Rom, Den eviga staden

ITALIEN. Tänk dig en varm augustikväll i Rom. Solen har för längesedan gått ned, men luften dallrar fortfarande av värmen som i vågor slår upp ur marken.

I den gamla romerska arenan Circo Massimo är vi 60 000 människor som gungar och sjunger tillsammans med Antonello Venditti.

Han är legendarisk och långt, långt ifrån snarfager. Men han har skrivit Roma Capoccia och flera dussin andra låtar om sitt och vårt Rom. Den musiken får romarna att bortse från eventuella brister i profilen.

Antonello har också skrivit fotbollslaget Romas hymn: Roma, Roma, Roma. Och den avslutar han den här kvällen med. För Roma har vunnit fotbollsligan och det ska dröja länge innan stan är sig lik igen.

Och alla vi 60 000 ryms i ett enda romerskt minnesmärke. Alla vet ju att det för 2 000 år sedan just på den här platsen dunkade av hästhovar, marken skalv under Ben Hurs blodiga uppgörelse om segerpalmen.

Till vardags är det här bara en gräsbeväxt dalgång mellan kullarna Palatinen och Aventinen. På Palatinen låg kejsarnas palats. På Colle Aventino låg först det enkla folkets bostäder, sedan förändrades allt och där uppe byggdes rikt folks villor med stora trädgårdar, många kyrkor, kloster och de sista korsfararriddarnas högsäte.

Efter 40 år i Rom har varje plats en koppling - tillbaka in i historien och framåt mot någon egen upplevelse just på den platsen.

Som den där gången en het septemberkväll när jag just börjat återresan från Neapel och OS-seglingarna 1960. Efter tre veckors berusande upplevelser från min första utlandsresa någonsin, hade även jag drabbats av den fruktade Montezumas hämnd. Trots ursinniga magkramper kunde jag omöjligt tänka mig att tillbringa resten av kvällen på rummet.

Äntligen i Rom - vem vet när det kan hända igen, tänkte jag och vacklade ut som i ett feberrus för att se Den Eviga Staden.

Jag minns inte vilka gator jag gick och vad jag såg men plötsligt stod jag framför en gigantisk palatsfasad, upplyst av strålkastare och mer imponerande än någonting jag tidigare sett.

Gapande och chockerad tittade jag och tittade - ända tills magen kommenderade ett raskt återtåg till hotellet.

Sedan togs en rad livsviktiga beslut. Jag flyttade så småningom till Rom med en napolitansk hustru och började en tuff skola - att lära mig leva som en romare.

Då och då i bakhuvudet dök frågan upp: Vad kan det ha varit för en byggnad jag såg då i feberdimmorna?

Många år senare råkade jag hamna på samma plats igen. Svaret var oväntat:

- Palazzo Montecitorio, sett från Piazza del Parlamento. Ingenting en konstvetare i dag skulle bli så överväldigad av. Men så är det - saker och platser får olika innebörd beroende på under vilka omständigheter vi möter dem.

Vem kan väl någonsin glömma stämningen utanför kommunistpartiets högkvarter vid Via Botteghe Oscure (De skumma butikernas gata) en vårkväll 1976.

PCI hade fått drygt 34 procent av rösterna. På balkongen mitt på den röda husfasaden trädde Enrico Berlinguer ut. Håret stod som vanligt på ända.

Mängden tystnade när "Errico" talade.

- Abbiamo vinto! Vi vann!

Och möttes av ett jubel.

Stämningen var totalt annorlunda två år senare - bara ett stenkast härifrån.

Via Caetani - jag lyckades snirkla mig genom trafiken med min nya Vespa och lyckades få se en skymt av en Renault 4 med uppslagen baklucka.

Där inne låg kristdemokraternas ledare Aldo Moro.

Mördad av Röda brigaderna.

Vi hade levt med ständiga polisvisiteringar och kontroller under de 55 dagar kidnappingen och förhören i "Folkets fängelse" pågick. Jag som var Roms, nästan, ende vespaåkare med hel hjälm, fick ständigt stanna och visa id-pappren. Det var ofta - för Aldo Moro bodde bara några hundra meter upp för min gata. Via Fani däremot, där han kidnappades och hela hans livvakt mejades ned, är en ofta använd genomfartsgata.

Det kan inte hjälpas - hjärtat slår ett extra slag varje gång man åker förbi minnesstenarna vid Via Fani och Via Caetani.

Det finns så mycket att göra i Rom. Piazzorna i min egen personliga historia är många. Som när familjen hamnade mitt i det miljonhövdade begravningståget när Berlinguer fördes ut till Cimitero Verano. Eller de hundratusentals som viftade med sina näsdukar när den nye påven kom ut och enkelt förklarade:

- Ni får hjälpa mig om jag får svårt med italienskan.

Eller när jag grälade med palatsväktarna framför Palazzo Quirinale. Jag tyckte jag hade lika stor rätt som alla inbjudna besökare att åka in med fordonet för att parkera inne på borggården. Men vespor går i en annan klass än blåljusförsedda limousiner. Det blev bara att vända och parkera utanför.

Dock, när det blev en ny statschef fick Aftonbladets utsände tillstånd att parkera innanför palatsgrindarna.

Men det måste handla om musik. Som julkonserterna i Sant"Ignazio vid denna vidunderliga barockpiazza med samma namn. Kyrkan var jesuiternas och gränsade direkt till deras universitet Collegio Romano. Så under många sekler regerades kyrkan och stora delar av den vanliga världen härifrån.

En dag ville jag stilla min nyfikenhet om vad som dolde sig bakom dörrskylten vid Via di S Ignazio. Biblioteca Casanatense. Jag travade uppför en stentrappa och ramlade rakt in i - den samlade kunskapen! Ett tempel för kultur och vetande. Biblioteket var dominikanerordens och läsesalen är en fröjd att se! När staten tog över slog man en bro över gatan till dominikanernas trätobröder jesuiterna och så blev vetandet ännu större.

Men åter till musiken - sommarkonserterna framför Ugglehuset i Villa Torlonia, en stillsam avkrok från den bullrande Via Nomentana och så förstås de senaste tre årens underverk: Auditorium, världens största musikcentrum med tre jättelika konsertsalar där Accademia di Santa Cecilia har sitt nya säte. Där kan man höra allt mellan Palestrina och Eric Clapton - om jag säger så.

Och glöm inte Cavean, den amfiteaterlika utomhusscenen för sommarbruk, 3 000 platser. Eller, för all del, Pigneto, där Pasolini spelade in många av sina filmer.

Minnena strömmar till. Jag minns alla fina söndagsförmiddagar när hela familjen passade på att se Rom och romarna själva åkt ut på landet. Vi hade stan för oss själva. Vi åt alltid glass - har ni ätit glass i Rom?

Viker man in på Piazza Campitelli och går genom gränderna når man ghettot.

Det behövdes inte mycket fantasi för att kunna höra ljuden när nazisterna våldförde sig på den judiska befolkningen. Nära nog alla judar i Rom fördes till Auschwitz och Buchenwald.

Men här upptäckte vi också butiken i hörnet av Portico d"Ottavia och Piazza delle 5 Scole med de judiska bakelserna. En del av detta ständigt allt rikare multietniska Rom.

Bland dessa har vi ett särskilt gott öga åt kusin Annas libanesiska restaurang: Il Vento dell"Oriente.

Det hör till att Anna själv kommer ned och magdansar för gästerna vid 23. Och hon är bra!

Åke Malm (resa@aftonbladet.se)