Blir bortförklaringarna för många faller försvaret

Jag lider inte av livsleda. Tvärtom är jag nog en ganska glad figur. Mitt liv är ingen kyrkogård där månen aldrig lyser, som Baudelaire skrev. Men visst händer det att jag blir lite trött på alltsammans. Det kan hända i en telefonkö, eller, om man så vill, i en alldeles riktig, fysisk, IRL-kö. Jag satt i en kombination av de två i förra veckan. Samtidigt som min bil sniglade sig fram mot Vaxholm och huset där min familj och jag spenderar sommaren försökte jag telefonledes komma i kontakt med budbolaget som sedan några veckor tillbaka misslyckats med att leverera den elcykel jag köpt för att slippa sitta i bilkö. Det tog en timma och tjugo minuter att komma fram i telefonkön, lite snabbare att komma hem. En av färjorna hade fått ”tekniska problem” och i telefonväxeln var det ”datasystemet” som krånglade. 

 

Dagen efter, när även nästa leverans misslyckats, var jag tillbaka i telefonkön. Efter två och en halv timmes väntan blev jag bortkopplad. Det gick ytterligare en dag. Mejlen jag skickade till kundservice blev fler och fler, argare och argare. Men hjälpen och svaren uteblev och någon elcykel såg jag inte röken av.

 

Och så regeringskrisen på det. Framkallad av ett lagförslag, som inte var ett färdigt lagförslag som vänstern inte kunde acceptera, så då avsattes statsministern, med hjälp av högern, som visserligen ville ha lagförslaget som inte var ett färdigt lagförslag, men inte ville ha statsministern, trots att de själva inte kunde bilda regering, inte ens med hjälp av SD som inte ville ha lagförslaget som inte var ett lagförslag och inte statsministern heller, för SD vill som bekant inte ha någonting. (NEJ! Så kan man sammanfatta SD:s politiska program.)

 

Lite trött blir man. Det går inte att förneka.

 

Två dagar senare fick jag faktiskt min elcykel. Någon dag efter leveransen fick jag också svar på mina nitton ilskna email till säljföretagets kundservice. Om de bad om ursäkt? Nja. Det var ju inte deras fel, förstås. Skälen till att de inte kunde leverera det de utlovat, eller svara på mina frågor om varför, det var pandemins fel. Haveriet i Suezkanalen hade också ställt till det för dem. Och så hade det varit ”ett stort oväder”. Och en översvämning i deras lagerlokaler. Översvämningen hade fått vattenledningarna att explodera, vilket hade fått ”allvarliga konsekvenser”. Och så hade det varit midsommar (en dryg vecka tidigare), och då var ju allt stängt, det var inte heller deras fel. 

 

Redan någonstans vid Suez-ursäkten sände jag en tanke till vad jag fick lära mig när jag jobbade som advokat. Om du blir anklagad för något du har gjort ska du noga tänka över hur du skyller ifrån sig. Blir bortförklaringarna för många faller hela försvaret. Kedjan är aldrig starkare än den svagaste länken. Om du anklagas för att ha skjutit ihjäl din bästa vän ska du inte säga ”jag har aldrig träffat den döde och varför skulle jag mörda honom? Jag älskade honom och dessutom har jag aldrig hållit i ett vapen i hela mitt liv och förresten är jag en jättedålig skytt och jag är helt säker på att jag missade, jag såg att det var någon annan som stod bakom mig, det måste ha varit hen.”
 

”Det är Palmes fel”, brukade det heta en gång i tiden. Jag har en person som står mig väldigt nära som med emfas skyller alla livets motgångar och svårigheter på Windows 95. Vi människor är väldigt duktiga på att avsvära oss eget ansvar. Den ädla konsten att skylla ifrån sig utövas av många klåpare. Det är också en strategi våra politiker aldrig tröttnar på att använda sig av. Det är ”byråkratin” och ”den förra regeringen” och ”lågkonjunkturen” och ”det parlamentariska läget” och nej, elcykelleverantörerna skyllde faktiskt inte på vare sig regeringskrisen eller på invandringen men nu hinner jag inte skriva mer för jag ska ringa 1177 och boka en tid på vårdcentralen för att kolla upp en grej. Vi hörs. Till hösten, förhoppningsvis. 

Följ ämnen i artikeln