Vi måste bestämma vilka vi vill vara när mörkret faller

En skadad person får hjälp efter terrorattacken i Barcelona.

Min bästa kompis säger att hon ser sig om över axeln nu, var hon än går. Håller sig nära husväggar. Sänker musiken i sina hörlurar, har kroppen på helspänn och blicken överallt. Jag säger att jag gör det med. Känner mig osäker på världen vi lever i. Och jag frågar henne hur vi ska förklara hur vi hamnade här? I en värld som inte alls var den vi förväntade oss att bli vuxna i. Där hat och mörker och chock fått fritt spelrum. Där människor dör i onödiga och vidriga attacker så pass ofta att det gjort oss vana. Där nazister börjat vandra gator och offentliga rum som att det är där de hör hemma.

Hur förklarar vi att vi blivit vana vid skräcken? Att man, som min bästa kompis säger, nästan blivit avtrubbad? Hur hittar man ny energi att resa sig upp, att kämpa vidare, att visa på andra vägar, gång på gång?

Jag vet inte. Men jag vet att vi måste.

Måste bestämma vilka vi vill vara i en värld som försöker bestämma det åt oss. Där vissa övertygelser är så brutala att det hotar människors säkerhet eller tar deras liv ifrån dem. Vi måste välja allt det andra. Medmänskligheten, kärleken, ljuset. Inte glömma bort att vi har egna val. En egen frihet att förvalta.

När vi lägger på, jag och min bästa vän, börjar jag scrolla alla sociala medier-flöden, tittar på inläggen som ber för människorna i Barcelona. Det känns inte lika många. Inte lika många som när samma tragedi drabbade Paris, Nice, Stockholm, Manchester. Kanske är det vanan, kanske är de chocken. Men någonting gör extra ont på grund av det.

Så kommer ett citat som är min bästa kompis favorit. Kanske är det också exakt det vi behöver komma ihåg. När vi går på gatorna eller längst husväggarna. När vi lever i en värld som känns mörk, mörk, mörk. Hur Albus Dumbledore sa: ”Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light”.

Oavsett mörker finns alltid andra alternativ. Vi måste vara de som väljer dem.