Eliasson lär vara nöjd med straffet
Såväl Niklas Eliasson, en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän genom tiderna, som åklagaren har anledning att vara nöjda med tolv års fängelse.
Örebro tingsrätts dom är väl genomtänkt och kommer troligen inte överklagas.
Den innehåller för all del några avsnitt som möjligen är en smula märkliga, men jag återkommer till det.
Rätten argumenterar pedagogiskt och i huvudsak logiskt och återger sin tankekedja i kronologisk ordning.
Tingsrätten inleder, helt riktigt, med att påpeka att det inte räcker med att mannen erkänner, varje åtalspunkt måste stödjas av annan bevisning.
Om det började tummas på den här grundprincipen så skulle snart några hundra personer sitta inne för mordet på Palme.
Rätten går sedan igenom de 18 olika brotten Eliasson åtalats för och förklarar varför den fäller eller friar.
Han döms på 14 punkter. Två fall av grov våldtäkt, sex försök till våldtäkt, två sexuella ofredanden, två fall av misshandel, samt försök till rån och vapenbrott.
Det är naturligtvis en framgång för åklagare Pia Åsberg att mannen fälls för nästan allt.
Men även Eliasson har anledning att vara nöjd. Inte bara för att han frias för fyra brott, däribland ett försök till våldtäkt som rätten anser vara misshandel, ett brott som skedde för så länge sedan att det nu är preskriberat.
Utan även för att rätten för det mesta gått på Eliassons erkännanden, som påfallande ofta har inslag av viss bagatellisering.
Jag säger inte att det är fel att resonera så, men det är ologiskt att domstolen i det fall där Eliasson erkänner en grövre misshandel än vad kvinnan minns plötsligt väljer att bortse från hans version.
Domstolen har, kort sagt, varit lite generös.
Rätten går sedan över till att förklara hur den nått fram till just tolv års fängelse och inleder med att förklara att det inte finns anledning att döma Eliasson till rättspsykiatrisk vård.
Det är en korrekt bedömning. Visserligen har det konstaterats att den unge mannen lider av en viss psykisk störning, men den noggranna planeringen av överfallen visar att han varit väl medveten om vad han sysslade med.
Att en del uppenbart psykiskt sjuka personer dessvärre numera döms till fängelse, beroende på att populistiska justitieministrar av moderat och socialdemokratisk kulör vill vinna val, är en helt annan fråga.
Utgångspunkten för straffet är den grövsta våldtäkten. Eliasson bakband den unga kvinnan mitt i natten på en byggarbetsplats, hotade mörda henne och våldtog henne på olika sätt i över en timme.
Eliasson får sju års fängelse för detta brott och ytterligare fem år för det han i övrigt dömts för. Han ska även betala sammanlagt drygt 730 000 kronor i skadestånd till de drabbade kvinnorna.
Både åklagare och Eliasson har anledning att känna viss tillfredställelse även med detta.
Åklagaren krävde 14 år, men domstolen har trots allt lagt sig nära hennes bedömning. Jag tror inte hon överklagar. Och om Åsberg gör det så är det inte för att han friats för några av brotten, utan för att domstolen ändrat vissa rubriceringar från våldtäktsförsök till misshandel.
Hagamannen Niclas Lindgren fick visserligen just 14 år. Men hans våld var grövre, han försökte mörda en av kvinnorna.
Jag tror inte Eliasson vill föra upp målet till nästa instans. Han vet att straffet kan bli hårdare.
Därmed sätts alltså sannolikt den juridiska slutpunkten för en av Sveriges farligaste serievåldtäktsmän genom tiderna.
De som har minst anledning att vara nöjda är de kvinnor som hävdar att de utsatts för övergrepp och som nu vare sig får upprättelse eller skadestånd.