Vem är extremist i det nya Europa?
Europas politiska karta är på väg att helt ritas om.
Extrempartier som för tio år sedan sågs som paria är plötsligt ”mainstream”.
Hela åsiktsfältet har förskjutits.
Går det att kalla ytterkantspartier för högerextrema om de plötsligt har en stor del av befolkningens stöd?
Den starka extremhögervinden i Europa gav mig en väldigt tydlig minnesbild från EU-valet för tio år sedan när Marine Le Pens Nationella Fronten gick kraftigt fram och fick 25 procent av rösterna. Ett resultat som chockade både Frankrike och Europa.
Jag var i Paris för att intervjua fransmän om den överraskande valutgången. Den första jag träffade var en medelålders kvinna som skämdes något fruktansvärt över att hennes landsmän i så stor utsträckning röstat för ett extremistparti med en historia av antisemitism. Hon var så chockad att hon började gråta under intervjun av ren förtvivlan.
I dag är chocken inte lika stor trots att framgångarna för extremhögern är mycket större 2024 än 2014.
Men istället för att inse vilken gigantisk förändring vi bevittnar av det politiska landskapet hör jag många experter spela ner betydelsen.
De påpekar gärna den inbördes splittringen i kretsen av högerpopulistiska och högerextrema partier som gör att de får svårt dem att bilda en egen partigrupp. Något som skulle ge dem mer makt i EU-parlamentet. Marine Le Pen vill göra gemensam sak med Italiens Giorgia Meloni. AfD sparkade sin toppkandidat i ett försök att blidka Marine Le Pen. Försök att bygga en allians pågår.
Expertisen påpekar också gärna att mittenpartierna behåller sin majoritet i parlamentet. Den konservativa partigruppen EPP, där moderaterna sitter, den socialdemokratiska och liberalerna har fortfarande en egen majoritet.
Anständighetsgräns
Men EU-parlamentet fungerar inte som ett vanligt nationellt parlament. Partipiskan är inte alls lika stark. Det gäller att komma överens i varje enskild fråga.
Tidigare har det funnits en cordon sanitaire, en anständighetsgräns, som gjort samarbete med höger- och vänsterextrema partier omöjliga. Den gränsen kommer sannolikt att lösas upp under den kommande mandatperioden. Precis som moderaterna gjorde i Sverige när man släppte in Sverigedemokraterna i värmen kommer EPP att luta sig mot de högerextrema för att slippa kompromissa i frågor där de står närmare ytterkantspartierna än socialdemokrater och liberaler, som när det gäller att bromsa klimatåtgärder och migration.
Tidigare hittade man de högerextrema främst i östra Europa. Nu dominerar Europas största och rikaste länder.
Frågan är om man ens längre kan kalla ytterkantspartierna för högerextrema när de blivit en del av det etablerade politiska landskapet. Nu behöver det komma partier som är ännu mer extrema. Vilket det säkert gör när dagens ytterkantspartier måste ta ett större ansvar för att genomföra praktisk politik och därmed tvingas ge upp en del av sina mest långtgående förslag.
Eller kanske förvandlas dagens liberaler och miljöpartister till de nya extremisterna i en grotesk spegelvänd bild av dagens verklighet. De som vill genomdriva långtgående ingrepp i människors vardag för att förhindra ännu mer långtgående klimatförändringar eller vill hålla Europas gränser öppna.
Precis som gårdagens terrorist kan bli dagens frihetskämpe kan dagens miljöaktivist bli morgondagens extremist.
Störst i öst
I veckan var jag i Tyskland och besökte staden Sonneberg i det som tidigare var DDR, där Alternativ för Tyskland, AfD, tog makten för precis ett år sedan. Jag intervjuade en socialdemokrat som förklarade att han ihop med alla andra partier tänkte vägra varje form av samarbete med AfD-styret. Men så lade han till att han oroade sig för att det blir väldigt svårt i längden eftersom de övriga partierna sinsemellan är så oense i många frågor.
Några dagar senare blev AfD överlägset största parti i östra Tyskland. I höst väntar val i flera delstater i östra Tyskland där nya framgångar kan väntas för partiet som den tyska underrättelsetjänsten stämplat som extremistiskt.
Om de övriga partierna efter valen vägrar samarbeta med AfD riskerar politiken att helt lamslås.
Många högerextrema partier har de senaste tio åren lyckats göra sig mer rumsrena och attraktiva för unga väljare. På sociala medier har de lyckats överlägset bäst med att nå de unga. Därmed lägger de grunden för att växa även i framtiden medan de etablerade partierna kämpar med att göra sig själva relevanta.
En sannolik följd av det är att Frankrikes nästa president sannolikt heter Marine Le Pen.
Men Sverige och Finland då? SD tappade för första gången i ett val. De gröna och vänstern gick fram.
Till stor del är det en reaktion mot borgerliga regeringar som inte lyckats infria sina vallöften. Storbritannien går också mot strömmen. Om några veckor får den konservative premiärministern sparken och ersätts sannolikt av Labourledaren Keir Starmer.
Men detta är undantag som möjligen kan väcka hopp i vissa kretsar men som inte kan dölja den grundläggande förändring som vår kontinent står inför.