Jag vill tro att jag skulle våga göra som Mikael

Ljushavet växer vid minnesplatsen.

Det var så här de sa att vi skulle göra. Som Mikael. Agera. Bort från nätet. Ut på gatorna. Säg ifrån. Ta kontakt. Stå upp för barnen. Gör något själv. Bry dig om ditt område. Nattvandra. Jobba ideelt. Engagera dig. Lös det.

Under de senaste åren har budskapet från samhällets alla delar varit tydligt: det räcker inte att lita på att polisen ska lösa gatuvåldet. Alla ska med. Det funkar inte om individerna tittar bort.

För oss som bor med barn i så kallade ”utsatta” områden gäller det att själva hugga i. Engagera oss. Prata med en unge på glid. Säg ifrån till de som röker gräs i din trapp. Tipsa polisen – trots riskerna.


Min son lärde sig också att simma på badhuset i Skärholmen. Och jag försöker också ta mitt ansvar som vuxen i ett sådant område.

Skärholmens simhall.

Det går ju inte att tänka att ens grannar är farliga. Småungarna som säljer knark på min gata brukar alltid hälsa glatt, de erbjuder att bära ens matkassar och snacka om vädret. Men sen försöker de gräva ned haschet i rosenrabatten bredvid porten. Vi sitter på balkongen och gormar och blänger. Jag vill tro att jag skulle våga göra som Mikael. Men vet ärligt talat inte om jag hade orkat med en konfrontation.

När Mikael cyklade med sin son till badhuset ledde det till hans död. Sonen som väntade utanför badhuset såg allt och ringde både 112 och till farmor, berättar familjen senare.

Mikael, 39, sköts i gångtunneln.

Enligt uppgifter till Aftonbladet har konfliktläget mellan gäng i området länge varit spänt. Det kan vara en anledning till att fler kriminella är beväpnade. Som dem Mikael träffade på.

Sådant här kan handla om en slump. Men det börjar kännas som en mardröm som upprepar sig.
Alla i ett område påverkas av en skjutning, men för vissa blir mardrömmen allt som finns.


Vid lunchtid dagen efter kommer Mikaels familj till platsen. De tänder ljus och gråter i regnet.

I utkanten av gruppen står en vän till familjen. Vi börjar prata, och det visar sig att han har egen erfarenhet av sorg. Framför mig står Kosmas, en trummis med många tatueringar. Han är också styvfar till Adriana, flickan som vid tolv års ålder mördades av gängmedlemmar utanför ett McDonalds i Botkyrka.

Gunnar Strömmer på plats i Skärholmen.

Kosmas var en av Mikaels vänner. Familjerna har känt varandra länge.
Han ställer han en rad frågor ut i luften. Vad fan är det som händer? Vad är det egentligen meningen att man ska göra? Vad gör politikerna? Alla löften, från alla partier av alla färger. Det är dags att de bara börjar vända upp och ned på allt, säger Kosmas.

– Vi var precis klara med alla rättegångar kring Adriana. Och så händer det här.

Nu får istället Adrianas föräldrar stötta Mikaels familj.

På kvällen kommer politikerna till Skärholmen. Gunnar Strömmer och Magdalena Andersson blir utskällda på torget. Vid Mikaels systers sida finns Adrianas mamma Sussie, som lotsar henne från kamera till kamera, och stagar upp henne vid behov.

Mikaels svåger vänder sig mot justitieministern.

– För fyra år sen, när Adriana dog, sa ni att det var slut. Vad har ni gjort sedan dess? Vad har blivit bättre? Nu står vi här.

Under dagen har jag försökt prata med områdets goda krafter. Personer som jobbar med unga, personal i kyrkan. De flesta låter nedslagna. Osäkra. Det är stumt och grått.

Alla är överens om att vi tillsammans måste göra något. Men ingen är säker på vad. Ingen tror på att lösningen kommer från politikerna som plötsligt är här utanför. Kanske kan vi inte göra mer än Mikael. Reagera på vår omgivning. Bry oss en smula. Och alltid ta våra barn till badhuset.

Följ ämnen i artikeln