Milslånga stränder och vandrande öken

Skagen är en riktig pärla men lukten...

E n vandrande öken, milslånga stränder, två hav som möts och en kyrka sedan länge begravd under sanden. Lägg därtill ljuset som lockat hit många konstnärer - och du har Skagen.

En riktig pärla. Om det inte hade varit för lukten.

Vi börjar vår Skagenupplevelse med den kanske mest kända attraktionen: Grenen.

Strandudden där Skagerrak och Kattegatt möts, har genom åren ändrat form och förmodligen gett kartritare gråa hår.

Vi hoppar på Sandormen, en traktor med släp som varje dag drar tusentals turister ut till udden. Turen går genom tät snårskog och vidare förbi den soptipp som havet sköljt upp på stranden. De som i stället väljer att gå de ett par hundra metrarna ut till Grenen får en vacker strandpromenad - helt gratis.

Turen tar bara ett par minuter och på Grenen står hundratals åskådare på rad, blickandes över vågorna från de två haven som omfamnar varandra i ett dramatiskt möte.

- Man tröttnar aldrig, konstaterar Michael Steger från Heroldsberg i Tyskland. Det är tredje gången vi är på Jylland med husbilen och vi har kommit ut hit varje gång.

Dottern Tanja står med vatten upp till knäna och ser något frusen ut. Temperaturen i vattnet är långt ifrån badvänlig, trots att det är mitten av juni. Längre ut får hon dock inte gå. Grenen är den enda platsen i Skagen där det är totalförbud att bada på grund av de starka strömmarna.

Vi struntar i Sandormen och går i stället tillbaka längs stranden. Traktorns tomma vagnar tyder på att de flesta väljer att göra detsamma. I den mjuka sanden sjunker bara fötter ner och tusentals fotspår avbildas. Barn plaskar i vattenbrynet och hundar sticker torra tungor i vattnet.

Innan vi beger oss tillbaka till byn passar vi på att besöka den grå fyren. 210 trappsteg upp ser vi ut över Skagen, Grenen och faktiskt ända ner till Frederikshavn.

- Vacker utsikt, men det tycker inte han, säger Jimmy Andersen från Helsingör och nickar åt kompisen som står med näsan tryckt in mot fyren och krampaktigt håller i räcket.

- Vi tränar hans höjdrädsla. Det här går rätt bra, ni skulle ha sett honom uppe i Eiffeltornet, flinar Jimmy.

Vi lämnar den höjdrädde i fred och beger oss in till stan.

Det första som slår en i Skagen by är hur litet det faktiskt är, det mesta ligger inom gångavstånd. Det andra: att det är en pittoresk idyll. Husen är gula, låga och som många säkert skulle kalla typiskt danska.

De ljumma vindarna sveper med sig fisklukten från hamnen. Solen är stark och bränner huden.

Efter att ha spatserat en stund bland bärnstensbutiker och skoaffärer tar vi oss ner mot småbåtshamnen. Längst ut på en av bryggorna ligger segelbåten Dollan förtöjd. Ombord har det dukats med skaldjur och vin. Vännerna Jörgen Olsson och Göte Westh hugger in efter den sex timmar långa seglingen från Göteborg.

- Jag har varit här ett tiotal gånger tidigare, alltid före midsommar, sen blir det för mycket turister, förklarar Jörgen.

- Det är första gången jag är här. Men det är en fantastisk avkoppling. Jörgen sköter allting med båten så jag njuter av vädret och maten, skrattar Göte.

Längs kajkanten på motsatt sida ligger ett tiotal restauranger inhysta i röda fiskestugor. Menyerna domineras av fiskrätter. Tallrikarna är välfyllda. Perfekt lunchstopp.

Men plötsligt byts fisklukten mot en rutten stank som får folk att hålla för näsan. Efter ett par minuter är den borta igen.

I kvällningen beger vi oss till Gamla Skagen. Solnedgången sägs vara som vackrast här och det är uppenbarligen ett känt antagande. Busslaster av besökare har anlänt och stranden är full av människor som ska bevittna hur den rödgulskimrande solen sjunker i horisonten.

Vid halv elva har den försvunnit, folk skingrar sig och försvinner in i bussar, bilar och hem till hotellen.

Nästa dag besöker vi huset där konstnärsparet Michael och Anna Ancher en gång bodde. Efter makarnas död bestämde dottern Helga att huset skulle förbli i det skick hennes föräldrar lämnade det.

Tove Thorhauge, som jobbar som husvärd, guidar oss runt, berättar historier om paret Ancher och deras leverne. 240 tavlor målade av makarna och en rad andra kända konstnärer, bland dem svensken Oscar Björck, hänger i huset.

- Anna och Michael var två av få konstnärer som bodde året runt i Skagen, men de bjöd alltid in andra konstnärer från Danmark och andra länder. De lade grunden till att uttrycket Skagenmålarna myntades, berättar Tove.

Att allt är intakt sedan mitten av 1930-talet gör att huset känns levande. Som om paret Ancher skulle kunna komma hem vilken sekund som helst.

Väl ute slår lukten till igen. Den är näst intill outhärdlig och kommer när man minst anar, oturligt nog för oss i samband med måltiderna.

En vänlig själ som ser våra rynkande näsor förklarar att det görs fiskmjöl av slaggfisken som sedan används till djurfoder. När vindarna ligger fel drar lukten in över samhället.

Vi lämnar stanken och åker till nästa attraktion: Råbjerg Mile - öknen som varje år förflyttar sig femton meter i ostlig riktning. Folk kämpar upp och ner för de gyllenbruna sanddynerna med skorna i handen. Man stannar, ser ut över det vidsträckta naturfenomenet. Det är som ett Nordens Sahara. Ingen växtlighet så långt ögat når, bara sand.

Det är också Skagens skiftande natur som sedan 1700-talet sakteligen begravt Sankt Laurentii kyrka, som numera kallas "den tilsandede kirken".

Bara kyrktornet är synligt över marken, resten av den 45 meter långa byggnaden ligger i säkert förvar fem meter under markytan. En manlig guide vid kyrkan förklarar att den vandrande sanden om ett par år kommer att begrava vägen till Skagen. Antingen får vägen dras om eller en bro byggas.

Naturen får ha sin gång.

Hanna Nilsson