Straffen blir allt hårdare – men mer nyanserade
Domen för styckmordet i Bollnäs illustrerar på ett utmärkt vis två kriminalpolitiska trender de senaste åren:
Straffen har blivit hårdare, men också mer nyanserade.
Hudiksvalls tingsrätt ägnar domen betydande utrymme åt att resonera sig fram till straffens längd.
Det är ett resonemang som å ena sidan bygger på juristerna något tagit tillbaka makten över livstidsstraffet från politikerna och å andra sidan är en konsekvens av att riksdagen dessbättre nyanserat lagstiftningen beträffande de hårdaste straffen.
Bakgrunden ser ut så här:
Den 1 oktober 1983 satt 15 personer på livstid. Den 1 oktober 2009 var det 156. Detta trots att de grövsta brotten inte har ökat i antal.
För att bromsa den här utvecklingen beslöt Högsta Domstolen 2009 att livstids fängelse endast skulle användas för de grövsta morden. Till exempel då det handlar om flera mord eller mord kombinerat med annan allvarlig brottslighet eller om den misstänkte mördaren tidigare dömts för grova brott.
I sina riktlinjer förklarade HD dessutom att för de flesta morden var det tillräckligt med ett tidsbegränsat straff.
Det var ett utmärkt beslut. För om våra domstolar slentriandömer till livstid, vad finns det då för utrymme kvar om ett nytt Malexander inträffar? Juristernas resonemang var också en knäpp på näsan på de justitieministrar som sedan tidigt 90-tal haft hårdare tag på hjärnan.
Denna politiska populism har dock fört ett och annat gott med sig. Länge var straffet för mord tio års fängelse eller livstid. I en tid då livstid kan betyda 35 år blev skillnaden gentemot de mördare som kanske var fria efter sju år orimlig.
Riksdagen har eliminerat denna absurditet genom att höja det strängaste tidsbestämda straffet till 18 år.
Den här tillbakablicken är nödvändig för att förklara hur Hudiksvalls tingsrätt kommit fram till straffen för styckmordstrion.
Domstolen ser mycket allvarligt på brottet, men utesluter med hänvisning till HD livstid. Straffvärdet, anser tingsrätten, är 18 år.
Det går dessutom inte att döma människor som ännu inte fyllt 21 till lagens strängaste straff. Tio år är max, men om det handlar om flera grova brott finns möjlighet att lägga till fyra år.
Andreas Clarström är yngst av de tre, 18 år då mordet skedde. Därför kommer han med tio år lindrigast undan.
Varför får då Johan Flykt och Dennis Jonsson, som båda var 19, inte samma straff utan elva respektive tolv år?
Svaret är att Jonsson även döms för grov misshandel av en annan person och så sent som i mars 2010 fälldes för rån.
Domen är således bra, i meningen begriplig. Mordet är vidrigt, samhället har inget annat val än att markera hårt.
Men det var väldigt unga män som torterade ihjäl Christian Larsson och de kommer fortfarande vara unga då de kommer ut.
Vi som ännu håller fast vid att det bör finnas ett humanistiskt inslag i kriminalvårdspolitiken har inget att invända mot att pojkarna får en chans att studera, bli kvitt missbruk och göra något vettigt av sina liv.
En vaneförbrytare kostar, om inte annat, samhället runt en miljon kronor om året, visar beräkningar som nationalekonomer gjort.