Män är fridlysta – vi får skulden

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag står på Clas Ohlson och väljer mellan tusen olika skruvsorter. Vem behöver så här mycket skruv? tänker jag. Det är tyst trots att det är fullt av män som också väljer spik, skruvar, borrar, verktygslådor, sladdar. Jag ser några kvinnor men mest män. Långa rader med tysta män som grubblar på sina inköp. De tysta männen på Clas Ohlson har en frizon här. Det är ingen som illustrerar kulturens konsumtionsdebatt med dem, trots att de konsumerar ihjäl sig.

Jag står i kiosken och väntar på min tur. En störig brud framför skäller på biträdet för att hon fick fel trisslott. Jag studerar det skrikiga omslaget på ETC. En platinablond kvinna med röda läppar. Hon ler lustfyllt (eller skamlöst?) mot kameran. Rubriken avslöjar att hon – eller någon – shoppat för flera miljoner. En nygammal konsumtionsdebatt. Samma gamla hora.

Malou von Sivers intervjuar författaren Sisela Lindblom som skrivit en bok om några ytliga kvinnor på en tjejtidningsredaktion. Malou frågar varför hon väljer att göra sitt nedslag (i romanen) bland kvinnor. Sisela Lindblom menar att det bara blev så. Det tror jag inte på. Jag tror att det är så provocerande med de där tjejerna och kvinnorna som inte står tysta på Clas Ohlson utan som gapskrattar medan de gör listor på vad som är inne och ute, och bloggar om sin senaste krämiga ögonskugga.

Det är en backlash på g. Mot Ebba von Sydow-beteendet. Att ta all den där platsen på det där ytligt bubbliga sättet. ”Här kommer jag och jag skäms inte”-sättet.

Först var det Nina Björks aversion mot nya kök (för er som inte läser DN, ni är många jag vet, så är hon krönikör där och skrev att hon är trött på konsumtion och inte vill ha något nytt kök). Kök associerar jag till Family Living. En tidning som görs av kvinnor för kvinnor. Nu sitter den där blonda symbolen på ETC:s omslag. Feministernas förakt mot det andra könet vet inga gränser.

Det här måste vara 2007 års mest sexistiska debatt. Jag är inte emot att det blir diskussion om hur (mycket) vi väljer att konsumera. Men hur deltar man i en sexistisk debatt?

Jag går på Östermalm. Ska snedda över Valhallavägen. Lång radda med bilar förorenar miljön medan de väntar på grönt. Jag räknar till sex suv:ar och alla har manliga förare. Varför sitter inte en marknadschef på väg hem från jobbet i sin suv på omslaget till ETC? Vad är en tiotusenkronorsväska mot en bil för en halv mille?

Jag tänker på de där killarna jag såg på en strand i Asien. Som söp och tafsade glatt på sina yngre asiatiska väninnor. Eller var det köpta varor?

Jag läser BON. Några kulturarbetare/artister/journalister plus en Gudrun Schyman snackar ut om sina sexliv. Det är fantasier (Eller posering? Jag är lite osäker) kring våldtäkter, astmainhalatorn som sticks upp i fittan och artisten som går igång på att knulla en groupie till sin egen musik. Och ett snack om sex kommer ju förr eller senare in på porr. Artistkillen är såld på de snygga tjeckiskorna i porrfilmerna. Han snackar om dem ungefär som Ebba pratar om sin Bayswaterväska. Han kan skicka en bild på en ”glad hora” om någon är intresserad. Jag skickade en bild på en väska till mina kompisar en gång. Porrindustrin omsätter mer än väskindustrin. Men när konsumtionsdebatten fick ett ansikte till slut så blev det väskan.

Och de tysta männen på Clas Ohlson kan stå kvar där och välja sina skruvar i fred. Fridlysta.

Men så ringer mamma.

Mamma (på vacker göteborgska):

– Har du krönika i morgon?

– Ja.

– Vad skriver du om?

– Ja du vet, den här konsumtionsdebatten som alla tjatar om.

– Vaddå?

– Ja, har du inte sett det?

– Nä.

Det tycker jag gör det till en ännu mer sexistisk debatt. Det finns inte ens folkligt stöd för att ge sig på handväskan.

Belinda Olsson