Jag är tacksam för att USA försvarar Europa
KIRKENES. Det flammar upp krav på fred i Ukraina. Det är oklart vad fredsivrarna vill mer än att Ukraina ska sluta slåss.
Så säger de inte rakt ut, självklart är de emot Rysslands invasion av Ukraina, men...
Det finns alltid ett men. Senast ut på banan är Johan Lönnroth, nationalekonom, tidigare riksdagsman och vice ordförande i Vänsterpartiet. Han skriver på Facebook:
En ”förhandlingslösning är bättre än ett långt utdraget krig med massor av döda och sårade.”
I praktiken betyder det att Ukraina ska ge upp delar i sitt territorium mot att Ryssland slutar bomba, mörda och kidnappa barn.
Visst finns mycket att misströsta om. På planet upp till Kirkenes, Norges gränsstad mot Ryssland i Arktis, läser jag tidskriften Foreign Affairs som bjuder på nedslående statistik:
Sedan kalla krigets slut 1990 har 40 procent av de diktatorer som haft makten 20 år eller mer stannat på sin post till sin (naturliga) död. Putin har haft makten i över 20 år.
Den ryska diktaturen är personcentrerad till skillnad från till exempel Kinas eller Irans där kommunistpartiet och religiösa strukturer skapar sammanhängande system. Den ryska diktaturen kretsar enbart kring Putin. Då kollapsar diktaturen när han dör eller avlägsnas? Troligen inte. 83 procent av de personcentrerade regimerna de senaste 33 åren har överlevt ledarens död.
Om landet ligger i krig brukar diktatorns efterträdare fortsätta kriget för att inte verka svag eller utmana informella maktstrukturer.
En studie av världens krig mellan 1946 och 2021 av Uppsala universitet fann att 26 procent av väpnade konflikter mellan två stater slutar inom en månad. 25 procent slutar inom ett år. När krig mellan två stater pågår längre än ett år sträcker de i genomsnitt ut sig längre än ett decennium. Det fullskaliga kriget i Ukraina har redan pågått ett och ett halvt år.
Samtidigt påpekar Margaret MacMillan, professor emeritus i internationell historia vid Oxford University, att väpnade konflikter mycket sällan förlöper som planerat. Första världskriget började 1914 som en lokal konflikt på Balkan. Fyra år senare hade miljoner dött och fyra imperier kollapsat.
MacMillan skriver också att vapen som i början av striderna betraktas som otänkbara med tiden tenderar att accepteras. Giftgas under första världskriget. Terrorbombningar under andra.
Så visst finns anledning att oroa sig.
Men det finns en aspekt som Johan Lönnroth inte tar med i sina resonemang. För att inte tala om konfliktforskaren Frida Stranne som ständigt är ute och varnar för USA (!) samtidigt som Ryssland bedriver folkmordskrig i vår närhet. För det har Stranne fått mycket kritik. På Facebook drämmer hon till med motargumentet:
”De som nu angriper oss (Stranne och hennes medförfattare Trita Parsi), vet i jämförelse mycket lite om ... krigens fasansfulla verklighet.”
Tror Stranne på fullt allvar att hon sitter på djupare insikter i krigens verklighet än andra? Hon klagar på ”krigshetsare” och då avser hon inte Putins regim utan de som vill stödja Ukraina militärt.
Det är fascinerande att se personer som kallar sig vänster så ivrigt ta avstånd från aktiv hjälp till en nation som förtvivlat försvarar sig mot en imperialistisk stormakt.
Dessa fredsvänner missar emellertid det viktigaste.
Vi har inget val.
Om vi vill säkra freden i Europa måste vi hjälpa Ukraina. Ingen ska inbilla sig att det blir fred om vi cyniskt och själviskt låter Ukraina gå under. Det vet Finland, Estland, Lettland, Litauen och andra länder i Rysslands närhet. De stödjer inte Ukraina för att de är ”krigshetsare” utan för att försvara sin egen och Europas framtid.
USA har hittills stött Ukraina med vapen och mycket annat till ett värde av 70 miljarder dollar. Lika mycket som EU:s samlade stöd.
På 1970-talet demonstrerade jag mot USA:s brottsliga krig i Vietnam. På 2000-talet skrev jag om USA:s brottsliga angrepp på Irak.
Nu är jag tillsammans med miljoner européer tacksam över att USA än en gång bistår vår världsdel i kampen för lag och rätt.