”Voulez-vous danser avec moi ce soir?”

Dyra kostymer, skyhöga klackar och flödande champagne.

En helt vanlig kväll i det exklusiva, parisiska nattlivet.

Så släng dig i väggen Stureplan, och välkommen till Paris by night!

Det är ovanligt lite folk här i dag, säger bartendern Tom och skakar ihop ännu en mojito.

Jag ser mig omkring. Det är svårt att tänka sig att det skulle få plats så värst många fler i den pyttelilla baren.

Vi befinner oss inne på Café Rosso, ett populärt ställe i den hippa stads­delen Oberkampf. Eftersom nattlivet i Paris ofta börjar först långt efter midnatt startar många parisare sin utekväll på en bar, och planerar kvällen över några glas vin eller en drink. Så även vi.

Här är stämningen hemtrevlig, som om alla känner alla. Väggarna är rödmålade och pryds av konstnärligt fotografiska porträtt i svartvitt.

”Lider för konsten”

Det dröjer inte många minuter förrän konstnären själv, som med viss skepsis iakttagit fotograf Katrins kamera, kommer fram och börjar prata.

– Jag lider för konsten. Det kan gå flera dagar utan att jag äter, säger han och ser härligt franskt pretentiös ut.

Katrin håller inne ett leende och ger den aspirerande konstnären några råd på den svåra vägen mot lycka och framgång. Snart släpper han de värsta manéren och visar sig vara en rätt normal, om än oroväckande smal, ung kille.

Jag frågar bartendern Tom hur det kommer sig att folk röker inomhus, jag trodde att det var rökförbud i Paris.

– Nja, förbud och förbud. Vi ser det mer som en försöksperiod det här med rökningen. Jag har svårt att tänka mig att fransmännen skulle gå med på att sluta röka inomhus om det inte gav väldigt höga böter, säger han.

Gratis inträde

Dags att dra vidare till nästa ställe, klubben Flèche d’Or som lockar många studenter med gratis inträde och live­band.

Klädkoden är avslappnad, dansgolvet smockat och det är fullt av händer i luften.

Klubben ligger i en gammal tågstation, det är högt i tak och de stora välvda fönstren från gamla tider finns kvar. I taket hänger något som i ljuset av de blinkande lamporna ser ut som delar av ett gammalt pendeltåg.

På scenen står inte mindre än tre dj:s och hetsar upp stämningen, och bartendrarna kastar med jämna mellanrum ut vattenkaskader över den svettiga massan.

En av dessa välmenande duschar hamnar rakt på mig och Elin Petersson, en Avestatjej som är i Paris med sina tre syskon för att fira syster Åsas 30-årsdag.

– Vi bor på så olika ställen och träffas ganska sällan, så det är jättekul att vi kunde göra en sån här syskonresa tillsammans, säger hon och dansar vidare i jakt på sin familj.

Klockan närmar sig halv två när vi kliver av taxin vid Pont Alexander III, vid superhippa nattklubben Showcase. Kön ringlar mellan kravallstaketen, och det känns nästan mer som vi är på väg in till en rockkonsert än en nattklubb. Lite fler Armanikostymer bara?…

– Nä, jag mår jättebra, hörs en trött röst lite längre fram i kön.

Jag ser en tjej som ser lite ut som Mowgli – fast med blonda, svenska lockar och höga klackar. Och tuffare än somliga tror.

Lång kö till Showcase

Okej, det är en sån klubb. En sån som man kämpar sig in på, även om man är trött, har ont i fötterna, är lite för berusad och egentligen borde gå hem och sova. Har man tagit sig ända hit, till längst fram i kön, ja då är det bara att rätta till minikjolen och bita ihop.

Precis som på många andra nattklubbar i stan är det lite av en bedrift bara att ta sig in genom dörrarna till Show­case. Kön är ofta lång och inträdet är vissa kvällar upp mot 200 kronor.

Dörrvakterna är kräsna, bara de som ser snygga och trendiga ut får komma in. Men till skillnad från många andra ställen i Paris, som kändistäta Manray, L’Etoile eller Le Milliardaire, är Showcase ingen exklusiv medlemsklubb för de rika och berömda.

Stället är inhyst i enorma lagerlokaler med stora glasfönster rakt ut mot floden Seine. De höga takvalven för tankarna till en kyrka, och det står helt klart vilka gudar som tillbeds härinne.

Släng dig i väggen, Stureplan!

Den pumpande dansmusiken gör det nästan omöjligt att prata, och stroboskopen och de blinkande lamporna ligger som en matta över det enorma dansgolvet. Välvårdade fransoser i dyra kostymer och kroniskt nyduschade fransyskor i skyhöga klackar gör sitt bästa för att dra uppmärksamheten till sig. Här gäller primitiva kommunikationsmetoder, och det dröjer inte länge förrän fotograf Katrin får kvällens första rumpnyp.

”Ett häftigt ställe”

I ett lite lugnare hörn av den enorma lokalen står ett gäng killar i Nudie-jeans och pratar med Karin och Sofia, två svenska tjejer som båda är 18 år och går i franska skolan här i Paris.

– Visst är det ett häftigt ställe, hojtar Karin, som blivit lite av en stammis på Showcase.

Killarna visar sig tillhöra det engelska bandet The Circuits, som spelat på klubben tidigare på kvällen, och det känns allt annat än förvånande att de hamnat här, bredvid två söta svenskor.

Hur var bandet då, frågar jag, som aldrig hört talas om dem.

– Äh, de lät ungefär som alla andra band som börjar på The, säger Karin världsvant och rycker på axlarna.

Men killarna har uppenbarligen andra kvaliteter och jag lämnar gänget åt sitt öde efter att ha fått bandets Myspace-adress av den basspelande Simon Le Bon-kopian.

Johnny Depp saknades

Om Flèche D’Or känns som ett ställe som med lite tur skulle kunna finnas även i Sverige, är Showcase en nattklubb i en helt annan liga. En klubb hemmahörande på en annan planet än ställena på Stureplan eller Avenyn.

När vi vid fyratiden på morgonen stapplar uppför trapporna från Seine­stranden och försöker vinka fatt i en sömnig taxibil, konstaterar vi att det enda som saknades var Johnny Depp. Varken han eller någon annan världskändis dök upp just den här parisiska partykvällen.

Men vi fick i alla fall se brittiska indiepopare i svenska jeans – och det är ju inte det sämsta!