvudet.

– Nu är det alldeles för mycket folk som kommer hit. De bygger så mycket att Bansko har förlorat mycket av sin charm och autenticitet.

Kanske har han rätt.

För att låta våra ömma fötter få en paus från de hemska pjäxorna tar vi en promenad i byn, bland uråldriga stenhus som verkar på väg att falla samman, raggiga hundar som springer lösa och skäller ilsket på turisterna, och familjer som eftermiddagspromenerar i ryska pälsmössor.

Så ser det ut i stadskärnan – men så fort man närmar sig utkanten blir intrycket ett helt annat. Stora schabrak till hotellkomplex bankas upp med bara några meters mellanrum. Det bullrar från lyftkranar och på avstånd liknar byggarbetarna myror som ilar fram och tillbaka mellan sina sysslor.

Danskar och framför allt engelsmän har i flera år kommit hit för kombinationen av fantastisk skidåkning och låga priser.

Nästa skiddag stannar vi till vid Shiligarnik-raststugan uppe på berget. Här kan man vila benen en stund, skaffa sig fräknar på näsan och värma magen med en mugg varm choklad spetsad med rom – för bara 25 kronor.

Här sitter Kathleen Garsky, 34, från Warwick i England. Hon och hennes sambo hade inte råd att åka på skidresa till Frankrike varje år, så de köpte en lägenhet i Bansko i stället.

– Det är inte bara billigare utan väldigt annorlunda också. Man känner att Bulgarien tillhör det gamla östblocket. Det är kul, säger hon och kisar mot solen.

De flesta vi träffar säger ungefär samma sak. Bansko är som Alperna – fast mustigare.

Den största skillnaden är bristen på afterski. Det finns nämligen bara ett enda ställe. Byggnaden där baren Happy End ligger liknar en enorm lada med helt surrealistisk inredning: stengolv, grova trämöbler, discokula i taket och strålkastare som blinkar i alla möjliga färger.

Här trillar skidåkarna in en efter en framåt eftermiddagen, rosiga om kinderna och med den gångstil som är oundviklig när man fortfarande har slalompjäxorna på. Zagorka-ölen flödar och det dunkar i väggarna av eurodisco på högsta volym. När Dr Alban börjar sjunga ”It’s my life” i högtalarna känns det som att vi har gjort en tidsresa tillbaka till 1990-talet.

– Jäkla musik, säger Gary McEntee, 32, tar en djup klunk ur sitt glas och fortsätter:

– Men ölen är ganska bra i alla fall.

När vi börjar traska hemåt har klockan inte slagit elva än. Sorlet har tystnat på Happy End och det verkar inte bli så mycket mer livat i kväll.

Ute är det stjärnklart, knäpptyst, isande kallt och jag har blivit så van vid röklukten att den inte känns längre.

"Absolut lika bra som i Alpeerna"

Lisa Jannerling (resa@aftonbladet.se), Björn Lindahl

Följ ämnen i artikeln