Mallorcas okända sida - utan massturism

"En del vet knappt vad en turist är"

Stora delar är fullsmockat med charter­orter.

Men öns sydkust har få turister upptäckt.

Resas reporter Åsa Erlandson åkte dit, tog ett dopp vid den kanske bästa stranden av dem alla – och blev kär.

Massturismen spred sig som en sjukdom på 1960- och 70-talen och slukade allt i sin väg. Till slut tröttnade mallorkinerna och krävde ett stopp på den ohejdade exploateringen.

De senaste åren har de fulaste kolosserna till hotell rivits och charterorterna putsats upp, men de kommer ändå inte i närheten av idyllen som råder på den bortglömda kuststräckan mellan Cala Figuera och Cala Pi på den sydligaste delen av ön.

Här finns utrymme att andas. Inga inkastare attackerar dig, folk talar sitt eget modersmål och du kan gå på upptäcktsfärd dit charterbolagens dagsutflykter inte hittar.

Cala Figuera doftar hav och rökt fisk, små segelbåtar guppar i det smaragdgröna vattnet. Vi har kommit till en gammal fiskeby där gubbarna än i dag lagar sina nät i den lilla hamnen. Det här är ett Mallorca du inte längre trodde fanns, och här kommer alla klyschorna på en och samma gång: oslipad diamant, okänd pärla, smultronställe, genuint, och ”här har tiden stått stilla”.

Allt stämmer. För Cala Figuera gör sig inte till. Byn är till för vanliga människor och är inte som Alcudia och Palma Nova – enbart uppbyggd för turismen.

Vi anländer mitt under siestan då byn är så gott som tom. Det enda livet finns i hamnen som är så söt att man får behärska sig för att inte brista ut i jubelsång (förlåt, klyschor igen).

–Vi skyr resten som pesten och håller oss på den här delen av ön, säger ett brittiskt äldre par som hittade hit redan för 25 år sedan.

Då fanns bara en restaurang i byn.

I dag finns gott om matställen och det är inga problem att hitta någonstans att bo. Men turismen är inte påträngande utan lever sida vid sida med vardagslivet.

Cala Figuera är tillsammans med Colonia De Sant Jordi och Cala Pi de bästa ställena att slå läger för en semester längs sydkusten. De är tillräckligt stora för att rymma allt man behöver samtidigt som charmen och småskaligheten finns kvar.

Colonia De Sant Jordi är inte lika bildskön som de två andra men konkurrerar å andra sidan med det bästa geografiska läget granne med den milslånga sandstranden d’es Trenc. Stranden, som egentligen är ett pärlband av flera olika stränder, är den enda som är helt oexploaterad på Mallorca tack vare att den ligger i ett naturreservat. Det finns bara tre restauranger längs med den 11 kilometer långa stranden och ett tips är att ta med picknick. Många anser att d’es Trenc är Mallorcas bästa bad.

Själva är vi lite för estetiskt sinnade för att helt kunna slappna av bland tyska nudister. En bit bort försvinner nakenchocken och man kan ligga nästan helt för sig själv.

Pappan i familjen gör allt för att vi ska känna oss hemma. När han till och med skalar våra frukosttomater blir vi nästan generade av all omsorg. Hostal Restaurante Playa är det äldsta hotellet i Colonia De Sant Jordi och har drivits av familjen Rodriguez i fyra generationer. Alla fyra sitter i den kombinerade baren och foajén och tittar på tv medan mormorsmor försöker få lille Hugo sju månader att äta.

Vi gratulerar oss själva till val av ställe när vi beställer in middag på terrassen i solnedgången medan havets vågor slår nedanför.

In kommer sonen i familjen med färsk fisk som vi själva valt i köket, en enkel men delikat mallorkinsk sallad bestående av tomat, oliver, kapris, persika, melon, lök och paprika med olivolja ringlad över sig. Till detta tre sorters sås och en karaff vitt vin.

Det lilla familjehotellet med åtta rum utses snabbt till vårt högkvarter trots att rummen är enkla och inget med havsutsikt är ledigt.

Nu är det dags att ställa sig frågan varför folk inte hittar hit till sydkusten. För oss framstår det som en gåta men guideboken ger svar: det karga landskapet tillsammans med konstant vind skrämmer tydligen bort charterbolagen.

Helt turistfritt blir det dock aldrig vid Mallorcas kust, inte ens här i söder. Vart man än åker stöter man på åtminstone ett par semestercyklister som är fenomenala på att smita in i överallt. Men om man skär djupare in i gräddtårtan Mallorca väller den citrondoftande fyllningen ut, i inlandet härskar öde jordbrukslandskap där fullmogna frukter dinglar över kossor som betar i lugn och ro. På de lokala barerna vet mallorkinerna knappt vad en turist är för något och det är inte så konstigt, i vindpinade städer som Llucmajor och Campos finns inget att se. Hit åker man mest för att hänga på något av kaféerna vid Placa Espanya (Llucmajor) eller för att köra vilse i labyrintstaden Campos på jakt efter den prisbelönta restaurangen Es Brot.

Cap Blanc är sista utposten på vår resa längs Mallorcas sydkust. Fortsätter man en bit till dröjer det inte länge förrän skrålen hörs från chartergettot S’Arenal, favoritorten för tyska fylleslag. Sedan blir det bara värre och värre ju längre västerut man kommer för att kulminera i mardrömmen Magaluf.

Men som Kipling skaldade, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två.

Förhoppningsvis.

Åsa Erlandson