För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt
Ständigt påstår politikerna att de ska avskaffa arbetslösheten. De rent av lovar att de ska avskaffa den mycket bättre än sina politiska motståndare. Och allt är bara tomma ord. För om politiker verkligen skulle kunna bekämpa arbetslösheten så skulle den inte finnas kvar. Eftersom ingen politiker, oavsett partifärg, är för arbetslöshet.
Det enda politiker skulle kunna göra åt arbetslösheten vore att anställa fler människor i offentlig tjänst, främst inom sjukvården. Den offentliga sektorn är nämligen kopplad till politisk makt, den så kallade fria marknaden är det inte.
Och eftersom en överväldigande majoritet av våra politiker, från moderathögern till Socialdemokraterna, är överens om att privatisera så mycket som möjligt och helst lite till av all gemensam egendom så måste de hitta på de mest fantasifulla förklaringar till att deras strävan på helt andra områden också, på något magiskt sätt, skulle skapa mera jobb.
När högern vill sänka skatterna för de rika och betala det med minskade utgifter för de fattiga, de sjuka och de arbetslösa låtsas man att det är jobbskapande. För om rika får mera pengar så blir de väldigt flitiga. Om de fattiga får pengar blir de lata.
Alltså kommer de flitiga rika nu sätta fart på hjulen så att det kommer hela samhället till godo. Redan på 1960-talet var detta en populär högeridé som den amerikanske nationalekonomen John Kenneth Galbraith döpte till hästskitsyndromet.
Om hästarna får mer havre blir det mer över för sparvarna att picka i skiten.
När sjukvården privatiseras genom att främst moderatpolitiker skänker eller slumpar bort sjukhus till vänner och bekanta så uppstår en kedja av händelser. De som fått sjukhuset, senaste exemplet är Serafen i Stockholm, kommer snart att sälja klabbet med strålande förtjänst till så kallade riskkapitalister som opererar från diverse skatteparadis i Engelska kanalen eller Västindien.
Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.
Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.
Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personalbesparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.
Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.
Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.
Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i samhället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.
Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.
Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt motsatta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i undervisningen så att fåtalet barn med rika föräldrar får en mycket bättre undervisning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.
Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.
Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.
Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där välfärden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.
Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.
För övrigt anser jag att …
... jag är skyldig Susanne Ljung en ursäkt stående på knä. När programmet ”Stil” placerades i radions P1, tillhörde jag dem som var ytterst kritiska och ansåg att sådant på sin höjd kan sändas i P3. Herrejävlar vad fel jag hade. ”Stil” är ett strålande kulturprogram.
... det är obegripligt varför det en gång så trivsamma radioprogrammet ”Meny” har brakat ihop fullständigt. Förklaringen stavas antagligen ”föryngring” och ”förnyelse”.