Mellin: Kan tvingas dumpa MP
Nu kan Stefan Löfven tvingas dumpa Miljöpartiet som regeringspartner för att rädda statsministerjobbet.
Det är en tänkbar utväg ur den djupaste regeringskrisen i Sverige på över två decennier.
I morgon skulle Stefan Löfven fira två månader som den förste S-statsministern på åtta år. Men det blir inget firande. Det blev regeringskris.
Det är resultatet av att Sverigedemokraterna med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson bestämt sig för att strunta i praxis och rösta på Alliansens alternativ till regeringens och Vänsterpartiets gemensamma budgetförslag.
I vanliga fall röstar man bara på sin egen budget och lägger i andra omröstningar ner sin röst. Så gjorde även SD under den förra mandatperioden.
Att SD, som älskar att prata om ansvar, trots det tar det här steget beror på ett starkt inre tryck att fälla regeringen. I flera undersökningar, bland annat Aftonbladet/Sverige tycker, har SD:s väljare sagt att de vill att deras parti röstar ner regeringens budget.
Det gjorde de påeldade av SD-ledningens mantra att etablissemanget måste ”ta hänsyn till 13 procent”, det vill säga till SD:s drygt 800 000 väljare. Det tryck som partiledningen utsattes för av medlemmar och sympatisörer har de alltså själva skapat.
Läget är nu att om alla uppför sig som de har sagt att de ska kommer regeringens och Vänsterpartiets budgetförslag att röstas ner vid omröstningen i riksdagen i eftermiddag. Det innebär att Stefan Löfven måste avgå som statsminister efter en rekordkort karriär på posten.
Han har vid ett flertal tillfällen sagt att han inte kan regera på basis av en annan budget än den hans parti står bakom och det är ju en högst rimlig ståndpunkt. Det skulle ingen annan heller göra.
Det som ligger närmast till hands är att Stefan Löfven, om han förlorar budgetomröstningen, lämnar in sin avskedsansökan till talmannen och regeringen blir en expeditionsministär. Det utesluter ett nyval som enligt grundlagen inte kan utlysas av en övergångsregering.
Men det hade ändå inte varit möjligt för regeringen att utlysa nyval förrän i slutet av december. Den nyvalda riksdagen måste ha suttit i tre månader innan det är konstitutionellt möjligt att byta ut den.
Vad vinner Stefan Löfven på att kasta in handduken som statsminister? Det ena är att han verkar hederlig. En regering som inte har stöd i riksdagen för sin ekonomiska politik kan givetvis inte sitta kvar. Det andra är att han får chansen att göra sig av med sina gröna kamrater (återkommer till det alldeles strax).
När statsministern lämnar in sin avskedsansökan skrider talmannen till verket. Urban Ahlin (S) har då samma uppgift som han skulle ha vid ett regeringsskifte efter ett val, att sondera med partiledarna vem som har störst möjlighet att bilda regering.
Det skulle förvåna om han kom fram till att det finns någon annan än Stefan Löfven (S). Löfven leder det största partiet och har ett samarbete med MP och V. Dessa tre partier är tillsammans större än Alliansens fyra. Det är alltså rimligt att Löfven på nytt får frågan om han vill bilda regering.
I valrörelsen sa Stefan Löfven att han ville samarbeta med både FP och C. I går skyllde han det hotande budgetnederlaget och den stundande regeringskrisen på dem och resten av Alliansen. Det är en fullständigt obegriplig ståndpunkt.
Det är ju SD som skapat den parlamentariska krisen genom att frångå praxis. Eller Stefan Löfven själv som inte sett till att han har stöd av en majoritet för budgetförslaget. Alliansen däremot gör som de sa redan före valet och följer dessutom praxis. Att peka ut dem som skurkar är i just det här fallet närmast ohederligt.
Men att skylla ifrån sig och försöka klistra skulden vid andra är Stefan Löfven inte den förste och knappast den siste som gör. Politik är inget för renhåriga.
Nåväl, nu är vi i det än så länge hypotetiska läget att Löfven får frågan av talmannen om han är villig att bilda regering. Och han svarar ja.
Det är svårt att tro att S-ledaren i det läget gör om misstaget att bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. S har 31 procent av väljarna bakom sig, tillsammans med MP är summan 37. Skillnaden är inte rasande stor utom på en punkt.
Dagens regering börjar med att kompromissa inom sig. S och MP måste bli överens innan det är dags att ta regeringsförslaget till nästa förhandlingsrunda med minst ett men oftast två andra partier.
Utan MP kan en renodlad S-regering börja med att fråga sig vad den själv vill göra. Och sedan klura ut vilka partier i riksdagen som ligger S nära på just det området och förhandla med det eller dem. Mycket enklare på alla sätt och vis.
Sveriges i modern tid minsta regering, FP-regeringen 1978-1979, stöddes av 11,1 procent av väljarna. Den kom till i ett krisläge och den dåvarande statsministern Ola Ullsten formulerade det som kom att kallas Ullstendoktrinen, konsten att regera i minoritet.
En minoritetsregering ska bestå av ett parti, inte en koalition.
En minoritetsregering bör bildas av ett mittenparti. Socialdemokraterna ligger i dag närmare mitten än då.
En minoritetsregering måste vara inriktad på att samarbeta och skapa majoriteter. Det första säger Löfven att han vill, det andra har han visat sig vara dålig på.
För att bli vald till statsminister räcker det med att en ledamot röstar för det föreslagna namnet. Stefan Löfven har alltså goda chanser att återkomma om ett par veckor som ledare för en annan, och smalare regering, än den som satt i morse.
För S är det inget större problem, de är vana vid att regera i minoritet, det har de gjort när de regerat sedan enkammarriksdagen infördes för snart 45 år sedan.
1990 återvaldes dåvarande statsministern Ingvar Carlsson (S) kort efter han avgått. Avgången orsakades av att ett ekonomiskt paket, som skulle kyla av den då galopperande ekonomin, inte hade stöd av riksdagen.
Särskilt goda är chanserna för ett omval av Löfven som statsminister eftersom inget parti, utom Sverigedemokraterna, vill ha ett nyval. Det har för övrigt inte ägt rum i Sverige på nära 57 år och skulle i det här läget inte lösa några problem. Däremot kanske skapa nya.
I eftermiddag vet vi hur det blir.
Det här händer med Alliansens budget
Regeringens budget föll. Riksdagen röstade för Alliansens förslag.
Ingen sänkt skatt för pensionärer.
Ingen högre skatt för höginkomsttagare.
Halverad arbetsgivaravgift för unga blir kvar.
Ingen högre kostnad för att anställa personer över 65 år.
Inget höjt tak i a-kassan.
Bortre gränsen i sjukförsäkringen blir kvar.
Sänkt och sedan avskaffad avdragsrätt för pensionssparande.
Höjd skatt på tobak och alkohol.
Höjt studielån med 1 000 kronor i månaden.
Mer pengar till försvaret.
Mer pengar till cancervård.
Högkostnadsskydd för företagens sjuklönekostnader.
Höjd fordonsskatt.
Mer pengar till skolan.
Inga traineejobb för unga i äldreomsorgen
Inga extratjänster för långtidsarbetslösa.
Rutavdrag för läxhjälp blir kvar.